Demokratins fall

Den allmänna demokratins kollaps och framtidens utsikter

av den 2 januari, 2017

Aktuellt, Feminism, Historia, Ideologi, Politik, SamhälleKommentarer (18)1 466

Den 24 maj 1919 beslutade riksdagen att införa lika rösträtt för kvinnor och män i Sverige. Trots att vissa ”ordentlighetsstreck” bibehölls innebar detta i praktiken att den allmänna demokratin, eller massdemokratin om man så vill, hade slagit igenom i Sverige. Utvecklingen var ungefär likartad i det övriga Europa, särskilt i våra nordiska grannländer; i Finland hade män och kvinnor formellt erhållit lika rösträtt redan 1906, då inom ramen för det Tsarryska imperiets angivna gränser.

 

1.

Den allmänna rösträtten kommer snart att fira hundra år. Men är det något att fira? Och vad har hänt under de senaste hundra åren? Vi lever i en tid där välfärdsstaten börjat krackelera, där tyngden från den ekonomiskt motiverade folkvandringen från söder bara blir större och större, där statens själva existens känns mer och mer hotad. Sverige som statsbildning har existerat omkring tusen år – ett millenium. Det är både empiriskt och allegoriskt ett tusenårsrike, ett exempel som andra avundsjukt försökt efterapa och instifta på artificiella, ideologiska grunder. Sverige har inte bara varit en idé, en dröm, utan också ett faktum; tillsammans med våra danska grannar har våra riken bestått när andra på kontinenten gått under. Danmark och Sverige har som faktiska företeelser existerat i drygt niohundra år utan massdemokrati; sedan dess genombrott i Sverige för knappt hundra år sedan står det klart att Sverige som nation och statsbildning hotar att gå under. Vare sig vi fokuserar på övergripande orsaker som massiv invandring, jämlikhetsfundamentalism, feminisering eller sekularisering, så står det klart att tendensen, den övergripande riktningen, mer än tydligt anger att Sverige, i sin traditionella tappning, inte kommer bestå särskilt länge till. Det är många som känner sig uppgivna över detta, att vårt oerhört vackra och en gång stolta land inte längre kan uppfattas utan baktankar om framtida problem – utan drömmar om kaos. Denna uppgivenhet är inte märklig; varje realistiskt lagd människa kommer att tänka i logiska banor och komma fram till samma uppenbara slutsats – att kontinuerligt förstörande och destruktiva åtgärder/uppfattningar oundvikligen leder till allmän förstörelse och destruktivitet. En handlingslagd människa kommer att försöka göra något åt utvecklingen genom att samla likasinnade krafter och organisera dessa – exempelvis i form av ett politiskt parti. Problemet med det är att ett parti utgör en enande punkt emot någonting, inte för. Vidare är det politiska partiet till skillnad från alla andra organisationer ett instrument för erövrande av makt i sig, vilket medför korruption och dolkstötssceneri.

Det finns också andra slag av organisationer som den handlingslagde kan bygga upp. I vår tid är exempelvis broderskapsföreningar någonting som i stort sett saknas. Välfärdsstatens feminiserande karaktär har bidragit till detta, men grunden står att finna i att männen aldrig kommer ur sin individcentrering; nyttotänkandet är numer så djupt rotat hos varje tänkande människa att det inte längre tycks finnas någon anledning att skapa föreningar med likasinnade. Ändå är det just dessa föreningar som kan bli räddningen för oss alla.

 

2.

Demokratin fanns till när dagens generation såg livets ljus – det är inte säkert att den finns kvar när den senare går i graven (kanske anträder de den tillsammans). För många vore det en djupt tragisk händelse, av världshistorisk betydelse, ett skeende som skulle innebära många människors faktiska undergång. Ändå är bara demokratin när allt kommer omkring ett statsskick. Den mängd olika värden som tillskrivs den har satts samman i efterhand – de har fogats till formen och inte till innehållet. En oöverskådlig mängd människor vilka aldrig tagit några större risker, som alltid haft staten i ryggen vid tider av oro, som aldrig behövt anstränga sig för sin överlevnad, som rentav uppskattar välfärdsstatens inneboende feministiska verkan och som räds ta ansvar för sina egna handlingar, kommer göra vad de kan för att bevara den – det vill säga, ingenting. De är så passiviserade och handlingsförlamade, ja, bortklemade, att de inte heller kommer lyfta ett finger när deras artificiella moders död är ett faktum. Utan den allsmäktiga mekaniska modern kommer mängder av människor vara utlämnade till en oöverskådlig mängd av manliga gäng, vilka inte kommer ta någon hänsyn till deras vädjanden. Vare sig dessa har nationalism, kristendom, islam eller någon annan sammanfogande idés kraft bakom sig kommer dessa gäng i första hand att verka just som gäng – tydligt uppdelade enheter av ett självuppfattat vi, i motsats till ett lika självuppfattat dem. Att göra avgränsningar kommer bli viktigare än någonsin efter den allmänna demokratins kollaps. Det kommer helt enkelt bli nödvändigt, en enkel förutsättning för överlevnad. Sedan är det naturligtvis inte otänkbart att större enheter ändå skapas, men då kommer detta ske till följd av de olika gängens gemensamma preferenser och värden, inte på grund av någon abstrakt formulerad vision om generell solidaritet.

