Svanesång

En svanesång över välfärdsstaten

av den 8 januari, 2017

Debatt, Historia, Inrikespolitik, Invandringspolitik, PolitikKommentarer (25)790

Att angripa den svenska välfärdsmodellen är som att svära i kyrkan. Nej, förresten – det är att spy över altaret. Implikationerna för åsiktsförfäktarens fortsatta samhällsengagemang är inte goda: man blir därefter kategoriskt avfärdad som en dåre, en världsfrånvänd idiot som inte begriper vad folkgemenskap egentligen handlar om, vad det innebär att vara solidarisk, etc. Välfärdsstatens bevarande är måhända den enda fråga där alla svenska politiska partier är överens. En fråga, där alla riktningar, alltifrån nationalsocialister, borgerliga, socialdemokrater och liberaler delar inställning till välfärdsstaten som grundläggande premiss. Hur kommer det sig att denna monstruösa apparat blivit så okränkbar i det offentliga rummet?

 

Välfärdsstatens begynnande former – den frivilliga kassarörelsen

I början av 1900-talet var Sverige ingen välfärdsstat. Liksom i många andra europeiska länder vid denna tid florerade föreställningen att medborgarna borde ha rätt till en minimalt befäst levnadsstandard; en uppfattning om att individen hade ett värde bortom det rena marknadsvärdet gjorde sig gällande. Olika stödåtgärder fanns tidigt att tillgå för socialt och ekonomiskt utsatta grupper genom fattigvården. Denna skilde sig dock från de socialförsäkringar som senare utvecklades i det att den uppfattades som ett tillfälligt skyddsnät, endast tillgängligt för de svårast utsatta i samhället. De sociala försäkringar som utformades efter sekelskiftet 1900 var däremot tänkta att fungera som permanenta inrättningar. Parallellt med detta utvecklades också tanken att samtliga samhällsmedlemmar hade rätt till bistånd, oavsett social belägenhet. Staten beslutade sig för att ta ett större ansvar genom att skapa en ekonomisk grundtrygghet för samhällets medborgare. En mängd olika hjälpsystem växte fram som ett resultat av dessa ambitioner – vissa utformades tidigare än andra. Exempelvis inrättades redan 1901 en lag angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet, där arbetsgivaren hade omedelbar ersättningsskyldighet. Andra områden som diskuterades var arbetslöshetsförsäkringar, pensionsförsäkringar och sjukförsäkringar.

I takt med att socialpolitiken utvecklades uppkom så småningom anslutningstvång för vissa försäkringar. Detta gällde bland annat olycksfallsförsäkringen och pensionsförsäkringen, men inte sjukersättningen. Istället utformades denna av den nationellt omfattande sjukkasserörelsen, som hade uppstått som en ekonomisk självhjälpsverksamhet. I takt med att verksamheten expanderade höjdes kraven från centralt håll på att staten borde öka sitt inflytande över den. Det beslutades dock att sjukkasserörelsen kunde uppfylla sina åtaganden i stort sett utan statens medverkan, eftersom de risker som behandlades inom verksamheten bedömdes som kortfristiga. Staten skulle emellertid bidra med subventioner för att säkerställa en jämn kvalitet hos de olika sjukkassorna.

Den frivilliga sjukkasserörelsen i Sverige kom att verka tämligen oberoende gentemot staten fram till 1910, trots att förbindelser hade etablerats långt tidigare. Redan 1891 hade riksdagen beslutat att ett förvaltningsbidrag skulle utbetalas till de kassor som valde att registrera sig. Några kriterier som var nödvändiga för registrering var ett visst minimiantal medlemmar, uppsättandet av stadgar, styrelse och revisionsredovisning. Denna reglering slog inte mot sjukkasserörelsens frivilliga grund, utan ansågs allmänt ha varit ämnad som en stimulansåtgärd.

