Politiska orienteringspunkter

Identitarism, Ideologi, Metapolitik, Motpol, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Samhälle

I en samtid där politik ofta bedrivs av opportunistiska medelmåttor är behovet av långsiktighet och principfasthet större än någonsin förr. Följande kortfattade orienteringspunkter sammanfattar några av de principer som bör vägleda dem, som ställer sig upp för Sveriges och Europas framtid.

I. Samhället och människan

  1. Mänskliga samhällen utgörs och formas av en komplex uppsättning faktorer. Några sådana är invånarnas kulturella traditioner och vanor, språk och religioner, deras biologiska egenskaper, etik och moral, konsumtionsmönster och sociala, etniska och politiska identiteter.
  2. Människor behöver en autentisk identitet och ett historiskt sammanhang. Det behovet täcks inte på ett tillfredsställande sätt av tillfälliga konsumtionsidentiteter, eller av utopiska människoideal påförda uppifrån genom tvång. En autentisk identitet grundar sig i språk, kultur, etnicitet och social verklighet — inte i åsikter, sexuell läggning eller medialt skapade impulser och artificiella behov.
  3. Etnisk identitet är i dag en naturlig utgångspunkt för politisk organisation. Såväl liberalismens individbegrepp som socialismens klassanalys är otillräckliga. Etniska grupper utgör grundläggande aktörer i nästan varje sammanhang, och är därför goda utgångspunkter för både samhällsanalys och politisk praktik.

II. Europa

  1. För många människor är den lokala, regionala eller nationella tillhörigheten den viktigaste. Den historiska utvecklingen har dock gjort att dessa grupperingar är otillräckliga för att som politiska enheter hävda européernas intressen i världen. Så var fallet redan under Kalla kriget, då Europa styckades upp mellan Sovjetunionen och USA, och så är fallet idag, då hon agerar underordnad partner till ett USA i konkurrens med Ryssland, Kina och på sikt kanske också en enad muslimsk värld och Indien.
  2. Ett enat, självständigt Europa är av bland annat denna orsak nödvändigt. En gemensam utrikespolitik, en gemensam militär och en gemensam vilja att hävda Europas intressen globalt är det enda sätt på vilket kontinenten kan skydda sig själv och verka politiskt i världen, utan att agera vassalstat åt någon av de övriga stormakterna.
  3. Framväxten av en multipolär värld har skapat tidigare oanade möjligheter för Europa att, med rent diplomatiska medel, frigöra sig från sin underordning jämte USA. Genom att balansera de olika stormakterna mot varandra skulle Europa kunna söka sin egen väg och uppnå en högre grad av självbestämmande i politiska frågor. Det små länder som Japan och Burma kan uppnå genom att spela på spänningen mellan Kina och USA, kan också Europa uppnå genom att aktivt samarbeta bara med andra stormakter som respekterar hennes suveränitet.
  4. Inom Europa bör, i kontrast mot den politiska integrationen, lokala, regionala och nationella kulturer understödjas och utvecklas. Den byråkratiska centralisering som utmärker den nuvarande Europeiska Unionen måste begränsas till frågor där den är otvetydigt nödvändig, främst säkerhetsfrågor och utrikespolitik. Europas regionala och nationella identiteter ska inte utplånas utan stärkas inom en paneuropeisk ram.

III. Ekonomin och politiken

  1. Vi förespråkar politikens primat över ekonomin. Politisk makt ska utövas öppet av synliga och ansvariga människor. Dagens läge, där företag, sammanslutningar eller privatpersoner som ackumulerat stora resurser via ekonomisk verksamhet, kan styra vad som sker i samhället på andra områden är oacceptabelt. Politiken måste ha medel att stävja missbruk som följer av privata aktörers ekonomiskt grundade maktutövning.
  2. Primat är inte detsamma som reglering. Fria marknaders, fria människors och fria handelsutbytens förmåga att skapa ekonomiskt välstånd får inte underskattas och bör inte begränsas annat än för att förebygga missbruk av ekonomisk makt samt för att stävja sociala problem som marknaden inte kan hantera. Den terapeutiska välfärdsstaten har historiskt tagit sig alltför stora friheter mot individer och mot kollektiv i Europa, och det är värt att komma ihåg att de flesta av kommunismens offer inte mördades med kulor, utan svalt ihjäl på grund av en orealistisk ekonomisk politik.
  3. Ekonomi är inte samhällets absoluta grund och ett dogmatiskt förhållningssätt till dess funktioner är aldrig påkallat. Alain de Benoists ord är också våra: gärna ett samhälle med marknad, men inte ett marknadssamhälle. På motsvarande vis får aldrig krav på ekonomisk jämlikhet för dess egen skull tillåtas att begränsa marknadskrafternas positiva, välståndsskapande effekter, på det sätt som de regelbundet gjort och gör i världen.
  4. Sfärer som inte lyder under marknadens logik har ett egenvärde — religiösa samfund, kultur- och hembygdsföreningar, klubbar för amatöridrott och andra verksamheter är viktiga inslag i ett gott samhälle.