 

3.

Den västerländska kvinnan har aldrig haft en så självständig ställning som de senaste hundra åren. Med självständig avses då hennes rätt att göra i stort sett vad hon vill utan att det får några konsekvenser (förutom rättsliga). Dagens kvinnor kan välja män utan att ta hänsyn till parametrar som rör försörjning och överlevnad – detta tillhandahåller ju välfärdsstaten. De kan kosta på sig att, som uttrycket lyder, röra sig som malen mot elden, att träffa farliga män som bär på åldriga, primitiva egenskaper som de alltid haft nytta av, men som samtidigt saknar andra former av maskulina uttryck, såsom självbehärskning, självständighet och målmedvetenhet. Hur tröttsamt återkommande är det inte att livsglada kvinnor träffar män som uppfattas som lite farliga och spännande, bara för att de i ett senare skede ska bli misshandlade, drogberoende och permanent emotionellt skadade genom umgänge med samma män? Man kan tycka att sådana dåliga val helt och hållet ligger på kvinnan, men det vore att förenkla. Faktum är att en gnutta primala manliga drag har en större inverkan på de flesta kvinnor än den mest väluppfostrade, välskötta och goda man någonsin kan ha. Det finns en mängd anledningar till detta. Historiskt sett är det män som vägrat lyda regler och lagar som de inte uppfattat som rimliga eller som rentav har ansetts orättvisa. Män vill skapa sin egen ordning och inte lyda under någon annans. I välfärdsstaten är det mannen som drar det korta strået, eftersom välfärdsstaten till sin karaktär gynnar det feminina. De flesta kvinnor vill ha något att ordna, något trasigt att laga, någon sårad att vårda. Det som redan är ordnat, helt och friskt saknar attraktion och spänning. Alla som levt i förhållanden vet hur enkelt det är att börja bråka om småsaker, hur helt obetydliga ting kan orsaka helt förödande känslostormar. Som man är det viktigt att göra sina egna val och inte låta sig kuvas av kvinnan – då kommer det sluta med att hon föraktar dig. En primalt lagd man som uppfattas som farlig och auktoritär och som gör sina egna val kommer alltid attrahera många kvinnor som då får ett oändligt projekt att ta sig an, någon som de kan rikta sina feminina energier mot under lång tid, så länge det inte kostar mer än det smakar (vilket oftast är fallet).

Utifrån ovan anförda resonemang är det inte heller konstigt att många kvinnor stödjer den typ av massiv invandring som hela Europa numer präglas av, kanske allra mest Sverige. Välfärdsstaten som instrument att ösa skattebetalarnas pengar över en uppsjö olika ”humanitära” projekt är i sig något förkastligt – i händerna på kvinnor blir det ännu värre. Den offentliga debatten svämmar över av känslosås, denna uppsjö av snyfthistorier och emotionell hets som helt trängt undan varje ansats till sunt förnuft. Det är naturligtvis inte bara kvinnornas fel att det blivit som det blivit, men visst är det ett intressant sammanträffande att den allmänna demokratins historia tycks bli så knapp i motsats till monarkin och den maskulina atmosfär som omgärdade den.[1]

 

4.

Många som engagerar sig i samhällsfrågor gör det utifrån en ideologisk övertygelse. Andra känner inte att de har någon entydig åskådning som de kan utgå ifrån, utan nöjer sig med att ha en instinktiv motvilja mot särskilda företeelser i samtiden. Det händer alltför ofta att viljan att förändra någonting inte omsätts i praktiken; många drar sig undan och iakttar händelserna istället för att vara med och utforma dem. Fler och fler har förstått att detta inte bara är en fråga om fanatisk övertygelse – det är en fråga om manlighet, om maskulinitet. En man som inte är stark, som saknar mod, som inte värdesätter ära och som saknar särskilda färdigheter, har en liten status och betydelse i alla sammanhang. Det är så självklart att man känner sig dum att behöva påtala det. Men ingenting är självklart i den postmoderna tidsåldern. Gamla sanningar och självklarheter måste belysas på nytt, vår banala natur måste erkännas för vad den är – tidlös och evigt återkommande.