Redan vid denna tid hade Sverige haft en lång historia beträffande den frivilliga kassaverksamheten. Den första allmänna sjuk- och begravningskassan hade grundats i Göteborg redan 1761. (Lindeberg, Gösta, Den svenska sjukkasserörelsens historia. Lund 1949, s. 27). Innan hade det enbart funnits slutna sjuk- och begravningskassor för olika yrkes- och arbetsplatsgrupper som, bland annat i Göteborg, hade anor tillbaka till 1600-talet, då olika hantverksskrån organiserade verksamheten. Både skråhantverkare och de som tillhörde andra yrkesgrupper – exempelvis traktörer och fabrikörer – ingick i den nya kassan, varav merparten av medlemmarna utgjordes av de sistnämnda grupperna. Dessa hade att följa en uppsättning regler som bland annat tillkännagav att den som simulerade sjukdom eller på andra falska grunder avsåg utnyttja kassan, permanent skulle uteslutas.(Ibid, s. 63-65). För att bevara stabiliteten och behålla medlemskadern i den konkurrens som rådde mellan olika kassor var det viktigt att bekämpa fusk.

Andra former av kassor var de så kallade hundramannaföreningarna, som var knutna till bland annat nykterhetsrörelsen och diverse religiösa samfund. Dessutom fanns det många societets- och borgarskapskassor. Hundramannakassorna har beskrivits som enkla och lättskötta organisationer. Hos flertalet hundramannaföreningar var det vanligt att inga regelbundna avgifter betalades. Om en medlem insjuknade utdebiterades ett lika högt belopp för alla medlemmar – inklusive den som insjuknat – för att betala sjukpenningen. Om den insjuknade personen haft rätt till en ersättning på 10 kronor i veckan utdebiterades alltså 10 öre av varje medlem i veckan – vid dödsfall 1 krona.(Lindeberg, s. 89). Hundramannakassorna hade svårt med rekryteringen, bland annat eftersom de inte tillät fler än hundra medlemmar. Detta innebar att de hade svårt att hantera perioder där flera medlemmar samtidigt blev sjuka, vilket ledde till höga utdebiteringar. Detta avskräckte särskilt yngre medlemmar, då dessa insåg att kassan kanske inte skulle klara sig tillräckligt länge för att de själva skulle få möjlighet att utnyttja stödet vid behov.

Oavsett organisationsform så var alltså den tidiga frivilliga sjukkasserörelsen i första hand en självhjälpsverksamhet; någon allmänt uttryckt solidaritet utan samtidigt beaktande av det egna individuella välbefinnandet fanns inte. Individer och grupper kunde på egen hand välja de kassor som bäst stämde överens med de egna villkoren, vilket oftast handlade om vilken skråtillhörighet man hade. Gemenskapen utgjordes av det lagrade förtroende som sträckte sig mellan den omedelbara familjen, vännerna och övriga bekanta. De regionala kassornas inkorporering i en massiv byråkratisk koloss under 1950-talet kan betraktas utifrån perspektivet att den frivilliga självhjälpsrörelsens samlade sociala kapital nådde sin fulländning – därefter har den successivt stagnerat. Redan innan den massiva invandringsvågen hade vi stora problem med välfärden genom perverst höga marginalskatter, med den absoluta bottennoteringen under 1970-talet, när kulturskaparen Astrid Lindgren defacto fick betala för sina skapelser. Samhällsgemenskapens klimax hade uppnåtts innan de allmänna försäkringarna fick sitt genomslag; förtroendet människor emellan låg då på topp, de regionala kassorna var oerhört stabila och befolkningens homogenitet i allmänhet var övervägande.

Nationalekonomen Bo Södersten skrev tillsammans med andra ekonomiskt sakkunniga offentliga personer en bok strax innan valet 2006, Den problematiska tryggheten, där den svenska modellen utsattes för skrupulöst ingående analyser. Södersten beskriver där bland annat den gamle sjukbesökaren, vars uppgift det var att besöka de som var sjuka för att försäkra sig om att de verkligen saknade arbetsförmåga. Utöver detta representerade sjukbesökaren den ena sidan av en relation för ömsesidig social kontroll som utövades i samverkan med den sjuke. Följande citat belyser hur den dåtida mentaliteten kunde se ut och hur den senare påverkades av de byråkratiska förändringarna:

 

”[—]Att tillfälligt leva på andras pengar var en rättighet som på överenskomna villkor följde med medlemskapet, men det var ingen förmån som skulle utnyttjas mer än absolut nödvändigt.[—]Idag har ordet sjukbesökare gått ur språket. När försäkringen förstatligades ersattes de av fast anställda kontrollanter, vilkas hembesök mer var att likna vid myndighetsutövning än vid ömsesidig social kontroll. De blev med åren allt färre, men från denna yrkesgrupp går en rak linje till de 300 fuskbekämpare som Försäkringskassan nu planerar att anställa.” (Isaksson, Anders, ”Trygghetens förvandlingar” i Den problematiska tryggheten – välfärdsstaten under tre decennier. Red. Södersten, Bo. Stockholm 2006, s. 191.)

