I vissa kretsar har det blivit svårt att säga ”jag är en man”. Feminister tenderar att svara något hånfullt när de hör något sådant. Men min könsidentitet är klar: jag är en man och struntar i vad urbana karriärkvinnor och deras ”män” tycker om den saken.

Min far hade sina sidor, men till det goda räknar jag att han lärde mig att brottas och att jag inte ska finna mig i att någon djävlas med mig när jag var liten. Jag minns särskilt ett tillfälle i tonåren då hans inflytande från barndomen var positivt. Vi hade flyttat till en ny stad. De talade en annan dialekt och jag hade inga kompisar där. Det här var på slutet av 80-talet. Jag var 16 år. En kille i klassen som var en retsticka snappade upp min dialekt och började tilltala mig med ett nedvärderande epitet som han sa med ett konstlat småländskt uttal. En annan kille hängde på och öknamnet började sprida sig. Det kändes tungt: 16 år, inga kompisar och klasskamraterna hade börjat reta mig. Men jag löste situationen instinktivt efter ett tag. En dag rann det helt enkelt över. Retstickan petade mig på ryggen och sa öknamnet inne i ett klassrum innan lektionen hade börjat. Min minnesbild av vad som hände sedan kan beskrivas med en färg: rött. Jag hade nog inte förstått vad uttrycket ”jag såg rött” betydde tidigare. Men det är exakt vad som hände: världen blev röd. Jag flög upp från stolen och klappade till honom allt vad jag orkade mot käften. Fast knytnäven träffade struphuvudet istället och en stund blev jag rädd för att han skulle dö, för han stod med tårarna rinnande från ögonen och kippade efter andan i ett hörn. Var han på väg att kvävas? Det blev ett himla liv på skolan. Jag hade fått nog och gick helt sonika hem med tanken att aldrig återvända. Fast rektorn blev inkopplad och ringde till min mor. Han var visserligen en Folkpartist, men när han fick hela situationen klar för sig så ställde han sig på min sida. Han sa att jag hade värjt mig från mobbning och att det var okej. Det blev en del samtal efteråt, men inga andra problem. Det var första terminen på gymnasiet och ingen retade mig igen under de kommande åren på det stället.

Att vara man är inte samma sak som att vara omänsklig. Ibland har jag gråtit. När mamman tog min nyfödda dotter och flyttade till Finland så grät jag (när ingen såg det). Och när min mor gick bort i cancer så grät jag också. Viss musik, vissa romaner och vissa filmer kan vara mycket rörande. Men många unga pojkar växer idag upp med sina mödrar och hamnar nästan helt under kvinnligt inflytande. Hemma finns en trött mor, men fadern är frånvarande. På dagis och sedan i skolan finns det mest kvinnor. Den unge pojken riskerar att inte lära sig manlighetens mysterier som förs över från far till son. Ett sådant mysterium handlar om gråt. Den som blir ledsen och gråter förlorar samtidigt sin handlingskraft. Ibland måste vi sörja och det är nog viktigt att kunna göra det. Att tillåta sig att göra det när det behövs. Men samtidigt så tycker jag att min far lärde mig något viktigt när han tränade mig i att inte vara för känslig, utan att istället agera. Om du behärskar känslorna så kan du rikta dem utåt i en handling istället. Därför ska pojkar och män vara sparsamma med gråten.

Om skribenten: Joakim Fredriksson

Joakim är en glad man i sina bästa år. Inte nog med det, han är dessutom både vit, hetero och har en flerårig universitetsutbildning bakom sig. Han anlägger gärna ett normkritiskt perspektiv på samtiden. Är karriär viktigare än familj? Är konsumtion viktigare än andlighet? Är det klokt att göra marknadskrafternas varumärken till en del av sin identitet? Ska vi låta feminister som ogillar män bestämma vad manlighet står för? Ska vi låta globalister som helst vill avskaffa alla nationer bestämma vad som är svenskt? Hans svar på de här frågorna är nej. Istället för medias proffstyckare och kändisar vänder han sig till de stora tänkarna och poeterna för att få vägledning om vad som bör göras. Han skriver också gärna några ord om musik då och då.