I dagens offentlighet är manligheten diffus – precis som allt annat. Den anses omfatta i stort sett vad som helst och kan ha olika betydelse från person till person. Det är åtminstone så som budskapet paketeras – i verkligheten ser det annorlunda ut. Det finns objektiva betingelser som vi inte kommer ifrån, alldeles oavsett hur många disclaimers akademiker och journalister väljer att bifoga. Det är bristen på manlighet i det svenska samhället som förklarar varför samhället i stort rört sig i en feminiserande riktning. Uppförandet av välfärdsstaten var i betydande mening en kapitulation för det feminina, då upphörde vi i praktiken med den manliga strävan som definierar den faustiska civilisationen i stort. Vad som tidigare varit viktigt – äventyr, unika upplevelser, kamp, att utmana det gränslösa – har förbytts mot en ynklig önskan efter bekvämlighet och trygghet. Alla människor vill självklart ha trygghet, men i våra dagar har det gått till överdrift. Det finns personer som från vaggan till graven aldrig behöver anstränga sig. Ja, det finns faktiskt personer som aldrig utfört ett dagsverk i hela sina liv men som ändå erhåller medel för sitt uppehälle – något som är helt orimligt; ett mänskligt samhälle kan inte bestå över tid om det endast är ett krympande antal av dess medlemmar som arbetar för dess upprätthållande. Tärkraften får inte bli större än bärkraften. Tyvärr är det precis en sådan utveckling som den allmänna demokratin medför. Där talas det alltid om rättigheter, mer sällan om skyldigheter. Följden blir att många tar mer än de ger, det produktiva värdet minskar, incitamenten att anstränga sig och sköta sig försvinner och en allmän roffarmentalitet breder ut sig på samhällets bekostnad. Fler och fler blir med tiden varse om att ingenting är ovillkorligt; en fotbollsmatch, en stat, migrationspolitiken, Paradise Hotel – ja, allt som ryms inom ramen för människans existens är i någon mening villkorligt, alltså beroende på ett förhållande som på något sätt är stadgat och överenskommet. När Elin Wägner, Ivar Lo Johansson, Hjalmar Söderberg och Vilhelm Moberg försvarade folkets rätt och vilja, var det knappast för att uppnå ett tillstånd som vårt nuvarande, där politikerkasten i samklang med de gamla mediehusen inte gör något annat än tutar i folket just det – att vi minsann visst kan leva i ett villkorslöst samhälle, att själva frihetsbegreppet inte är möjligt att bruka om det inte samtidigt är just den absoluta friheten som avses, den som inte är knuten till några skyldigheter. Den trygghet och småaktiga längtan efter ständig säkerhet som präglar den moderna välfärdsstaten är också villkorad – stackars de mängder av latmaskar som en dag kommer bli varse detta.

 

5.

Vi har i vissa länder sett tendenser till att den allmänna demokratin håller på att övergå i sin plebiscitära form – alltså den caesariska. Ingen uppfyller denna historiedramaturgiska arketyp bättre än Donald Trump, vilken triumferade i höstens presidentval. Även om han inte skulle förverkliga allt han lovat har hans historiska framträdande likväl haft betydelse. Det är när caesarerna träder in på arenan som slöjan på den hycklande allmänna demokratin lyfts; folk ser då hur ytligt statsskicket egentligen är, hur röstfisket utövas så hänsynslöst och kalkylerande, hur slagord och lättanvända fraser snabbt vinner mark bara för att avlösas av andra strax därefter. Vad som gett demokratin dess legitimitet de senaste hundra åren, alltså så länge som den allmänna demokratin existerat, är dess relativa förmåga att bringa välstånd och säkerhet för sina medborgare. I en allmän demokrati av 1900-talssnitt kunde miljontals människor leva goda liv, om man med detta menar planerade liv, förutsägbara och tämligen riskfria. För många människor räcker det, naturligtvis, men det har ingen relevans för vår historiska erfarenhet, som är fylld med krig, kamp och varsamt bruk av knappa resurser. Det innebär att vi människor som växt upp i det moderna samhället är väsensfrämmande för våra förfäders liv. Så förhåller det sig inte med människor som invandrar till Sverige eller andra västerländska länder. Ofta kommer de just från länder där den banala naturen härskar fritt, där den fysiska överlevnaden står högst upp på dagordningen, där man knappt kan föreställa sig begrepp som ”välfärd” och ”delad föräldraförsäkring”.

Övergången till den plebiscitära formen förebådar samtidigt en återvändo till de traditionellt uppskattade värdena, såsom styrka, mod, ära och mästerlighet; när de individualiserade massorna väl börjar kräva detta nöjer de sig inte med något mindre än att deras ledare gör som de säger. I takt med att den allmänna demokratin får det svårare och svårare att upprätthålla schlaraffenlivet, kommer fler och fler att ifrågasätta dess legitimitet. Vissa kommer rentav att ställa sig på caesarernas sida utifrån tron att dessa också kommer upprätta nya former av schlaraffenliv – men de misstar sig. För de verkligt betydande caesarerna betyder formsymboliken väldigt mycket, vilket innebär att de inte kommer ta hänsyn till allmänna krav mer än de måste – makten kommer först. Samtidigt så kan det förstås inte uteslutas att vissa kandidater kommer framhäva sig själva med hjälp av sådana visioner, som förmodligen också saltas och gräddas med en och annan abstraktion, såsom jämlikhet och frihet – ytterst få går ju i döden för konkretioner.