 

Generellt hävdas det i Söderstens bok att socialförsäkringarnas införande bidrog till att urholka det förtroende som odlats av självhjälpsrörelsen på det lokala planet. Anders Isaksson, journalist på Dagens Nyheter, hävdar i sitt avsnitt av boken att medvetenheten om välfärdens skörhet närmast är icke-existerande i dagens Sverige. Att studera den frivilliga sjukkasserörelsen historia innebär samtidigt att göra sig medveten om flera av de grunder som välfärdsstaten vilar på. Isaksson kritiserar tanken på att välfärdsstaten av många kommit att uppfattas som ett ”historiens slut”, där inga alternativa modeller seriöst behöver diskuteras. Budskapet som förs fram av Isaksson är att vi har mycket att lära av historiska entiteter som sjukkasserörelsen och att vi inte reflexmässigt skall ge efter för allt som är nytt i tron att det samtidigt är bättre, mer rationellt och ändamålsenligt. (Ibid, s. ss. 190ff.).

En annan viktig aspekt som socialförsäkringarnas utveckling medförde var förändrade normer. Forskaren Anders Berge har i sin undersökning Medborgarrätt och egenansvar tittat närmare på denna problematik. En vanlig invändning som riktades mot socialförsäkringarnas utbredning var att det skulle få en negativ verkan på medborgarnas vilja att arbeta. Konkurrenssituationen på marknaden skulle ta skada då incitamenten för produktivt arbete minskade, hävdade framförallt de klassiskt liberalt skolade ekonomerna. Den minskade viljan att arbeta skulle vidare leda till en allmän resursminskning, varvid de sämst lottade skulle få det ännu sämre – ett resonemang som vi känner igen från Thomas Malthus.

Den frivilliga kassarörelsens uppkomst kan härledas till en mängd förhållanden. De bönder som under 1800-talet hade slagits ut genom den allt hårdare konkurrensen inom jordbruket och som lockades till storstäderna av löften om arbete, manifesterade genom sin frivilliga organisering, en strävan efter trygghet och gemenskap. Man identifierade sig med individer och grupper av likartad belägenhet och som erkände sig till samma värdehierarki; exempelvis förblev de flesta societetskassor reserverade för medborgare ur det högre samhällsskiktet, medan de yrkesrelaterade kassorna i första hand var skapelser av arbetarna.

Som tidigare nämnts var viljan att bekämpa fusk och exploatering av det gestaltade förtroendet något som starkt präglade de lokalt och frivilligt organiserade kassorna, vilket också kan ses som en indikation på att den djupt rotade familjära lojaliteten från livet på landsbygden levde vidare i andra former. Över hela den frivilliga kassarörelsens spektrum kan liknande tendenser identifieras. Individer och grupper med likartade preferenser kommer i nödsituationer att agera utifrån sina erfarenheter och sluta sig samman med de individer och grupper som de känner samhörighet till – varför tror folk att det skulle vara annorlunda efter välfärdsstatens avskaffande? Ett svenskt grannskap, som känner sympati med en närboende som exempelvis fått sitt hustak förstört av ett nedfallande träd, skulle ha större möjligheter att agera utifrån sina sympatier och visa sin moral om de haft mer resurser och själva riktat sina välfärdsinsatser. Idag, vid en liknande situation, skulle grannskapets resurser överföras till den överdimensionerade välfärdsstaten och distribueras till i huvudsak nyanlända grupper och diverse politiserade projekt. Ingenting tillfaller den drabbade. Grannskapet, vars instinktiva känsla det är att hjälpa sina närboende på alla sätt, får omgående sina möjligheter till detta beskurna av det totalitära skattetrycket och den centralt dirigerade välfärden. Genom att associera alla former av gemenskap och solidaritet med staten förtvinar moralen på individ- och gruppnivå; något behov av att engagera sig i ideella föreningar finns egentligen inte då man med gott samvete menar sig bidra till hela befolkningens välfärd genom staten. Som vi tidigare anfört är detta en djup villfarelse, då den egna moraliska och andliga utvecklingen blir sekundär när det i huvudsak blir staten som gestaltar det solidariska begreppets innebörd.