IV. Världens folk och den etniska pluralismen

  1. Vårt historiska subjekt är Europa, och det är hennes och hennes folks intressen vi i första hand värnar. Detta utesluter på inget sätt välvilja gentemot, och samarbete med, andra folk och politiska enheter. Däremot förtjänar varje enskild människa i Sverige och Europa makthavare som, när svenskens eller européns trygghet eller välstånd hotas, otvetydigt tar ställning för denne, och mot hotet. En politiker som motiveras av dunkla föreställningar om att hans förpliktelser är mot en abstrakt ”mänsklighet” eller ”värld”, snarare än mot de människor han regerar, kan aldrig tolereras som makthavare eller ens legitim demokratisk företrädare. ”Mänskligheten” och ”världen” är begrepp som saknar politisk betydelse, och döljer när de används antingen andra lojaliteter eller politisk idioti.
  2. Vilken roll Europa ska spela utanför sina gränser är något som historiens gång får avgöra. Allmänt kan sägas att hennes funktion inte ska vara att påtvinga andra folk livsmönster och politiska system de inte uttryckligen är intresserade av. Den fanatiska grupp krigshetsare som medan de talar om mänskliga rättigheter och demokrati dödar miljoner i Tredje världen, samtidigt som de med samma formuleringar uppmuntrar massiv invandring från samma områden till Europa, måste fråntas allt vidare inflytande över västvärldens utrikespolitik. Synpunkter på andra länders och folks sätt att organisera sina egna inre angelägenheter ska så långt som möjligt framföras på diplomatisk väg, inte genom de angreppskrig eller klumpiga subversionsförsök som gång på gång under gångna decennier har slagit tillbaka på oss själva.
  3. Principen att varje folk så långt som möjligt måste få leva som de vill grundar sig inte på en kulturrelativistisk uppfattning om att alla sätt att göra saker på är likvärdiga. Den är i stället strikt pragmatisk: krig och revolutioner är undantagslöst värre än alternativet att lämna respektive samhälles utveckling åt dem som faktiskt lever där. Främst därför ska vi inte ägna oss åt krig och revolutioner i andras länder.
  4. I utbyte mot ett uttalat motstånd mot interventioner och våld mot kulturer och folk, förväntar vi oss detsamma tillbaka. Massinvandringen till Europa måste upphöra. Amerikaniseringen och importen av idiotiskt politiskt tankegods och infantiliserande kultur måste begränsas, till förmån för en kultur dels skapad underifrån av kontinentens olika folk, dels av intellektuella och kulturella eliter politiskt och andligt trogna Europa.

V. Parlament, revolution, reaktion

  1. Parlamentariska ansatser kan aldrig vara mer än komplement till ett bredare kulturellt och politiskt arbete. Utfallet av allmänna val är bara en produkt av den opinionsbildning och informationsspridning som sker under tiden mellan dem. Vår styrka består i att vi i högre utsträckning talar om verkliga förhållanden än någon nu existerande konkurrerande politisk uppfattning. Detta kan omsättas i fina valresultat för mer eller mindre positivt orienterade politiska partier, men dessa resultat är aldrig annat än en smärre fördel i ett arbete som alltid måste föras på bredare front.
  2. Politiskt våld, organiserat eller enskilt, kan inte fylla någon positiv funktion i Europas pånyttfödelse. Det rådande systemet är överlägset alla inhemska konkurrenter, både militärt och underrättelseteknologiskt, på ett sätt som saknar motstycke i historien. Att förespråka bokstavligt ”uppror” och ”revolution” under 2000-talets början är att medvetet förhålla sig till samhället som ett upprört barn mot en förälder, och förlita sig på att ens små vredesutbrott tolereras för att de är ofarliga. Den ”revolutionära” vänstern är det tydligaste exemplet på detta: vid en faktisk konfrontation mellan de västerländska staterna och de små horderna av kommunister och anarkister som påstår sig vilja störta dem, skulle de senare försvinna från jordens yta, saknade av ingen. Revolutionär jargong i övrigt kan inte ha någon annan effekt än att provocera psykiskt sjuka till ”vansinnesdåd”. Sådana lämnar vi till extremvänstern och de radikala islamisterna. Våld är oftast problematiskt, politiskt våld utan utsikter till framgång är vedervärdigt och imbecillt.
  3. Vår metod är i stället den metapolitiska. Det successiva omdanandet av samhället i en för oss och befolkningen i allmänhet gynnsam riktning. I detta arbete kan aktörer både inom och utom det existerande politiska systemet delta, så långt som vilja och möjlighet finns. Revolutionära omvälvningar har i över tvåhundra år sått kaos och förstörelse på den europeiska kontinenten. Vansinnet slutar nu. Reaktionen kommer, steg för steg, och vi ska i enlighet med Julius Evolas rekommendation ”täcka våra fiender med hån, snarare än kedjor”.
  4. Våra idéers framgång är inte möjlig. Den är säker.

(Ovanstående text är ett utdrag ur kapitel 4: ”Politiska orienteringspunkter”, från min senaste bok, Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen. Om du uppskattade detta utdrag, se till att även införskaffa boken.)