Även om caesarism i sig inte är någon idealisk styrelseform för ett mänskligt samhälle, så är det likväl en nödvändig form som förebådar det verkligt autentiska samhällets återkomst. När maten försvinner från hyllorna i butikerna, när bensinen sinar och skördarna minskar, ja, när statens tillgångar krymper och det allmänna välståndet mer och mer betraktas som något förgånget, då kommer också en längtan efter gångna tiders trygghet och vällevnad att infinna sig, en längtan som kommer projiceras mot de krafter som tycks mest sannolika att kunna återskapa det. Även om det då inte är tal om att återupprätta något som det exakt har varit, så kommer föreställningen om ett förlorat paradis utgöra en kraftfull suggestion för den rörelse som absorberar den på rätt sätt, så som alltid varit fallet i historien. Caesarerna kommer ha ett utmärkt tillfälle att foga denna kraft till sin egen ursymbol, till det frö som bär på alla vilande möjligheter som skall förverkligas och utsträckas i det samhälle som kommer efter den allmänna demokratins kollaps.

 

6.

Förberedelser kan vem som helst göra. Det spelar ingen roll om det handlar om en presentation på arbetet, inlärning inför en uppkörning, studier inför tentor eller en examen. Alla förberedelser börjar med den mentala inställningen. Många vill inte föreställa sig att den nuvarande samhällsformen inte kommer existera för evigt, att välfärden när allt kommer omkring faktiskt är villkorlig och beroende av förekomsten av särskilda förhållanden. Om dessa förhållanden successivt urholkas och rentav försvinner, kommer inte heller välfärden vara kvar – det är precis därför den är villkorlig, den beror på någonting. Alltför många kommer nå fram till denna enkla insikt alldeles för sent, när välfärdsstaten redan fallit isär. De kommer stå oförberedda, vana som de är att hela tiden se till staten för beskydd och social vägledning. Antalet som förstår vikten av att stå beredda ökar emellertid ständigt, men frågan är om den alternativa infrastrukturen kommer bli klar i tid, eller om tiden av omvälvningar och anpassning blir så utdragen att många människor stryker med under den tid som pågår.

Det är svårt att föreställa sig sådana scenarion när vi är vana vid att leva i frihet, när staten löser allting och myndigheterna bedöms som tillräckligt trovärdiga för att vi skall kunna lita på dem. Många kommer tyvärr sakna föreställningsförmåga att ens tänka sig ett sådant scenario – och stackars dem! Vi behöver inte gå tillbaka till La Violencia i Colombia på 40–50-talen för att förstå vad som händer när civilisationen brakar samman. I början av 2000-talet havererade den argentinska ekonomin – barbari och elände följde snabbt efter, det barbariska ruset såg då åter dagens ljus; samma sak har inträffat med korta intervaller i det ekonomiska och sociala kaosets Grekland. Alldeles frikopplat avsaknaden av ekonomins status så har vi nu även konstanta terrorhot att förhålla oss till, dels i vårt närområde men också inom våra egna gränser. Vill vi i tider av oro, när katastroferna avlöser varandra, verkligen stå handfallna, utan förmåga att göra någonting, utan tillgång till de medel som krävs för att försvara oss och stå upp för vår frihet? Eller vill vi i ett sådant läge besitta styrka, mod och förmåga att härda ut och försvara oss? Vad är viktigast för överlevnaden?

 

7.

Tidigare omnämndes att den allmänna demokratin och den upprättade välfärden till sin karaktär är feminin. I tider av fred och överflöd är det också den feminina andan som tar över; det finns då både tid och möjlighet att bry sig om alltfler, att tänka på andra utanför det egna hushållet. Omtanke, vänlighet, förutsägbarhet, förhållningen till väldigt specifika regler och ordningar – allt detta är dygder som kan kopplas till det feminina. I ett katastroftillstånd eller vid perioder av omvälvning och social oro är det emellertid dygder som inte stärker överlevnadsförmågan. Det är inte några negativa dygder, inte ens i en manlig omgivning, men det är inte de dygder som bör ha företräde. Precis som den amerikanska essäisten och tänkaren Jack Donovan skriver i sin The Way of Men, så är det styrka, mod, heder och mästerlighet/behärskande som behövs i ett sådant läge. En befolkning kan vara hur snäll och omtänksam som helst – konkurrerande grupper kommer att svälja den och skita ut den oavsett.