Moralen börjar hos personen. Vidare är det medborgarna som grupp som skall forma det moraliska innehållet hos staten; dagens system står i bjärt kontrast och många utgår istället från att staten skall forma medborgarnas moral. Även om vi exkluderar invandringen som faktor i diskussionen om välfärdens vara eller icke vara, framstår systemet ändå som destruktivt. Välfärdsstaten bidrar till en samhällelig nivellering och gör det olönsamt för ambitiösa och efter upphöjdhet strävande medborgare. Bortkopplas det rent ekonomiska resonemanget ter det sig märkligt att begåvade människor blir disciplinerade till mediokerhet; deras brott är deras strävan efter upphöjdhet, straffet är att ta ifrån dem möjligheten att verka moraliskt och hjälpa sina medmänniskor på den enda verkliga grund som finns – den ideella. Den grund, som är sprungen ur det organiskt framväxta förtroendet, det sedan urminnes tider lagrade sociala kapitalet.

Mot bakgrund av ett sådant samhällsklimat är det inte särskilt förvånande att en politisk lekmannakultur utvecklas, vilket har fått förödande konsekvenser för det svenska samhället. De svenska medierna slår sig för bröstet över att Sverige har en så pass låg medelålder bland sina politiker. Vi har haft en finansminister som läste upp sitt mattebetyg på KOMVUX och statliga och kommunala bolagschefer som inte begriper ens de mest elementära former av företagsekonomi. Den som vill göra politisk karriär behöver inga speciella kunskaper i dagens Sverige – det räcker att hålla sig åt en viss mängd floskler och se till att vara kalibrerad till de för stunden rådande populistiska hållpunkterna. Nere på kontinenten är det i princip omöjligt att få en högre politisk position utan en universitetsexamen.

Strävan efter upphöjdhet korrumperas av ett nivellerat samhällsklimat; det behövs inga reellt utbildade politiker som klarar av att administrera regioner eller företag eftersom det ändå inte lönar sig – bättre då med en Homo Sossus Nordicus som krälat och nickat sig genom systemets samtliga etapper. Det är det höga skattetrycket som möjliggör det omfattande stödsystem som mer eller mindre verkar som det ekonomiska ”skelettet” för det svenska politiska etablissemanget.

 

Nedmonteringen av välfärdsstaten – en lösning på vårt grundläggande problem?

Många vägrar ens tänka tanken på ett liv utan välfärdsstaten. En stor del av de så kallade systemkritikerna (de som inte har några som helst problem med att klanka ner på ”islamiseringsdiskursen” och ”liberalismen”, men som aldrig någonsin skulle rikta kritik mot välfärdsstaten) har i sin kritik mot den omfattande invandringen närmast likställt det historiska landet Sverige med själva välfärdsstatens bevarande; när välfärdsstaten urholkas, försvinner också nationen Sverige, tycks åsikten lyda – en uppfattning som också delas av etablissemanget. Vi har en triangulär maktkonstellation som gärna upprätthåller status quo: vi har medierna, som stödjer sig på ”forskning” från universiteten, som vidare stödjer sig på etablissemangspolitikens legislativa och exekutiva makt, som i förlängningen stödjer sig på både ”opinionen”, uttryckt genom etablissemangsmedia och alltså ”forskningen”, uttryckt genom universiteten. När den ena etablissemangsparten angrips, kommer de andra till undsättning. En avgörande anledning till att den omfattande invandringen försvaras av etablissemanget är dess betydelse för den offentliga sektorn; ett löjligt stort antal socialarbetare, flyktingsamordnare, kuratorer och psykologer i statlig tjänst är helt beroende av den omfattande invandringens fortbestånd. Dessa statsarbetares uppehälle bekostas av den verkligt arbetande delen av befolkningen. Välfärdsstaten möjliggör triumviratets fortbestånd. Det är otänkbart att triumviratet hade kunnat upprätthållas utan välfärdsstaten. Till att börja med hade mängder med undermåliga vänsterextrema tidningar och magasin tvingats lägga ner när det skattefinansierade understödet dragits in (en utveckling som pågått länge men som med ökade bidragsinsatser riskerar att fortgå). Hade dessutom det skattefinansierade understödet till de politiska partierna uteblivit hade det svenska lekmannastyret ytterligare förtvinat och lämnat utrymme åt kompetenta ledare, eftersom dessa då hade fått betalt för sin kompetens och inget annat.

