Från tribalism till Imperium

Historia, Identitarism, Metapolitik, Politik, Rekommenderat

Hela världen omskapas framför våra ögon. Den mänskliga världen, den som dominerar planeten, dess klimat, dess topografi, djur- och växtliv, genomgår sin största kris någonsin. Överallt anas kommande katastrofer, svåra umbäranden och fruktansvärda krig; den som planerar för morgondagens händelser gör det alltid med en klump i halsen, med en känsla av oro som endast med kort intervall låter sig stillas. Krympande statsbudgetar, ökande skulder, frekventa terrordåd, upplösningen av allt som är sublimt och värdefullt, förlorade gemenskaper, våldtäkter, mord och ett överlag alltmer otryggt samhälle – allt hopar sig och gnager bort varje ansats till livsglädje.

 

1.

Den som är medveten om problemen bekräftar om och om igen sina insikter genom alternativ media; frivilligt utsätter vi oss för de grymma nyheterna – att det ännu en gång har hänt – ännu ett mord, ännu en våldtäkt, ännu en förutsägelse om kaos och elände. Det är inga veka naturer som klarar av att ständigt utsätta sig själva för så mycket negativitet, ilska och uppgivenhet – men så är ju också varje realistisk och vuxen levnadshållning påfrestande. I den regressiva vänstern har man inte de problemen – där slåss de istället mot tankespöken, som förvisso anses fruktansvärda, men som ändå förr eller senare skall överkommas på vägen till paradiset. Det är en naiv och barnslig livshållning, som alltid medför sitt straff.

Att fastna i resignation, fatalism och pessimism är lika illa som att fastna i naivitet, framstegsdyrkan och optimism. Emellan de båda hållningarna är den realistiska; denna hållning uppbärs av personligheter som betraktar livet och tillvaron som de finner den, utan skygglappar. De skapar; de väntar inte på de perfekta förutsättningarna – de gör alltid det absolut bästa av varje tänkbar situation. De inbillar sig inte att de kan förutsäga världens utveckling, än mindre sina egna individuella öden. De förstår att livet utgör en konstant spänning och ansträngning, att den egna vakenhetens ständiga önskningar alltid förr eller senare stöter på tillvarons restriktioner. Dessa personligheter råder det brist på; det är pessimisterna eller optimisterna som härskar oinskränkt i den mediala etern. Det är svårt att kanalisera konstruktiv och skapande energi när vi vare sig köper det rådande och uppifrån sanktionerade narrativet, eller kan relatera till den så kallade motkulturen, som utgörs av en ostämd kör olyckskorpar och domedagsprofeter. Resultatet blir att engagemangets låga förr eller senare slocknar och att många hellre väljer apati och eskapismens oräkneliga vägar.

 

2.

Staten i strikt funktionell mening är troligen mer effektiv än den var för femhundra år sedan. De gamla vasakungarna hade bara kunnat drömma om de materiella medel som den moderna statsapparaten har till sitt förfogande. Även om de materiella resurserna har ökat så brukas detta på ett sätt som inte kan anses vara något annat än resursslöseri; skattemedel går till diverse politiserade projekt, till godtyckliga ”utjämningsändamål”, till världsförbättrande aktiviteter, utan att motiveras närmare. Infrastruktur, skolan, vården, försvaret och polisen får samtliga stå tillbaka för de ”moderna” satsningarna. Det offentliga samtalet, som det så vackert heter, ger inget utrymme för invändningar mot resursanvändning som motiveras med de heliga fraserna om alla människors lika värde, om deras rätt till jämlikhet och broderskap; att ifrågasätta universalistiska anspråk vore att stå för en fruktansvärd människosyn, ja, att påta sig rollen som hostis humani generis, hela den samlade mänsklighetens fiende. Den åsiktskorridor som existerar och som upprätthålls av etablissemanget är för trång för pluralistiskt tänkande – att ge utrymme vore att rucka på det status quo som etablissemanget drar nytta av. Alla kan följa denna fars på social medier, där de skyltar med sin förmenta godhet; alla kan också köpa deras produkter, alla kan nyttja deras tjänster; det är kort sagt krämarmoralen som blivit förhärskande i det offentliga rummet. Samtidigt har det offentliga samtalet snarare ersatts av det infantila samtalet, som inte anses hota den rådande ordningen (hittills har förekomsten av infantiliserade framgångsrika samhällen lyst med sin frånvaro i historien, men för den med framstegstron intakt är detta ännu en eventualitet).