Det är en brutal, primitiv värld som följer välfärdsstatens kollaps – om detta får det inte råda några som helst tvivel. För människor som verkligen förstår historien kommer inte ett sådant tillstånd som en chock. De förstår att människan alltid varit mörk, att hennes mest konstruktiva ansträngningar också har sin motsatta, destruktiva tendens, den som med logikens stränghet leder raka vägen ner i grymhetens bottenlösa håla. Det borde vara en självklarhet, men somliga personer tror på allvar att deras glättiga existens är villkorslös; deras hybris har gått så långt att de faktiskt rentav skrattar och hånler åt alla de som varnar för deras stundande undergång. Låt de gå under. Låt deras menlöshet och livsletargi leda rakt ner i det grymma helvete som de själva krattat för. Livsvilja är lika villkorligt som allt annat, empati och omtanke skall inte slösas bort på sådana som inte visar någon tendens att uppskatta det. Bättre att hålla sig till ”Dunbar’s number”, alltså ca 150 personer – allt bortom det blir abstraktion. Det har vi fått nog av i den allmänna demokratin; abstraktionen har förtärt allt som varit äkta, alla nyttiga distinktioner, alla nödvändiga gränser. Om det är något som efterföljarna till den allmänna demokratin kommer få tid till så är det att upprätta gränser – mellan sig själva och motståndarna, mellan det som de anser är skönt och fult, mellan det som är sant och falskt. På global nivå leder ironiskt nog allt ansvarslöst prat om en gränslös värld snarare till en värld som mer än någonsin tidigare i mänsklighetens historia kommer vara upptagen med att hitta nya meningsfulla gränser. Ödet är alltid obönhörligt – och ibland, också ironiskt.

 

8.

Den allmänna demokratin hastar vidare mot sin undergång. Som med mycket annat i historien har dess grundläggande premisser förvridits och fått andra betydelser än vad de ursprungligen hade. Kampen för minimala medlen för mänsklig överlevnad vanns – därefter fick vi melodifestivaler, Let’s dance och Så mycket bättre. Leve den allmänna demokratin! Fackförbunden besegrade de ”grymma” entreprenörerna och industripamparna – därefter fick vi knappt hanterliga kollektivavtal och cyniska LAS-klausuler – leve den allmänna demokratin! Efter den allmänna demokratins införande har Sverige haft de högsta marginalskatterna i världen. För det har vi fått en minimal försvarsmakt, en överbelastad poliskår, en havererad sjukvård, bristfällig kollektivtrafik, fallerande skolor och en ineffektiv lokal, regional och statlig byråkrati. Den försämrade nationella ekonomin och den växande bostadsbubblan förebådar en katastrof som få ens kan föreställa sig – annat än just de som trots allt är förberedda, som inte likt strutsen står med huvudet i sanden. Det finns också mängder av personer som bedömer framtidsutsikterna för ett livskraftigt samhälle som goda, trots den nuvarande situationen. På dessa personer hänger ytterst mycket, men så har också varit fallet med alla tongivande minoriteter i världshistorien. De bäst organiserade segrar. Det är med organisation som det är möjligt att hålla ihop enheter också när den värsta av stormar blåser; att stå utan organisation i tider av omvälvning och upplösning är ett säkert recept för undergång.

Många har idealiserat den allmänna demokratin och dess uttrycksformer. Många har trott att historien slutade i och med den allmänna demokratins införande. Det kommer återigen visa sig att historiens dramaturgi inte tar någon hänsyn till enskilda människors önskningar; den fullbordar sig själv, med eller mot människans vilja. Den allmänna demokratins fysionomi krackelerar, långsamt flagnar den och uppvisar bristningar, likt en gammal sårskorpa som av rent godtycke ännu inte avlägsnats. Åtminstone betraktas den så av ett stigande antal människor, som gör bedömningen att den inte längre gynnar deras egen livsföring; de som istället börjar grubbla på den förbjudna tanken att det faktiskt finns någonting bortom det som en gång utgjorde hela deras livsvärld. När bokslutet över den allmänna demokratin är färdig kommer det stå klart att livsutsikterna finns att hämta på andra håll, att det finns alternativa vägar som står mer i samklang med den egna ambitionen och längtan. Människor som delar den uppfattningen är varken mer eller mindre moraliska än de som fortsätter betona sin tro på det nuvarande tillståndet – endast mer livskraftiga. De är trötta på den utbredda letargin, trötta på den mediokra småaktighet som härskar överallt i välfärdsstaten och som kväver varje storartad ambition och idé. Den svenska 50-talsstaten var inte paradiset på jorden, alldeles oavsett vad folkhemsnostalgiker tycker. Frågan är om det någonsin har funnits ett så gentemot livet främmande folk, som aldrig kunde föreställa sig utbredd oro, som inte kunde relatera till sina förfäder som knappt hundrafemtio år tidigare hade utkämpat existentiella krig mor ryssar; ingen kan heller klandra de som levde då, deras kulisser var storartade och resurserna till ett materialistiskt dominerat liv närmast ändlösa. Under årtiondena som följde välfärdsstatens expansion och det ”svenska undret” växte en aningslöshet fram som kom att prägla svenskarna, även de unga som växer upp idag. Denna aningslöshet består i en oförmåga att relatera till tider av omfattande omvälvningar och av en kolossal naivitet inför statens förmåga att reglera alla samhällsförhållanden. En stat är bara så stark som dess olika samhällen tillåter den att vara. Varje gång ett livskraftigt samhälle urholkas kommer också underlaget för statens maktutövning att minska – dels utifrån opinionshänsyn, men också med hänsyn till resursbehovet. Staten kommer inte lösa situationen för oss denna gång. Det är dags att ett verkligt civilt liv växer fram i Sverige som inte är knutet till staten och dess olika institutioner. Det är i dessa civila organ som framtidsutsikterna finns; de är livbåtarna som behövs i den ocean av elände som kommer svepa med sig välfärdsstaten och befria den från dess dödsryckningar.