 

***

Den tidiga frivilliga kassarörelsen präglades ännu av bygemenskapens lagrade förtroende. I någon mån är de allmänna socialförsäkringarnas genombrott under 1950-talet en avslutande manifestation av det regionalt och lokalt sprungna förtroendet. Den regionala organisationen bekräftade sin lojalitet gentemot staten. Lojaliteten förtvinade så småningom genom systemets bristande transparens och ett ökande antal medlemmars parasitering. Förtroendet försvann och slentrianen inleddes; att vara solidarisk och moralisk blev synonymt med att betala skatt. Individens och den lokalt belägna gruppens egna moraliska ansvar urholkades genom den oproportionerliga tilliten till staten. Bandet till systemets ursprungliga förutsättningar försvann i glömskans djup och den nya vanans makt segrade. Svensken berövades lokalsamhällets vackra och sublima förtrogenhet och möjligheterna till moraliskt handlande inskränktes.

 

***

Genom att avskaffa välfärdsstaten återvänder vi till de förutsättningar som rådde när vandringen mot välfärdsstaten inleddes; återigen får familj, vänner och bekanta chans att utöva sin lojalitet och skapa lokala/regionala kassor där deras gemensamma förtroende för varandra manifesteras. I det läget vet vi vad centraliserad välfärd innebär – brist på transparens och ett system med nettomottagare och nettobetalare.

Varje historiskt medveten europé känner till Faust-legenden: den vetgirige vetenskapsmannen som sålde sin själ till djävulen för att veta allt och få utlopp för varje passion. Faust är en tidlös metafor för Västerlandet. Det moderniserade Västerlandet säger sig företräda alla folk och strävar envetet efter att införa mänskliga rättigheter överallt, men säljer samtidigt sin själ (förråder Traditionen) för att göra det. I den tyska filmversionen av Faust från 1926 föraktades Faust och fick stenar slängda efter sig av samma människor som han skulle bota pesten för – varför? För att han köpslog med djävulen. Varför är stora mängder invandrade grupper på olika sätt otacksamma gentemot de européer som säkerställer deras välfärd? För att det i grunden är syntetiskt, förmyndaraktigt, oriktigt. De föraktar med rätta västerlänningens patetiska högfärdighet och missriktade vilja, svagheter som de mäter mot sin egen upplevda vitalitet och styrka.

 

Sammanfattning

De resonemang som anförs ovan utgör tillsammans konturen av en alternativ uppfattning av välfärden som koncept. Vi kan inte längre betrakta välfärden som ett aprioriskt godartat bihang till staten. Om välfärden skall få någon faktisk betydelse för ett verkligt högeralternativ, kan det endast återges i uppdragningen och presentationen av en organiskt framvuxen välfärd, i motsats till den nuvarande, av staten uppifrån pådyvlade, mekaniska välfärden.

Vi måste göra upp med den historiska välfärdsstaten. Den kan under inga som helst omständigheter längre betraktas som ett heligt, ofelbart system – därom vittnar alltför omfattande mängder fakta till dess nackdel. Den historiska välfärdsstaten är en produkt av ett plikttroget och samvetsgrant folks bästa intentioner, men i dess centraliserade och icke-transparenta form finner vi en intermediär övergång till en fruktansvärd maktapparat i socio-globalisternas händer. Välfärdsstaten har som instrument brukats för att överföra stora mängder resurser från den historiskt inhemska befolkningen till nyanlända grupper. Dessförinnan bidrog systemets förutsättande höga skattetryck till att stora mängder efter upphöjdhet strävande personligheter gång på gång nivellerades till den stora massans nivå. I det allmänt nivellerade tillståndet korrumperades den civilisations- och kulturskapande förmågan hos stora delar av befolkningen, samtidigt som arbetets sakralisering innebar att staten dyrkades som en guldkalv; genom staten var medborgarna moraliska och det som inte gynnade det allmänna – staten – betraktades som omoraliskt.