 

3.

Parallellt med resursslöseriet skådar vi en omfattande demografisk omvandling av Västvärlden. Att många västerlänningar prioriterar bort barnafödande beror på flera faktorer: preventivmedel, ekonomiska möjligheter, karriärdrömmar och en alltmer förvirrad syn på manligt och kvinnligt (många män växer upp fullständigt feminiserade, samtidigt som många kvinnor blivit mer maskuliniserade, framförallt i sina förväntningar). Förutom att populärkulturen knappast uppmuntrar kärnfamiljens fortsatta existens har även förlusten av värden och etik haft sin betydelse; hellre än att kämpa vidare i ett förhållande för att eventuella barn skall växa upp med två föräldrar, lystrar man hellre till sin inre individ, till drömmarna och önskningarna; människor i det moderna samhället uppfostras till att ständigt söka lyckan och när den inte längre infinner sig måste vi, enligt konventionen, göra något åt saken – med förödande konsekvenser.

 

4.

Utöver upplevelsen av en oroande världsutveckling har vi alltså även vår individuella ”värld” att ta hänsyn till; följaktligen blir mångas liv utan rytm, utan en stadig tendens. Den veritabla flodvåg av självhjälpsböcker, talangprogram och framgångsrika individers levnadsberättelser som sköljer över vårt samhälle inbillar många att de kan bli vad som helst. De ständiga möjligheterna och karriärvägarna bidrar till att ytterligare spänna vakenheten. Ursäkterna att ägna sig åt olika former av missbruk ökar, varje impulsiv handling kan rationaliseras bort – man lever ju ändå bara en gång! Carpe diem! Det gamla romerska slagordet har populariserats och antagit en karikatyrartad form; ingen verklig faustisk personlighet nöjer sig med att leva för dagen, utan blickar ständigt mot historien och framtiden.

 

5.

De ekonomiska faktorerna kan också nämnas. Det redovisas närapå dagligen hur den globala ekonomin stagnerar och att företagens vinster successivt minskar. Sammantaget har vi alltså en ekonomisk och social verklighet att förhålla oss till – i sällskap med en individuellt betingad syn på sakernas tillstånd. Den moderna staten är det sammanhang där dessa tre parametrar möts; ett sammanhang, som i dagsläget inte indikerar någon livskraftighet – snarare livsleda. De flesta kan inte föreställa sig ett samhälle bortom välfärdsstaten och konsumtionssamhället; merparten har också svårt att kasta av sig föreställningen om ett ”historiens slut” (som Fukuyama proklamerade). Det är heller inte särskilt underligt – så länge merparten av medelklassen uppfattar livet som drägligt kommer alltid samhällsklimatet att präglas av småborgerlighet och mediokerhet. Detta är såklart beklagligt för de av oss som anar åt vilket håll saker och ting barkar – samtidigt så är det inget som hindrar eller ens ursäktar avsaknaden av konstruktivt engagemang.

 

6.

Först och främst måste vi frigöra oss från föreställningen om att vår empati och omsorg är obegränsad. Det är den inte. Ärligt talat, hur många är det i den omedelbara umgängeskretsen som vi ens kan tänka oss låna ut femhundra kronor till? Sannolikt är det färre än tio personer; de personer i vår omgivning som hamnar bortom den gränsdragningen bryr vi oss måhända om, men de står likväl på andra sidan av vår empatiskala (bara det exemplet borde få alla som pratar om världsmedborgarskap och om viljan att hjälpa allt och alla i världen att reflektera; människan kategoriserar och värderar allt i tillvaron på olika sätt, beroende på biologiska, kulturella, ekonomiska och sociala faktorer – det har vi gjort i hela historien och kommer fortsätta göra tills solen slocknar).

Den andra viktiga insikten som följer är nödvändigheten av att bilda grupper och sällskap med likasinnade individer. Är det något som den nya, autentiska högern har i överflöd, så är det starka individer – ofta belästa, kreativa och viljestarka. Det sorgliga är att dessa sällan förenas i grupper och andra högre storheter; i vänstern ser vi istället mängder av organisationer och associationer – som förvisso oftast agerar spjutspets för negation och subversion. För att förenkla och generalisera poängen: högern tänker utan att handla – vänstern handlar utan att tänka. Frågan blir således: hur kan den autentiska högern handla?

