Konservatismens återkomst

Debatt

SD kuriren beskrev mig för ett tag sedan som en ”neofascist” och nu får jag från radikala nationalister höra att jag är en småborgerlig prinsessa och metafysisk kärringpredikant. Ett ganska underhållande skådespel, kan jag tycka.

Vi har två sidor här som jag vill säga något om: radikaler och SD. Om vi börjar med de radikala nationalisterna. Jag har aldrig tillhört deras krets och aldrig utgett mig för att ha gjort det heller. Men de gjorde ett ordentligt försök att flytta fram sina positioner nyligen. SvP jobbade hårt och fick mycket uppmärksamhet i medierna. Det verkade som att tidsandan hade börjat svänga så de tänkte sig nog att de skulle kunna fånga upp en del av opinionen. Men trots att mycket talade för att de skulle lyckas växa, så uteblev framgången. En liten tid senare lades partiet ned. En del i den miljön verkar vara mycket dogmatiska. Men för de andra, med lite flexiblare intellekt, så borde väl allt detta tyda på att det är dags att tänka om? Rädda det som räddas kan, men släpp resten?

Sedan har vi SD. De säger sig vara socialkonservativa, vilket passar mig utmärkt. Deras opinion är mycket intressant eftersom den nu ligger på över 20% i opinionsmätningarna. Den opinionen kan man kanske påverka så att den i högre grad verkligen blir konservativ. Man kan tycka vad man vill, men SD är nu det naturliga konservativa alternativet. Det är bara att gilla läget. För min del är det alltså utmärkt. En del verkar lägga in någon slags egogrej i det där: ”Jag är minsann jätteradikal, din kärringpredikant!” Men ingen vuxen människa imponeras av sånt.

På 1800-talet skulle vi ha haft några enkla principer att orientera oss efter. Gud, fosterland och familj och hembygd. Men vi lever inte längre i den världen. Globaliseringen har förändrat det mesta. Just nu påminner samhället i mina ögon om en myrstack som någon har rört runt i med en käpp. Alla myror springer stressat hit och dit och vet inte vad de ska göra. En gammal ordning närmar sig sitt slut och något något nytt håller på att ta form. Vi befinner oss i tomrummet mellan det gamla och det nya, därav förvirringen.

En del kanske tänker sig att globalisterna, som vill ha en enhetlig värld, håller på att ta över helt och hållet. Jag tror tvärtom att de redan har förlorat slaget, även om nyheten inte har sjunkit in ännu. Efter sovjetunionens fall har världen varit dominerad av en pol: USA. Men den omtalade flerpolära världen är redan här. Det märks i många olika sammanhang. USA har inte alls samma överordnade roll som tidigare. Iran, Kina och Ryssland flyttar fram sina positioner. Även i Sydamerika är man inte underdåniga mot USA, utan försöker följa sin egen väg. Det märks även internt i länderna i väst: de som de gamla medierna kallar ”högerpopulister” går starkt framåt.

Problemet för Sverige och Europa är att våra eliter är helt amerikaniserade. De försvarar amerikanska intressen, inte svenska eller europeiska. Så de behöver antingen bytas ut, eller påverkas så att de ändrar sina idéer och värderingar och beter sig som människor som har fötterna på europeisk och svensk jord.

Den nya ordningen som håller på att ta form behöver ett nytt konservativt tänkande. Därför stödjer jag idén om en fjärde position. Den första positionen var liberalismen. Den andra kommunismen, som senare besegrades. Den tredje var fascismen, som blev besegrad. Nu kan det se ut som att den första teorin har segrat och historien har tagit slut och liberalismens fortsatta dominans är säkrad. Men världen förändras snabbt: 1990-2007 tycker jag faktiskt att det såg ut som att historien stod stilla. Men nu rör den sig igen.
Den fjärde positionen är en ny konservativ vision av världen, anpassad efter vår tid. Men alla de tidigare politiska positionerna har sina delsanningar och sina misstag. Så vi kanske kan rensa bort misstagen, men bevara det som är värdefullt i dem. Liberalismens friheter, exempelvis yttrandefriheten, är bra. Kommunismen var en skarp kritiker av det kapitalistiska systemet och den kritiken är värd att ta på allvar. Fascismen hade ett intresse för etnisk särart som kan vara positiv, om man tar bort anspråken på etnisk överhöghet och 30-talets rasbiologiska teorier.

Detta betyder att fd liberaler, fd fascister, fd kommunister etc, som söker efter en ny vision, kan samlas under ett nytt banér. De kan vara överens om att rasism är dåligt, men att svenskarna finns och har rätt till sin identitet. De kan också vara överens om att yttrandefrihet är bra, men att en för långt driven individualism blir negativ. De kan också vara överens om att det nuvarande finanskapitalistiska systemet ger alldeles för mycket makt åt globala företag och globala banker och att ett annat system därför behövs. Ett system som ligger närmare människorna, som de lokala sparbankerna istället för Goldman Sachs, behövs.

Alexander Dugin har skrivit en bok om den fjärde teorin. Jag är inte anhängare av någon ”duginism”, men på ett mer odogmatiskt sätt stödjer jag idén om en fjärde position som går bortom de tidigare positionerna. Det är en spännande och intressant idé som kan vara värd att vidareutveckla.