Ett avskaffande av välfärdsstaten skulle få ett symbolvärde av stora proportioner. Välfärd, i den mån begreppet överhuvudtaget kommer ha någon vidare mening, får fortsatt betydelse i ett uteslutande regionalt/lokalt format. Den nuvarande välfärdsstaten kan bevaras på två sätt: antingen genom ett utökat skatteupptag, där den arbetande delen av befolkningen beskattas på ännu mer av sina inkomster, eller, genom degraderingar av de nuvarande ersättningsnivåerna. Det förstnämnda alternativet kommer göra de borgerliga dissidenterna missnöjda och det sistnämnda kommer sticka i ögonen på vänstern. Oavsett vilket alternativ som premieras, så kommer systemet att falla; förr eller senare kommer den överarbetande borgerliga dissidenten att ge utlopp för sin frustration och protestera mot det höga skattetrycket – i det andra fallet kommer de improduktiva massorna att revoltera mot minskade ersättningar och försätta hela samhället i gungning. Det finns bara en lösning på välfärdsstatens problem – att avveckla den och ännu en gång ge utrymme för det naturliga förtroendet, som vidare bekräftas genom den organiska välfärden.

Länge nog har de kloka präglats av tvivel, men den tiden är förbi. Ett ökande antal människor i Sverige och övriga länder i Europa vet vad som måste göras. Problemen har diskuterats och omvärderats länge nog, nu är det dags att finna lösningar – och sådana brukar en vinnare hitta. Framtiden kommer av sig själv, men framstegen måste vi göra själva. Låt oss börja med att avveckla välfärdsstaten.

Pin It
Identitär Idé IX
  • Nicodemos R

    Ja folk med i övrigt rätt vettiga åskiter kan vara otroligt känsliga när det kommer till kritik av välfärdssytemet… Töntigt.

    Ett sätt kan vara att återknyta till dessa äldre former av mindre självhjälpsorganisationer, en ny variant av detta borde vara GoFundMe-insamlingen till den mentalt handikappade vita pojken i Chicago som kidnappades och utsattes för hatbrott tidigare i veckan.

    Sen är det ju så att redan nu, trots att inte så många har det, så är privata sjukvårdsförsäkringar mycket billigare än vad man skattar till landstinget varje månad.. och en så idiotisk grej som barnbidraget, man in en summa skatt som man sen genast får tillbaka en del av per barn,,, dom pengarna kunde man ju behållt.

    • Carl Faust

      Det är förvisso en god impuls att bistå människor med ett överskott om dessa faller inom ramen för ens egen avgränsade grupp, men inte ens då är det ju villkorslöst, utan bygger på en förväntan om ett ömsesidigt utbyte, en jämlik (i ordets rätta bemärkelse) relation. Problemet med välfärdsstaten är att den urholkar grunden för denna ömsesidighet.

  • Ingen

    Den här artikeln har redan postats för flera år sedan. https://palatinatet.wordpress.com/valfards-sverige/ I sin ursprungliga form hade artikeln ingen namngiven upphovsman, så är det verkligen ”Carl Faust” som är författaren till artikeln?

    • Carl Faust

      Japp, det är samma person. 😉 Det stämmer likaledes att den är omredigerad.

  • zeno

    MASTIG text verkligen – det är ogörligt att kommentera helheten – men det kanske var meningen?

    men jag gör dock ett försök trots allt – det grundläggande temat/antagandet verkar på mig vara ”människorna är goda men staten är ondska”(faust)

    det tarvas tyvärr en hel del erfarenheter för att kasta av sig denna NAIVA beskrivning av sakernas tillstånd – sannare är att säga att människorna(inklusive jag själv) är BÅDE goda OCH onda

    statens makt måste kontrolleras genom exempelvis maktdelning som i usas konstitution eller som tidigare i sverige med tjänstemanna-ansvar

    kommer ens någon här ihåg när det brändes iväg SEK 40.000.000.000:- på NUON-affären via vattenfall och sen gavs det helt sonika fingret åt KU eftersom såsseriet sett till att man kan göra det(marxisterna ser naturligtvis helst att det är frivilligt att medverka i KU – såssarnas maktinnehav under 70 långa år har haft sina *konsekvenser*)

    slutligen – varför skulle någon gå med på att staten lägger sig i en alltigenom välfungerande verksamhet där allt är frid o fröjd?

    vem skulle t.ex. acceptera att i ett välfungerande hem få mamma(eller pappa) utbytt mot en total främling som ringer på dörren bara för att henet visar upp sin statliga legitimation som säger ”utexaminerad förälder”?

    i ett hem med en drogberoende och misshandlande pappa däremot…

    dessutom – vet du inte att staten som sådan avhandlats av själve platon i hans ”staten”?

    frågeställningen du lyfter är lika gammal som gatan

  • Berone

    Högern – socialkonservatism – Bismarck -> socialförsäkringar för att skydda enkelt folk mot rövarkapitalisterna. Och historien går längre bak, som till de medeltida gillena. Notera att det glesbefolkade medeltida samhället är avvecklat, går inte att återskapad även om somliga verkar drömma om en återuppstånden feodalism.