 

7.

Många betraktar sig som självtillräckliga individer, men de kan inte vinna något erkännande i isolation. De måste, på ett eller annat sätt, blotta sin personlighet gentemot andra människor – först då finner de resonans i tillvaron. Allra helst vill vi vara uppskattade av människor som vi ser upp till eller betraktar som själsliga inter pares; det finns ytterst få riktigt starka personligheter som nöjer sig med att beundras av vem som helst. Detta är troligen mer sant för män än kvinnor – vi prövar oss gärna genom svåra utmaningar och om vi klarar oss igenom dem vinner vi ännu mer beundran. Samma driv kring att pressa sig själv och att plåga sig själv mot seger och framgång finns inte hos de flesta kvinnor (undantagen är så klart många). Denna traditionellt manliga vilja har i dag avtagit och successivt ersatts av en feminiserad variant där manlighet betraktas som något subjektivt; den moderne mannen förväntas älska hemarbete, att städa, att laga mat, att ta hand om barnen och – ej att glömma – känna skuld för allt som ”män i grupp” ställer till med i världen.

 

8.

När så en ny generation tar plats som inte längre kan relatera till modernitetens narrativ, som inte längre orkar med charaderna om jämlikhet, om ensidiga rasistiska strukturer, det infantila kacklet om hen-toaletter och genuscertifierade trumpeter, som besitter en genuin vilja att övervinna den urartade civilisation vi befinner oss i, ja, då uppstår för första gången en verklig oro hos etablissemanget att den nuvarande (o)ordningen kan vara under uppluckring. För varje medveten man finns det bara en revolutionär väg – att gå tvärtemot modernitetens ideal om könsneutralitet och istället bejaka sin manlighet. Kvinnor ger liv, men de höjer också värdet i livet som sådant; en tillvaro utan feminina inslag vore utdragen och utan livskraftighet. Ingen förespråkar någon total isolation mellan män och kvinnor, endast att deras respektive särart skall bejakas – till båda könens fördel. En balanserad mentalitet är alltså efterfrågad.

 

9.

Oavsett vilken mening som tribalismen tillskrivs, kan ingen förneka att företeelsen är relevant för vår tid. Fler och fler ser tribalismen, stam- och grupptänkandet, som ett givet alternativ till en alltmer mekanisk nationalstat som för var dag som går förlorar den form som under århundraden gradvist vuxit fram genom Europas många gens. Det handlar inte om att anamma ännu en ism; i konkreta termer är det ett samgående med andra likasinnade individer som avses, för att övervinna den starka personlighetens nuvarande isolation. Den differentierade människa som Julius Evola pratade om kan förvisso inspirera andra i sin storslagna aristokratiska enskildhet, men om fem eller tio personer med samma disposition går samman i föreningar och förbund, ökar möjligheten att övervinna modernitetens många fallgropar. Många individer med liknande uppfattningar dukar med tiden under och struntar så småningom i sina ursprungliga konstruktiva ansatser – de klarar inte av den spänning som uppstår mellan deras vakenhet och tillvarons utrymme. Om personen då istället har tillgång till en liten grupp av betrodda, som vidare identifierar sig med liknande tankegångar och syn på livet, kan denne i sällskap reda ut eventuella kriser och fortsätta kanalisera en konstruktiv energi.

 

10.

Det svåraste steget att ta idag är just detta: att tillsammans med andra likasinnade personer bilda mindre grupper och hålla dem samman. Många inbillar sig fortfarande att de inte behöver göra någonting själva, att någon annan skall reda ut allting; när de inte ägnar sig åt likartat önsketänkande lamenteras det istället över samhällsutvecklingen, samtidigt som de filar vidare på sina hemmasnickrade domedagsteorier. Vi kommer inte att se några nya framgångsrika massrörelser – om vi då inte räknar de befintliga som verkar för subversionens intressen.

