Orvar Nilsson skrev boken "Finlands sak blev min". Den utkom 2002 på Schildts förlag. Den berättar om hur han deltog i finska vinterkriget och fortsättningskriget. Boken har allt man kan begära, den är en saklig skildring och är ganska troligt en blivande klassiker. Därför rubriken; mer om Jünger-jämförelsen på slutet av detta inlägg.

1.

Orvar Nilsson föddes i april 1919. Med tiden valde han soldatbanan. Men inte nog med det: år 1939, som kadett under utbildning, anmälde han sig som Finlandsfrivillig, som soldat i till Svenska Frivilligkåren som skulle hjälpa vårt grannland mot Sovjet. Det handlade alltså om finska vinterkriget. Med SFK stred så Nilsson på Sallafronten tidigt år 1940.

Finska vinterkriget slutade i mars. Finländarna hade avvärjt det värsta angreppet men tvangs ändå sluta fred och avträda land till Sovjet. Nilsson återvände då till Sverige och tog sin officersexamen. Han tjänstgjorde som fänrik vid I 16 i Halmstad.

1943 blev han åter Finlandsfrivillig. Det så kallade fortsättningskriget hade brutit ut 1941 då Finland tog revansch på Ryssland. Vad gäller Nilsson och det svenska förband han tillhörde så grupperade man först i försvarsställningen vid Jandeba och sedan, i juni-juli 1944, deltog man i avvärjningsstriderna vid Tali-Ihantala. Jag återkommer till detta. Men här kan sägas att efter kriget återvände Nilsson till Sverige där hans tjänstgöring i armén slutade med överstelöjtnants grad. Att han inte blev general betyder för sin del inget: hade det åter blivit krig hade han med stor säkerhet befordrats till det. Armén hade på den tiden ett slags "överstereserv" som skulle bli toppchefer i händelse av krig och jag har inga svårigheter att se Nilsson som del i denna selekta skara.

Tänk här på en sådan som Bo Hugemark som heller aldrig blev mer än överste; det lär ha varit för att han var för obekväm, för politiskt kontroversiell. Nilsson åter saknade förvisso denna aura men han var helt klart en mindre glamorös, mindre salongsmässig officer och därför mindre ägnad att bli general i fredstid. Men att bli general är inte allt. Sitt hantverk kunde Nilsson bra, möjligen bättre än många kolleger. Han var en av Sveriges mest dekorerade soldater. Åren 1963-74 var han chef för Hemvärnets stridsskola. Före det var han bland annat vicechef i Cypernbataljonen 1964, han deltog i Koreakriget och han tjänstgjorde i det kejserliga etiopiska livgardet 1951-53.

Nilsson visste vad krig var. Han ledde till exempel realistiska skjutövningar och pionjärkurser för svenska värnpliktiga. Här, kan man säga, förverkligades ”Det röda massanfallets” lärdomar. Orvar Nilsson avled i december 2008, 89 år gammal.

2.

Nu måste vi återvända till det centrala i Nilssons bana. Vi måste åter till slaget vid Tali-Ihantala.

Det var på det viset att Finland länge fört ett ställningskrig mot Ryssland. Så hade det varit sedan vintern ’41-42. Sommaren 1944 var det dock slut på friden. Ryssland gick till brett anfall på Karelska näset. En av tyngdpunkterna låg i sydvästra delen, åt Finska viken till. Här, vid Tali, befann sig vid tiden Nilsson som ställföreträdande chef över Avdelta kompaniet. Det var även känt som "rikssvenskarna"; denna särskiljande beteckning behövdes eftersom man tillhörde det finlandssvenska Infanteriregemente 13. Kompanichef var Axel Hård af Segerstad. 9 juni 1944 var styrkan 64 man fördelat på två plutoner. En liten men naggande god styrka.

Ryssarna hade anfallit sedan den 9/7 och nu, i slutet av månaden, nått Tali. Finländarna lyckades dock dämma upp den värsta inbrytningen och stabilisera läget något. Men oddsen var ojämna och ryssarna tryckte på. Vid ett tillfälle kommenderades Avdelta kompaniet till en viss punkt, Punkt 34, där chefen för IR 13:s 2:a bataljon ledde striden bakom ett par vedstaplar. En bit bort på vänster flygel låg en höjd. Därifrån hördes plötsligt automateld. Egna soldater kom rusande mot vedstaplarna. Det verkade bli allmän reträtt, man ropade att ryssarna anföll genom skogen. Batchefen insåg lägets allvar. Det fanns bara en sak att göra.