    Är det riktigt att stora offentliga insatser tränger undan ideella alternativ? Är det inte tvärtom, att de hjälper upp varandra (åtminstone i länder av skandinavisk typ, med rätt hög inre sammanhållning och jämlikhet)?

    Det är klart att den gamla hustrun kanske orkar ta hand om den skröplige gamle maken tills han dör, men vem tar hand om henne sedan då, om barnen pga att det moderna livets ”krav” inte finns till hands (”flytta till anbefallda jobb hundra mil bort, eller svält ihjäl”)? Det behövs effektiva och långsiktiga insatser, inte något som är beroende av att folk kanske har lust att ställa upp då och då, förhoppningsvis med rätta kunskaper för att kunna göra något vettigt.

    • Palnatoke

      Feodalism är ju exakt det vi har idag. Statsfeodalism. Det socialistiska slavsystemet som det var tänkt. Givetvis behövs inte några generella lösningar i form av statliga socialförsäkrings-och transfereringssystem.

    • MartinA

      Det finns ingen rättighet att finnas till. Under 99.999% av vår historia så har vi försökt dubbla vårt antal varje generation. Men vi har inte kunnat dubbla vår mattillgång. Det är vad vi är.
      Denna tanke, att vi ska ta helhetsansvar för varje människa som föds. Den leder rakt ner i fördärvet. Låt var och en av oss forma de allianser vi kan och vill. Nya tider hade till exempel en artikel om de regler som gällde i en fiskeby på västkusten på artonhundratalet. Hårt och kärvt förvisso. Men ändå ett trygghetssystem, för människor som arbetade i ett farligt yrke. Ett trygghetssystem som man accepterades in i. Som man inte hade rätt att kräva inträde i. Den som anser sig ha rätt att kräva andras resurser är antingen en socialist eller en krigsherre.

      • Patria

        Människor har rätt till arbete och försörjning. Saknas behov av arbetskraft måste de ändå få lov att äta och bo någonstans, inte sant?

    • Nicodemos R

      Förvisso är väl denna höga inre sammanhållning du nämner en dröm om svunna tider va, lite grann som den feodalism vi till höger om dig fördmodat skulle drömma om?

  • Lygodactylus

    En bra genomgång. Tack!

  • Voortrekker

    Detta är en svår fråga. Det finns absolut individer som behöver permanent stöd från samhället för att klara sig. Nu skall man göra klart för sig att det ingalunda är folkgemenskapens uppgift att försörja mindervärdiga element; men ett av nationalsocialismens stora, ja oförlåtliga missförstånd, bestod i att den automatiskt betraktade svaghet i kampen för den fysiska överlevnaden som ett bevis på mindervärde.

    Verkligheten är så oerhört mycket mer komplicerad. Precis som det finns gott om slödder och patrask i samhällets mest besuttna och etablerade skikt kan man finna andligt högintressanta människor på samhällets botten.

    • zeno

      ju mer högfärd desto större risk för inavel?

      • Voortrekker

        Ungefär så ja …

    • MartinA

      Du menar att alla som föds har en automatisk rätt att bli försörjda resten av livet?
      ‘Nationalsocialismens själ och hjärta var den generella välfärdsstaten. Hade de fått hållas hade det gått precis som det gått här i sverige. SAP var samtida, SAP hade tvångssterliseringsprogram istället för T4 program i samma desperata försök att få den generella välfärdsstaten långsiktigt hållbar.
      Men skillnaden mellan att ta livet av de som man inte anser livsvärdiga. Och att inte ha lagstadgat krav att hjälpa, lagstadgat krav att lämna ifrån sig det man själv förtjänat, är oändlig. Om du inte förstår det är du bara ytterligare en socialist. Om du vill få ett generellt välfärdsstystem långsiktigt hållbar så slutar det med bussar som avlivar handikappade barn. Det är den generella välfärdsstatens sanna natur.