En affirmativ, autentisk höger kan, å andra sidan, inte förlita sig på något parti. Den villfarelsen måste överkommas. I den mån ett politiskt parti kan göra något konstruktivt för de som önskar återkomsten av högre värden och ett verkligt livskraftigt samhälle, så är det som utmanare i striden om symbolfrågorna. Ett politiskt parti kan med dagens samhälleliga förutsättningar inte göra så mycket mer än att driva symbolfrågor – nästa mandatperiod är de antingen bortröstade, eller så har företrädarna redan hunnit gå över till diverse lobbyorganisationer, vilket lämnar kvar nya representanter som drivs av andra agendor (med lite tur så avlönas dessa representanter av samma lobbygrupper som företrädarna – då har vi plötsligt kontinuitet i politiken!). Symbolfrågornas utfall, huruvida de vinns eller förloras, kan ge en indikation om skeenden i tiden, men inte mycket mer.

 

11.

Tribalismen har oundvikligen en organik. Med det menas att dess utveckling sker gradvist, organiskt, från en mindre storhet till en större; enskilda personligheter vilka inte sanktionerar samhällsutvecklingen och som känner sig manade att agera gentemot den, kan endast i form av ett männerbund agera verklig motkraft. Det är hos den enskilde som motviljan väcks till liv, men det är i gruppen som den avslutas – där den finner sin mest mogna form. En verklig organik står alltid i motsats till mekanik som uppfattning, tanken att förtroende och sublima känslor skulle kunna väckas till liv uppifrån. Nationalkänslan är i vårt oorganiska samhälle ännu en abstraktion, ännu en godtycklig universalistisk fras som har lika lite bäring som tanken på ”världsmedborgarskap” och föreställningen att vi instinktivt bör värdera alla människor lika. När många inte ens kan räkna hundra personer vilka de verkligen bryr sig om och som de har en kontakt med på återkommande basis, måste vi ifrågasätta vilket värde som den moderna formen av nationalism och förmenta kärleken för hemlandet verkligen har. Har inte alla gärningar och högre värden sin klaraste betydelse i ett mindre pompöst format? Vad är mest solidariskt – att skänka hundra kronor till Röda korsets barnbyar, eller att bistå en god vän i nöd som kanske behöver pengarna för att kunna ringa till sina barn vid ett nödfall? Även om pengarna verkligen går fram i det ena fallet och inte finansierar ”ideella” föreningars firmafester, är det i första hand en kvantitativ hjälp – det andra är kvalitativt. Det ena fallet motiveras utifrån en moralisk grund som ärligt talat inte kan särskiljas från korvförsäljning – den andra formen är icke-kommersiell. Insatsen behöver inte idealiseras eller basuneras ut på sex olika Tv-kanaler; den är istället instinktiv, konkret, transparent och verkligt betydelsefull. Även mottagaren förstår att han, om tillfälle ges, bör återgälda givarens hjälp, då han kan sätta ett ansikte på denne (få reflekterar kring hur personer i tredje världen betraktar de anonyma hjälpinsatserna; att en förväntan och i vissa fall besvikelse infinner sig över olika stödinsatser hos dessa har troligen också att göra med att givarna själva är dolda i anonymitet – förhållandet utgör ännu ett exempel på modernitetens tendens att avpersonifiera och anonymisera traditionella relationer).

 

12.

Den enskilda personligheten kan bidra till organikens utveckling på två sätt: genom att starta männerbunds och genom familjebildning – idealet är att ägna sig åt båda (vilket också är svårast). Alla är inte lämpade för det senare (eller lyckas hitta någon lämplig partner, för den delen), men det finns ingen bra ursäkt att inte engagera sig i det förstnämnda. Det betyder inte att vi skall överge vår personlighet eller våra privata strävanden; snarare handlar det om möjligheten att ge sina strävanden en värdefull kontext, kanske också en affirmativ och inspirerande miljö som annars hade saknats. Även om skapandet av gemensamma föreningar och förbund, i sällskap med familjebildning, utgör gångbara vägar för tribalismens organik, måste det finnas något djupare, något som kan ge en tydlig riktning – vi talar då om en livskraftig gemenskap.

 

13.

Få av oss vill bli del av en gemenskap som inte erbjuder en affirmativ, bejakande syn på livet. Utan meningsfullhet i tillvaron blir livet mekaniskt och artificiellt; det finns då ingen anledning att leva överhuvudtaget.