Man måste agera, ge kortast möjliga order. Det fanns inte tid att reka, göra planer. Nej, batchefen bara sa till Avdelta kompaniet: "Ta höjden, skydda flanken!" Och med det gav man sig iväg:

Som en vältrimmad stöttrupp stormade de fåtaliga rikssvenskarna fram, löjtnant Nilsson till höger, löjtnant Hård till vänster om bergknallen. Maskinpistolerna gjorde sin skörd. På löjtnant Nilssons sida lade sig några ryssar skendöda och försökte bakifrån beskjuta de våra, vilket de aldrig borde ha gjort. Löjtnant Hård kom i flanken på ett ryskt snabbeldsgevär, som tillintetgjordes med hela sin servis. De återstående moskoviterna flydde i vild panik, följda av karolinernas ättlingar.

[Jarl Gallen, Tre bataljoner]

Detta är inga överord. Detta är "the stuff that legends are made of". Det är, med ett ord, strid strid utförd utan planering, strid under gång. "On se engage et puis on verra" (Napoleon). Det är improvisation men, som Bergman sa: "Improvisera kan bara den göra som är förberedd." Och man var förberedda i så måtto att man legat i fält vid Jandeba under ställningskriget, patrullerat och övat i flera års tid. Nu, sommaren 1944, när man kastades in i den verkliga stormen, bestod man provet.

3.

Det var alltså strid om en höjd med k-pistar och handgranater. Avdelta kompaniet nådde omsider skogshöjdens sydkant. Samtidigt hade ett annat kompani ur 2:a bataljonen, 6:e kompaniet, gått till anfall på den andra flygeln, på högra sidan en viss väg. Här hade man stött på ryskt motstånd. Bataljonen övergick därför till försvar. Batchefen återkallade rikssvenskarna.

Dagen fortsatte med furiösa strider. Hela den följande veckan gav prov på episka strider: "en mot tio ställdes" blev här åter verklighet. Man stred mot infanteri och pansar, det var Sigurd Drakdödaren i modern gestalt. Liknelser som dessa kan vara riskabla men jag tycker de har bärighet här. Andra världskriget var lika episkt som någonsin Trojanska kriget. Sverige spelade en marginell roll i AVK, det är sant. Dock hade vi sådant som Svenska Frivilligkåren, Hangökompaniet, Jandebakompaniet och insatsen vid Tali. Vi hade män som Orvar Nilsson. Utan att darra kan jag säga att detta gläder mig, jag är stolt över att ha tjänat i samma armé som Nilsson. Det var på 80-talet.

Män som Nilsson har formellt räddat den svenska AVK-äran. Han har symboliskt visat att när det gäller kan nordmannablodet brusa, dock inte högljutt utan i ordnade, fältmässiga former. När det gäller kan en svensk man dra ut i striden och säkert lösa de uppgifter han får sig förlagda. Nilsson är ett prov på detta och hans bok, "Finlands sak blev min", är en svensk ”I stålstormen”.

Den ÄR det. Boken definieras av Tali-kapitlen på samma sätt som Jüngers bok definieras av "Det stora anfallet" som handlar om våroffensiven 1918. Man berättar dels om ställningskrig, dels om avgörade strider, dels om patruller. Jünger har allt detta, Nilsson likaså.

Nilsson redogör för vinterkriget där han deltog, han berättar om ställningskriget och Tali, han berättar om krigets slutfas. I en epilog kommer skildringar om resor till stridsterrängen efter kriget, på 90-talet då Rysslandsresor var möjliga. Han går bland annat vid en å vid Jandeba och ser blommor på en brink, blåklockor och prästkragar:

Vitt, blått och gult. Finlands och Sveriges färger.

Kalla mig esoterisk men detta ÄR esoteriskt, en andlig verklighet utttryckt i reellt existerande blommor. Vid Jandeba gav svenskar och finländare sitt blod för Nordens frihet och deras andar svävar än över platsen, uttryckt i blåklockor och prästkragar.

Relaterat
Okänd soldat
Camouflage
Kaninbibeln