Jag citerar de intressantaste delarna nedan:
”År 2015 var 17 procent av befolkningen eller nära 1,7 miljoner invånare utrikes födda. År 1900 var andelen utrikes födda mindre än 1 procent och år 1960 hade andelen ökat till 4 procent, och då utgjorde invånare födda i Norden en absolut majoritet av de utrikes födda. Invånare födda i Norden utgjorde fram till 1980-talet en majoritet av den utrikes födda befolkningen men sedan dess har andelen födda utanför Europa ökat dramatiskt, och dessa utgör numera hälften av den utrikes födda befolkningen. År 2015 var 2 procent av befolkningen födda i de övriga nordiska länderna, 6 procent i övriga Europa och 9 procent utanför Europa medan 83 procent var födda i Sverige. (…) År 2015 hade andelen inrikes födda med en utrikes född förälder ökat till 7 procent medan 5 procent av befolkningen är födda i Sverige med två utrikes födda föräldrar. De med en förälder född i Norden är en stor grupp bland de med en utrikes född förälder medan de med föräldrar födda i Norden omvänt utgör den minsta gruppen bland de med två utrikes födda föräldrar där i stället de som är födda utanför Europa är den största gruppen.”
Rapporten visar alltså att andelen av den svenska befolkningen med 100 % eller 50 % invandrarbakgrund per 2015 uppgår till så stor andel som 29 % av befolkningen (17 % utrikesfödda + 5 % födda i Sverige med två utrikesfödda föräldrar + 7 % födda i Sverige med en utrikesfödd förälder). På ungefär tre decennier har alltså närmare en tredjedel av den svenska befolkningen bytts ut mot icke-svenskar.
”Men om man stoppar invandringen då?” frågar sig många, och tror på något sätt att detta skulle vara den magiska lösningen på alla våra problem. Så är det dock inte. Även om vi skulle stänga gränserna, helt i denna stund, skulle svenskarna ändå, på grund av våra låga födelsetal i relation till invandrarnas väsentligt högre födelsetal, trängas undan inom loppet av decennier.
Ett humant återvandringsprogram
Ett av vänsterns, och i synnerhet den ”konservativa” liberalismens, favoritargument när invandringskritik ska bemötas är att det på något magiskt sätt är omöjligt att göra något åt de stora mängder invandrare som redan befinner sig inom våra gränser, och att invandringskritiker därför lika gärna kan ge upp och acceptera mångkulturen och sin egen kulturs undergång.
Jag invänder med bestämdhet mot denna verklighetsbeskrivning, och hävdar istället att lösningen är enkel: om det var möjligt att med politisk vilja orsaka denna situation, är det också möjligt att med politisk vilja reda upp den. Ett humant och fredligt återvandringsprogram skulle kunna utformas efter följande fem punkter:
1) Omprövning av asylskäl för de som anlänt nyligen. Detta är den kategori som ligger närmast att bli föremål för återvandring eftersom de ännu inte erhållit något medborgarskap. Deras asylskäl skall omprövas, och eftersom en försvinnande minoritet av dem har giltiga asylskäl kan deras uppehållstillstånd återkallas. Det fåtal som har giltiga asylskäl förses med tillfälliga uppehållstillstånd som måste förnyas och omprövas på regelbunden basis. Denna kategori uppgår i skrivande stund till över 500 000 människor.
2) Hela vårt välfärdssystem behöver revideras i grunden och utformas efter bättre fungerande länders förebild – Ungern är ett bra exempel. Genom sådana reformer kan man eliminera merparten av de dragningskrafter som lockar utomeuropeiska migranter till Sverige, och en betydande andel av de icke-européer som redan befinner sig här kommer finna skäl att bege sig annorstädes, eftersom de ekonomiska skäl som lockade dem hit från första början nu är borta.
3) Nolltolerans mot brottslighet. Invandrare utan medborgarskap får automatiskt sina uppehållstillstånd indragna och blir utvisade för all sorts brottslighet. Invandrare som erhållit medborgarskap skall kunna få dessa återkallade vid grövre brottslighet. Eftersom många invandrare har dubbla medborgarskap utgör detta sällan något praktiskt problem.
4) Incitamentsprogram för återvandring. Vi implementerar ett program som skapar positiva incitament för personer med rötter i andra länder att återvända till sina hemländer, eller angränsande länder inom deras kultursfär. Dessa incitament kan lämpligtvis bestå av en engångssumma – ett återetableringsbidrag – för dem som återvänder och samtidigt, enligt dansk modell, undertecknar ett avtal om att aldrig återvända till vare sig Sverige eller Europa. Med tanke på de jättelika kostnader flyktinghanteringen, och försörjningen av livstidsarbetslösa invandrare, medför, kan sådana återvandringsbidrag vara väl tilltagna utan att bli ekonomiskt påfrestande. Med tanke på invandringens katastrofala sociala konsekvenser kan man dessutom argumentera för att vissa tillfälliga ekonomiska påfrestningar vore berättigade investeringar. Dessutom utgör ett väl tilltaget återvandringsbidrag ett incitament för bångstyriga ursprungsländer att ta emot sina egna medborgare.
5) Bilaterala avtal med mottagarländer. Ovanstående punkter bör kombineras med avtal och uppgörelser med invandrarnas hemländer, samt länder i deras närområden. Förutsättningarna är goda för att sådana ska kunna träffas. Exempelvis har vårt utlandsbistånd hittills till stor del skett på mottagarländernas villkor – en vansinnig idé som Sida dessutom har mage att skryta om externt. Det är dags att skifta fokus så att allt utlandsbistånd sker på våra villkor snarare än mottagarnas. Sådana villkor kan och bör innefatta att mottagarländerna när läget är det rätta är villiga att ta emot sina landsmän, som just nu temporärt befinner sig i Sverige och anstränger vårt välfärdssystem till bristningsgränsen. Även att betala dessa bidrag och subventioner kommer att vara långt mycket billigare än att behålla dessa människor i Sverige, i synnerhet om man räknar med de samhälleliga och sociala kostnader som svårligen låter sig mätas i pengar.
Avslutningsvis
Återvandring är varken inhumant, omöjligt eller icke önskvärt. Det är tvärtom humant, genomförbart och nödvändigt. Det är dessutom ett naturligt nästa steg att ta efter att flodvågen av nya migranter äntligen hejdats. Om EU efter ”Brexit” har minsta intresse av att åter bli en fungerande och inför sin befolkning legitim politisk enhet finns det inget alternativ: återvandringsfrågan måste upp på dagordningen, snarast möjligt.
En av få andra som kommenterat SCB-rapporten är Tobias Hübinette. Han menar att rapporten är ”otäck”, men inte på grund av vad den visar, utan för att den redogör för sina resultat. Att försöka lösa problem genom att förtränga dem är en stolt vänstertradition med rötterna i Sovjettiden, men kommer inte att fungera för att lösa Sveriges och Europas demografiska situation. Debatten om debatten, diskussionen om ”rasism” och ”värderingar” måste ersättas av konkreta politiska förslag.
Om Europa, eller ens EU, ska ha en framtid måste barnsligheterna upphöra, och diskussionen om en kontrollerad återvandring av en majoritet av våra ”nyanlända” upp på agendan. Otäckt blir det bara om svenska och europeiska politiker fortsätter blunda för denna självklarhet.
Om du uppskattade den här texten, läs även min senaste bok, Högern kommer tillbaka: Handbok för den äkta oppositionen.
Om skribenten: Daniel Friberg