Människan är inte endast en biologisk varelse. De flesta av oss nöjer sig inte med grundläggande näringsintag och att föröka sig. I vår tid har ju förövrigt även detta blivit ”omodernt” – i varje fall i Västerlandet där kärnfamiljen aktivt motarbetas och där karriär och individuella drömmar lyfts fram som bättre alternativ. Trots alla spaltmeter som de etablerade medierna slänger ur sig om en ”progressiv” och ”diversifierad” familjesyn, fortsätter ändå de flesta att bilda familj, även om det då ofta rör sig om mindre familjer, med färre barn än vad som förr var legio. Det i sig utgör ändå en indikation på att familjelivet fortfarande utgör normen i vårt samhälle – och att den jäktiga karriärstegen ännu utgör undantaget. Vissa lyckas kombinera det, men det är tämligen sällsynt. Vad många inte förstår är att även stamtänkandet och sammanslutningar med andra i grupp kan leda till förverkligandet av idéer och ambitioner – ja, som en karriär, om man så vill kalla det. Den grupp av likasinnade män som sluter sig samman för att införskaffa grundläggande resurser, som samarbetar för gemensamma mål och som vid händelser av problem och oro stöttar varandra, som ställer upp för varandra, har också möjlighet att tillsammans förverkliga sina individuella idéer. Många i vårt samhälle önskar flytta ut till landet, bort från staden och förorterna. Även landsbygden råkar ut för brottslighet, men där är de sociala kontrollmekanismerna starkare – det är lättare att tillsammans med grannar och andra i närområdet organisera trygghetsvandringar och liknande; färre människor rör sig på landsbygden än i staden, vilket innebär att potentiella misstänkta lättare kan identifieras.

 

14.

Trygghet och säkerhet är avgörande företeelser för att en livskraftig gemenskap skall kunna utvecklas. Att kunna värna sin integritet mot brottslingar är viktigt. Lika viktigt är tillgången till mat och vatten och andra resurser som kan användas för att åstadkomma ett oberoende. För vuxna män finns det ingen ursäkt att inte skaffa sig själva varje tänkbart medel för sitt försvar – av det får läsaren dra sina egna slutsatser. Det skall hursomhelst inte tolkas som agitation mot staten; om staten ytterligare undergräver människors integritet genom ännu större skatteupptag, om staten inte tillåter medborgarna att i görligaste mån leva ett så självständigt liv som möjligt, då finns det heller ingen anledning att behandla staten med vare sig vördnad eller respekt. Det är först när staten helt tappat greppet över våldsmonopolet som den i egentlig mening är upplöst, men däremellan kan vi vänta en hel del andra, omvälvande episoder.

 

15.

Många survivalister döms ut som foliehattar, men det kan inte förnekas att det väsentliga i deras uppfattningar, om behovet av oberoende och nödvändigheten att uppnå en urskiljbar nivå av minimal subsistence inför en krissituation– alltså grundläggande självtillräcklighet – är nödvändigt i en tid där alltfler tvekar inför huruvida staten på sikt kan garantera tillförseln av resurser. Vad som behövs är en inställning som tangerar vid survivalismen som strömning men som samtidigt inte sjunker ned i världsfrånvändhet; varje person med grundläggande social kapacitet och drivkraft måste synas och höras för att kunna träffa likasinnade. Den som drar sig tillbaka till kammaren går miste om många goda bekantskaper.

 

16.

Att köpa en plätt mark, odla mat och ägna sig åt djurhållning, bör bli ett grundläggande inslag för de som önskar skaffa medel för ett oberoende gentemot staten. Att lära sig sy och tvätta kläder, att göra så mycket som möjligt med de resurser man har, istället för att slänga och köpa nytt, får som praktiskt resultat att den monetära ekonomins inflytande över ens liv minskar; det är närapå omöjligt att helt isolera sig från den, men ett minskat finansiellt inflytande från de stora företagen kommer också få återverkningar på de plutokratiska strukturer som idag behärskar världen. Vem behöver oroa sig för en ekonomisk kollaps som redan har tillgång till alla medel för sitt uppehälle? Vem behöver staten när mannaförbundet och familjen ställer upp med alla medel och skänker sin genuina, kvalitativa empati? Vem behöver det multinationella företagets massproducerade kemikaliestinna produkt när det finns tillgång till organiska motsvarigheter? Vem behöver frukta kriminella avskum, om man kan försvara sig med både vapen och självförsvarstekniker? Att uppnå oberoende är att etablera en totalt genomsyrande livsstil. Det handlar inte om att köpa sig fri med finansiella medel och att flytta runt mellan områden, länder eller kontinenter för att undfly en förment ofrånkomlig samhällsutveckling; förr eller senare kommer problemen ändå komma ikapp. Det är en avgörande skillnad att söka isolation trots något, framför att söka det på grund av något; det sistnämnda faller närmast under slavens mentalitet, den undergivnes vägval.