      • Voortrekker

        Jag tvingas citera mig själv eftersom du uppenbarligen läser mycket slarvigt: ”Nu skall man göra klart för sig att det ingalunda är folkgemenskapens [alltså samhällets] uppgift att försörja mindervärdiga element”. Svaret på din fråga är alltså nej. Men som sagt: detta problem äger viss komplexitet, och jag vill inte göra mig skyldig till vare sig socialistiska, konservativa eller nyliberala förenklingar.

        Det var inte välfärden som fick nazisterna att ta livet av handikappade personer, det var uppfattningen att dessa helt enkelt saknade människovärde. Är då alla människor lika mycket värda? Naturligtvis inte. Somliga så kallade människor är bara cancerbölder och skall utan hesitation opereras bort från samhällskroppen. Men en levande varelses värde ligger, för att tala med en gammal medborgarrättskämpe, endast i kontentan av hans karaktär. Det är alltså inte ras, funktionalitet, plånbok eller något liknande som bestämmer människovärdet hos någon enligt en verkligt aristokratisk eller högintellektuell analys.

        Det finns människor som absolut inte kan stå på egna ben men som ändå förtjänar att leva. Om de inte kan få sin försörjning tryggad på annat vis måste staten hjälpa dem. Detta har ett modernt samhälle också råd med om det inte slösar bort sina pengar på massinvandring och andra kulturmarxistiska dumheter.

        • Palnatoke

          Rimligen är det en ytterst liten andel människor som inte förmår att klara sig själva. Åtminstone i en sund och etniskt homogen statsbildning. För det behövs inget statligt generellt välfärdssystem utan ett selektivt är givetvis effektivare.

  • Palnatoke

    Instämmer till fullo med artikelförfattaren. Svenskarna är inte medborgare utan undersåtar till den omhändertagande marxiststaten. Ekonomiskt och mentalt förslavade. Som ett minimum bör de statliga socialförsäkrings-och transfereringssystemen tas bort helt. Helst borde statens ansvarsområden begränsas i en konstitution till ett fåtal kärnverksamheter. Annars slutar det alltid likadant. Staten och byråkratin växer över alla brädder över tiden och så småningom stundar bankrutt.

  • Lilou N John

    En modig artikel. Sådant uppskattar jag. Fega människor tråkar ut mig. Jag håller med om en del, bl.a. att skattepengarna med staten som mellanhand tillfaller grupper som de inte är medborgarrättsligt ämnade för, fast å andra sidan biter sig lokalkollektivismen och likriktningen stenhårt fast i det samhälle där människor antas hjälpa sina grannar. Så … jag delar inte alla synpunkter men jag är som sagt till viss del imponerad över modet att våga förespråka det. Det är värt otroligt mycket bara det.

    • Palnatoke

      Nu finns det väl andra privata lösningar idag som inte behöver bygga på just lokal gemenskap. Sen tycker jag att den främsta kritiken mot den socialistiska enorma s.k välfärdsstaten är att den är dysgenisk, ovärdig och ger upphov till dålig moral och korruption. Den skapar inte heller någon folkgemenskap utan istället någon slags ”fångarnas gemenskap” och ett otal Harrison Bergeron liknande fenomen. Artikeln är både modig och viktig.

      • Lilou N John

        Sant. Passiviserande bidragssystem degenererar och korrumperar. Stöttande hjälp-till-självhjälpssystem vederkvicker.

        • Patria

          Etablissemangets profitkorruption är väl det mest utbredda samhällsproblemen i vår tid. Få bort den skiten så löser säkert det en rad andra problem.

          • Palnatoke

            Man måste reformera både staten och det korrupta banksystemet. Skit flyter nedåt.

          • Patria

            Skit rinner nedåt och pengar uppåt. 🙂 Ja, det måste man. En förutsättning för detta är att människor vaknar upp. Annars går det aldrig, för i så fall är folk endast att betraktas som medlöpare och fårskallar.

  • maravanthe

    Den svenska välfärdsstaten är mer eller mindre nedmonterad. Vet inte var man har varit om man missat detta. Sverige är ett av de länder som liberaliserats mest de senaste decennierna. Men man kokar grodan långsamt givetvis.