[1] Att det funnits drottningar innebär inte att monarkin som statsskick varit ”könsneutralt”. Viljan att utsträcka sin släkt är i grunden en manlig längtan, ett sätt att föreviga sitt namn och sina gärningar.

Pin It
Identitär Idé IX
  • SoS

    Detta är en väldigt viktig text, tack!

  • zeno

    den som vill mocka upp i stian återinför helt enkelt tjänstemanna-ansvaret som ju regeringen palme avskaffade

    och eftersom svedala enligt uppgift numer är en aspirerande ”moralisk supermakt” – med världens föregivet första feministiska regering – så vill det nog till att folket i så fall väljer sig en ny regering å det snaraste

    så din dystopiska framtidsbild är nog troligare…

    ps
    SD eller DÖ 2.018 – valet är givet

    • MartinA

      Som jag förstod texten så argumenterar den att tjänstemannaansvar är en oviktig petitess i sammanhanget. Och SDs själva kärnfråga är väl mer ”demokrati” och välfärdsstat? Alltså, de är en del av problemet som artikeln diskuterar?

      • zeno

        man STYR utvecklingen med regler grundade i den upplevda/empiriska verkligheten – ”land skall med lag byggas”

        avskaffar man propparna i proppskåpet ska man nog inte förvånas när huset står i ljusan låga(säkringarna sattes dit för att de fyller en NÖDVÄNDIG funktion)

        att sen hävda att ”huset skulle ändå inte klarat den kommande vintern” är att frånhända sig sitt ansvar – något som tyvärr mer o mer blivit comme il fait i svedala – och som svennarna dessutom uppmuntras till av den marxistiska förmyndar-staten

        även student-examen avskaffades av ecklesiastik-ministern palme – vilket beredde vägen för vår nuvarande flumskola

        nils dacke o hans vapendragare är nog vårt bästa hopp som det ter sig i nuläget

  • MartinA

    Tack för en väldigt intressant och nykter text. Den logiska framtiden är krigsherrevälde.

  • Voortrekker

    Demokrati är pöbelvälde och som det verkar ett nödvändigt ont. Så långt det realistiska perspektivet. Principiellt sett skulle en intellektuellt och moraliskt överlägsen entitet med de erforderliga maktmedlen emellertid ha all rätt i världen att styra över mänsklighetens huvuden, till helhetens fromma, allt enligt sitt eget gottfinnande.

    • Lilou N John

      Klok kommentar. Det tycks ju som att varje samhällssystem skapar sin egen elit och begreppet ”rätt” är ju i allra högsta grad subjektivt, om jag tolkar dig rätt.

  • PlebisPlebojis

    Så du hyllar med andra ord Trump för att han inte kommer att hålla vad han lovar?

  • Palnatoke

    Utmärkt artikel. Den omhändertagande staten är naturligtvis dömd att gå under och med den försvinner också det successiva förslavande som nuvarande pöbelvälde medför. Svenskarna är mentalt illa utrustade för att hantera detta tyvärr. Såssestaten tog över alla organiska strukturer och sen behövde inte folk bry sig längre. Kvinnan blev oberoende av mannen och istället beroende av staten som i huvudsak männen finansierar och barnen uppfostras på skattefinansierade massinrättningar. Med Sverige så realiserades Trotskijs vision.

  • Writer 123

    ?Är skribenten född före 1981 och inne på ömklig fyllesex undrar jag.
    Jag antar att han inte hade svårigheter att hitta flickvänner för
    sådär tio till femton år sedan innan de ”primalt maskulina” araberna
    tog platsen hans.
    Too late för smarthet vill jag hälsa till den sedan tidigare ”smidige”.