 

17.

En grupp på fem till tio personer kan åstadkomma mycket – om de utgör del i en kvalitativ, livskraftig gemenskap. Om de i stället umgås för att enkom lamentera och oja sig över det eländiga samhällstillståndet, utan att själva ägna sig åt något konstruktivt eller betydelsefullt, kan de lika gärna fortsätta med meningslösa Facebook-debatter och Twitter-drev – det har ändå ingen inverkan på sakernas tillstånd. Låt oss överge den defaitistiska, självömkande och fatalistiska gemenskap som idag är förhärskande inom högern och istället etablera livskraftiga gemenskaper.

 

18.

Låt oss anta att mängder av förbund och grupper uppstår till följd av den pågående samhällsutvecklingen, att fler och fler vinner oberoende gentemot staten och etablerar livskraftiga sällskap och områden. Den strävan efter oberoende som leder alla enskilda personer i gruppen eller sällskapet, kommer förr eller senare som ensam faktor inte kunna hålla ihop gruppen, särskilt inte om den växer stort, antingen genom familjebildningar eller via anslutningar utifrån. När fler personer kommer in i sällskapet blir också mängden olika viljor fler; mängden subjektiva perspektiv på tillvaron blir då fler, vilket ökar risken för slitningar. Vad som då krävs är en övergripande livsåskådning som ger tillräckligt utrymme för enskilda resonemang och betraktelsesätt, en pluralism som ger tillräckligt med svängrum för introspektion, utan att inbjuda till splittringar. Kort sagt: det behövs en livsuppfattning som kan uppmuntra vår kreativitet, vår andlighet och vårt bejakande av livet överlag.

 

19.

Alla människor måste ta hänsyn till världens beskaffenhet. Somliga lyckas frigöra sig nästan fullständigt från världens behov – andra dukar istället under för dess fruktansvärda krafter. Modernitetens största och mest spektakulära förstörelseinsats består i att den berövat miljontals människor relationen till det andliga; istället för ett genuint förhållande till det transcendentala har vi fått New Age-föreningar och en ”materialistisk andlighet”, där exempelvis meditation endast bedrivs för att öka världslig lust. Vidare är den moderniserade ”andligheten” väldigt individcentrerad; precis som moderniteten i övrigt bidragit till människans atomisering och frigörande från varje meningsfullt sammanhang, har den också bidragit till att göra andligheten till en privat smaksak, likt en flyktig preferens, ungefär som ett klädmode. Det andliga förknippades ursprungligen med en strävan bortom det världsliga, men då moderniteten som övergripande strömning och imperativ inte ger utrymme för något annat än det världsliga, måste även andligheten anpassa sig.

 

20.

De livskraftiga gemenskaper som successivt bildas i och med den moderna statens sönderfall kommer alla förr eller senare att utveckla egna värdehierarkier. För att en etik skall kunna utvecklas krävs emellertid en moral, ett idémässigt sammanhang för ens handlingar, som vidare måste baseras på en högre referenspunkt än den världsliga ordningen själv. Här kommer det transcendentala in i bilden: en mäktig Tradition, kopplad till en övervärldslig ursprungshändelse, till en uppfattning om världsalltets skapelse och upphörande, till en syn på människan och hennes roll som en levande varelse i ett omfattande universum. I Västerlandet är den enda levande traditionen – alltså den som uppvisar kontinuitet – den kristna. Andra grupper kommer att försöka skapa nya traditioner; de kommer leta som idoga nekrofiler bland idévärldens likhögar efter varje idé och sedesyttring som kan matcha deras skräddarsydda preferenser. Historien får utvisa huruvida de lyckas skapa en livskraftig gemenskap på en helt igenom godtycklig tradition och nyuppfunnen etik, eller om de, med vördnad för historien, väljer befintliga traditioner. En strävan bortom det världsliga, en transcendental föreställning, är avgörande för att ett Imperium någon gång i en oviss framtid skall kunna växa fram genom en eller flera gruppers livskraftiga strävanden.