    Väljer en kvinna en torsk så ska hon en torsk ha.
    Så har det alltid varit och så kommer det förbli.
    Det kallas nämligen för naturlig selektion.

  • Gottfried Herder

    Texten är på det hela taget välformulerad, men lämnar även mycket att önska. Jag kan dock uppleva helheten som raljant där argumentationen är illa underbyggd. Ta till exempel följande passage :

    ”Det finns objektiva betingelser som vi inte kommer ifrån, alldeles oavsett hur många disclaimers akademiker och journalister väljer att bifoga. Det är bristen på manlighet i det svenska samhället som förklarar varför samhället i stort rört sig i en feminiserande riktning. Uppförandet av välfärdsstaten var i betydande mening en kapitulation för det feminina, då upphörde vi i praktiken med den manliga strävan som definierar den faustiska civilisationen i stort. Vad som tidigare varit viktigt – äventyr, unika upplevelser, kamp, att utmana det gränslösa – har förbytts mot en ynklig önskan efter bekvämlighet och trygghet.”

    Här vore det önskvärt med en diskussion kring dessa objektiva betingelser, och på vilket sätt, ur ett ontologiskt perspektiv, deras objektivitet är betingad i förhållande till subjektet. Jag kan också uppleva att det här stycket i sig, och stora delar av texten som helhet, saknar kontext. Styckets avslut ”Vad som tidigare varit viktigt – äventyr, unika upplevelser, kamp, att utmana det gränslösa – har förbytts mot en ynklig önskan efter bekvämlighet och trygghet.” kan kännas, i ett historiskt perspektiv, minst sagt märkligt. Speciellt då sammanhanget rör Sverige. I ett historiskt perspektiv så har givetvis det som varit viktigt varit att överleva, tänkt Maslows behovshierarki, det som skribenten lyfter fram i form av självförverkligande, är ju sådant som enbart kunnat realiseras hos en priviligerad överklass, inte hos gemene man.

    • Palnatoke

      Fast med utgångspunkt från Maslows behovshierarki har vi väl åtminstone sedan efterkrigstiden rört oss uppåt i trappan och passerat överlevnadsbehoven. Varför vi stannade på de materiella behoven är ju en relevant frågeställning som artikelförfattaren uppehåller sig vid. Nog tycker jag att Socialdemokratin bär ansvaret för det. Istället för att föra nationen till en högre nivå i icke-materiell bemärkelse så inledde socialdemokraterna en gigantisk utbyggnad av den offentliga sektorn och lade grunden för den feminiserade värdegrundsdiktatur vi har idag.

  • Milas

    Ingenting kommer att förändras i väst utan en total upphävning av den rådande kulturen.. med en verklig återgång till maskulinitet och patriarkatet. Artikelförfattaren lyckas framföra det väldigt väl.

    Tyvärr upplever jag att en stor del av alternativhögern består av sexhungriga tv-spelsnördar, barnlösa internetnazister och allmänt omogna porrfantaster med taskig kvinnosyn. Åtminstone den amerikanska som så många européer av någon anledning ser upp till som inspirationskälla.

    Och dessa påstår sig vara patriarkatets fanbärare? Patriarkatet måste förtjänas och bibehållas. Det är inte en gåva till ett gäng dunkla ”vitnationalister” och liknande hobbyister som inte ens vet hur man attraherar en kvinna och ingår i ett VUXET förhållande.

    Patriarkatet kommer endast tillbaka med återkomsten av våra män.

    Det kommer inte som en gåva från skyn som ett resultat av troll som postar memes och en massa förtappade alt-right cucks som jagar judar och gapar om genetiska studier, IQ och rasrealism. Det enda de åstadkommer är en freakshow som jagar bort alla kvinnor och normala människor, dvs den kritiska massan.

    Det enda vi behöver är att våra män agerar som män, reproducerar, skaffar familj, egendom, uppfostrar friska barn och föregår med gott exempel som fäder, ledare och samhälleliga förebilder. Blott i denna aktion kommer förändringen. Inte på internet genom att ”väcka folk”. Vi behöver inga negativt laddade politiska rörelser, vi behöver familjer!

    Tills det att vi ALLA jobbar mot det målet finns ingen framtid för den västerländska mannen.

    Tack.

  • Hatzegopteryx

    Ett centralt problem i den moderna tiden är att kvinnor utgör stödtrupp för narcissistiska och psykopatiska män både på arbetsplatser och i den politiska verkligheten. Det gör att dom kan utöka sin makt. Psykologer förklarar fenomenet på olika sätt men jag lutar åt förklaringen att kvinnor bibehåller en naiv psykologi. Om man uppträder i tomtemask för barn så inbillar dom sig att det verkligen är tomten. Motsvarande fenomen finns hos vuxna kvinnor. Det är tillräckligt om en skicklig posör spelar rollen av en föredömlig man. En falskspelare som Reinfeldt kan posera som statsminister, skapa en illusion av kompetens med sin språkliga förmåga, utan att själv bidra till det bakomliggande arbetet. Det räcker att skådespela och tillägna sig en fraseologi passande för yrket. Nu poserar han som intervjuare i TV och gör ett lika dåligt jobb. Det finns visserligen ingenting bakom masken, men det spelar ingen roll eftersom majoriteten av kvinnor upplever skådespelarinsatsen som bra. Mona Sahlin är exempel på samma fenomen. De två har ju också ett gott öga till varandra eftersom dom tillhör samma människotyp.

    Ute i industrin får det här destruktiva konsekvenser eftersom posörer upphöjs till chefsposition där dom får sina kvinnliga underlydandes ovillkorliga stöd. Utvecklingsprojekt går på grund pga. inkompetent ledning, vilket leder till miljonförluster. Ökningen av psykopatiska och narcissistiska personligheter i ledarposition drivs framförallt av den inneboende kvinnliga naiviteten eftersom männen inte ostraffat kan opponera mot den pågående utvecklingen. Kompetens är inte längre centralt, helt enkelt. En man är bra om han behärskar förmågan att ställa in sig och vet hur man för sig i det sociala sammanhanget. Har han dessutom de rätta attributen ifråga om klädsel, m.m., så är hans lycka gjord. Han kan segla genom livet på en räkmacka utan att någonsin producera något av värde.

    Hatzegopteryx

    • Palnatoke

      Jag håller helt med dig. Det är helt fel individer som lyfts fram i ledande positioner idag. Förr talade man om ”uppoffrande ledarskap” men nu har vi folk i ledande ställning som offrar andra och all moral för att maximera sina karriärmöjligheter. Faktisk nytta och meriter väger lätt utan istället blir briljerande i floskelbingo och smörtunga viktigast. Många gånger hade nog en bra skådespelare inte gjort ett sämre jobb som ledare i dagens samhälle.

      • Ozcar

        ”Många gånger hade nog en bra skådespelare inte gjort ett sämre jobb som ledare i dagens samhälle”.

        Arnold Schwarzenegger… Du har helt rätt i analysen.

    • Reaktion

      Delar av det du beskriver kan tillämpas på Djursholm såsom professor Michael Holmqvist beskriver detta samhälle i sin studie (2015). I analysen använder han begreppet konsekrering/konsekration, som handlar om att på olika sätt socialt upphöja och närmast heliggöra Djursholm och ge det och dess invånare en aura av excellens och glans. I denna konsekrering ingår sådant som att kunna vara handlingskraftig, socialt flexibel och munvig, egenskaper som anses viktiga inom ledarskikten i det privata näringslivet och värdesätts därför högre än faktisk kunskap och meriter, det senare kopplat till meritokratin som tidigare ansågs vara värdefullt.

      Holmqvist jämför nämnda aura med Webers begrepp karisma som ringar in unik personlighet, som förmår att motivera och få med sig folk och ses som en auktoritet mer på grund av sin karisma än sina faktiska kunskaper. Den karismatiske ledaren är en individ med specifika individuella egenskaper och karaktärsdrag som tilltalar folk medan en ledare ur ”konsekratin” har en aura som avspeglar ett specifikt kollektiv, såsom folk inom det privata näringslivet eller bankväsendet – en sådan ledare behöver ingalunda vara behäftad med karisma, utan tvärtom vara ganska medioker. Det önskvärda vore naturligtvis en kombination av ledare med både intellektuella kunskaper och förmåga att på ett konkret sätt framföra detta och därtill med en karismatisk habitus.

  • Lilou N John

    Den här artikeln skulle kunna bli en hel bok. En genomgripande och på många sätt fullständig analys av samhällskollapsens mekanismer. Det är lätt för dagens historielösa massmänniskor att missa det enkla faktum att efter normupplösning och intitutionellt kaos kommer ofta krig. Påvemaktens allt grövre korrumpering under senmedeltiden och Religionskrigen, Weimarrepublikens vanskötsel av Tyskland och Andra världskriget.

    De flesta kvinnors och mäns oförmåga att (pga den borgerliga feminiseringen av medborgarna) hantera hard facts är ju välomvittnad. Själv ser jag nog däremot inte kvinnor per se som bärarna av samhällsförfallet utan mest i egenskap av denna feminisering som dessvärre appellerar till den borgerliga medelklasstillvarons bekväma leverne där (i brist på verkliga problem) människans tristess sublimeras till låtsas-frågor, s.k. i-landsproblem. Men det är min huvudsynpunkt. Den s.k. moderna ”vänstern” betraktar jag inte som mera än en förlängning av 1800-talets besuttna societetsklass.

    Briljant skrivet! Tänkvärt!

    John Dübeck, låtskrivare i Lilou & John (twitter: @LilouAndJohn) samt gymnasielärare i engelska och historia.