 

21.

Det romerska riket såg sin början i en grupp strävsamma män. De tog för sig av sin omgivning; de utövade våld, de plundrade och de gjorde slavar av tusentals människor som satte sig emot deras överhöghet. De behövde mat, de behövde vatten, de behövde kvinnor, men de behövde också något annat: en högre idé. Det romerska rikets idé om Imperium fångar denna innebörd allra bäst. Begreppet kan uppfattas med olika betydelser, men i sin högsta sublimitet avser begreppet en helig myndighet, en tanke om en självklar och uppifrån ordinerad ordning som representerar en helhet och de enskilda delarnas lika heliga inordning. Imperium är för traditionalisten den enda möjliga världsliga ordningen – det högsta som går att uppnå i vår tillvaro. Imperium uppbärs inte av en enskild stat eller av ett enskilt folk – dess värde kan inte utsägas genom enskildheter. 

 

22.

Imperialism är å sin sida den enskilda statens strävan efter överhöghet som baseras på ekonomiska, kulturella och militära faktorer; Imperium förstådd som högre idé hämtar sin mäktigaste näring i en livskraftig tradition som funnit uttryck i en ursymbol. I det Tysk-romerska riket symboliserade kejsaren alla enskildheternas förening; precis som i Romarriket utgjorde örnen en annan mäktig symbol. I den mäktiga och komplexa organism som var det Tysk-romerska riket hindrades inte invånarna från att ära och utveckla lokala seder – detta trots att de ytterst sett erkände kejsarens överhöghet över deras länder. I vår tid är det närapå omöjligt att föreställa sig ledare med en sådan betydelse och som speglar någon form av sublimitet överhuvudtaget.

 

23.

För de grupper och förbund som bildas organiskt kommer också möjligheten att ingå i nya storheter underlättas i och med den moderna statens sönderfall. I och med att beslutanderätten då förskjuts nedåt, i enlighet med subsidiaritetens återkomst, kommer det stå tusentals grupper fritt att själva välja vilket högre sammanhang eller världslig idé som de vill relatera till. För oss i Nordeuropa utgör Skandinavien ett sammanhang – på båda sidor om Östersjön – vilket skulle kunna återaktualiseras. Den gamla drömmen om ett skandinaviskt Imperium, vilket både svenskar och danskar suktade efter att realisera i hundratals år, kan måhända realiseras på ett helt annat sätt: genom att tusentals mindre grupper av självförsörjande män som i stort delar varandras världsuppfattning sluter sig samman och bildar en ny storhet på de gamla staternas ruiner.

 

24.

Bortom den fruktansvärda kollaps och svåra tid som många föreställer sig kommer möjligheten infinna sig att skapa något verkligt livskraftigt. Merparten av invånarna i dagens samhälle kommer knappast offra sina liv för den livsfientliga och resursslösande parlamentariska demokratins stabilisering (snacka om andefattig målsättning!). Faktum är att möjligheten till att återställa den traditionalistiska ordningen aldrig kommer vara så stor och lockande som när den moderna staten faller ihop. Fruktansvärda utmaningar väntar oss alla – men möjligheterna bortom katastrofen gör till och med sönderfallet till en angenäm upplevelse. Med katastrofen kommer också återfödelsen.

 

25.

Dagarna trevar aningslöst vidare mot en omvälvande framtid. Vår generation har att förhålla sig till tidens utmaningar – antingen genom att försmäkta eller genom att bejaka sina möjligheter. För den autentiska personligheten, som vi också känner som den hela människan, finns ingenting att hämta i undergiven resignation eller pessimism. Det är lovvärt att inträda i politisk apatheia och rikta sina energier inom ramen för familjen, gruppens och förbundets fredning – men den idag överallt förekommande likgiltighet som riktar sig mot framtiden och mot livet i sin helhet, måste vi kasta överbord. Den som kan föreställa sig starka personligheter i vår tid vilka strålar samman och bildar livskraftiga grupper, kan säkerligen också föreställa sig grupper som själva går samman och bildar ännu högre storheter; vägen från tribalism till Imperium är svår och osannolik, men absolut inte omöjlig – den mänskliga historien, som sträcker sig tusentals år tillbaka, är vårt starkaste vittne i detta mål.