”Der Mensch und die Technik”: så hette en bok som Oswald Spengler gav ut 1931. Samma år kom den på svenska. Nu har Arktos gett ut denna ”Människan och tekniken” på nytt.

Oswald Spengler är alltid läsvärd. Man håller inte alltid med honom i hans påståenden, men stilen bär. Parallellt med det har han en nykter analys av vad som driver utvecklingen, om den tunga yrkestrafik som strömmar genom våra länder och kulturer.

Spenglers magnum opus är ”Västerlandets undergång” från 1922. Men ”Människan och tekniken” är värd sitt salt även den. Den är t.ex mer koncentrerad än sin föregångare; likt storverket är det en historiefilosofisk översikt över västerlandets utveckling. Tekniken står här i fokus.

Man kan säga att Spengler i ”Människan och tekniken” målar upp teknovärldens triumf. Det är litegrann som Wells’ ”Tider skola komma”, von Harbous ”Metropolis” och Jüngers ”Der Arbeiter”: ingenjörer och soldater styr med järnhand i skimrande teknostäder. ”Nu har vi byggt ett strålande himlavalv uppöver oss – är det inte av glänsande stål?” som Artur Lundkvist skrev 1930. Men så kommer teknikens problem som miljögifter, bilköer, skogsskövling, energikris och konsumism. För preussaren Spengler finns här bara kamp och undergång och därefter intet. Naturen är fienden, det sägs klart ut. Och om teknikens utveckling stannar av, ja då är det ”pacifism i kampen mot naturen”. [kap XII] Maskinen förtär sin skapare och allt man kan göra är att sikta på en grandios sorti. Vi måste leva efter Akilles’ måtto: ”Hellre ett kort liv fylld av dåd och ära än ett långt utan innehåll”:

Tiden låter icke hejda sig, det går icke att vända om, det hjälper icke att avstå från något. Endast drömmare tro på utvägar. Optimism är feghet. — Vi är födda i denna tid och måste tappert gå den väg till ända, som är oss förelagd. Det finns ingen annan. [Vi måste hålla ut på vår förlorade post] som den romerske soldat, vars lämningar man funnit utanför en port i Pompeji, och som dog, emedan man vid Vesuvii utbrott glömt att avlösa honom. Det är storhet. Detta hederliga slut är det enda, som man icke kan beröva människan.

Det är manande, heroiska ord detta, men någon väg att seriöst överväga är det inte, denna spenglerska kamp mot naturen tills vi stupar. Jag röstar istället för fortsatt högteknologi och kristallteknik, rimlig miljöhänsyn och andlig utveckling inom ramarna för Fayes arkeofuturism.

Men visst har Spenglers bok något att säga oss. Man kan dock hoppa över de första kapitlenas primitiva spekulationer hur språket uppstått ur ordergivningen – kom hit! gör det! Detta var urspråket enligt Spengler. Tillåt mig tvivla. Men i övrigt är hans bild av teknik och kamp, av heroiska konstruktörer och äventyrliga stadsbyggare, av maskinlivet som livsstil, nyttig som alternativ mot liberala godnattsagor där tekniken antingen bara uppstår och bringar lycka åt alla, eller bringar lidande åt de stackars plebejer som måste sköta denna moderna grottekvarn. Spengler går fri från dylika moralismer; han accepterar tekniken, han ser tekniken som en livets taktik. Och därmed förmår han se teknikens poetiska sida – han ogillar poesi men gillar teknik, se där en poetisk strategi som heter duga. Spengler föraktar”… den ståndpunkt, som intogs av de flesta katederfilosofer och till och med många historiker ända ned till litteratörer och esteter i våra moderna storstäder, vilka anse författandet av en roman viktigare än konstruktionen av motorn till ett aeroplan.” [kap I]. Jünger säger detsamma i ”Feuer und Blut”; han hånar den ”Nietzsche, vilken i sitt renässanslandskap inte hade något rum för maskinen”.

Så jag säger: man måste bejaka tekniken estetiskt. Och praktiskt vara beredd att modifiera den så att den inte förtär oss. Spengler såg själv hur trafikproblem i storstaden visar hur maskinen kan bli kontraproduktiv. Men han såg ingen utväg, såg inga sätt att förfina tekniken. Nej öka intensiteten i exploateringen bara tills vi stupar av miljöförstöring. Knappast en gångbar filosofi i något läger idag.

– – –

Spengler skildrar i ”Människan och tekniken” mänsklighetens hela utveckling, från Hedenhös till idag. Från att bo i skogen, samla bär och nötter och vad som fanns att få, till att bli mer medvetna om den materiella världen och börja använda verktyg. Vi röjde upp i skogen och började timra oss hus och odla marken. Vi började använda verktyg. Detta var traditionellt sett ”teknikens födelse”. Men allt kom inte som i ett trollslag; vi var ju tekniker, vi nyttjade teknik i bemärkelsen metodik redan före vi lärt oss bruka klubbor och tillhyggen.

Teknik är nämligen inte bara en fråga om maskiner och prylar. Att till exempel som jägare närma sig ett byte på ett visst sätt, det är att använda en viss teknik. Spengler gör oss uppmärksamma på det i denna bok. Det är en skarp iakttagelse.

Spengler skildrar hur vi höjer oss från barbarstadiet till ett civlisationsbyggande stadium. Dock finns det hos honom inget yttre, inget högre förnuft, inget andligt-gudomligt. Primitivism är ordet, vitalism utan några högre esoteriska dimensioner. Allt är instinkt, sublimerat till ett högre plan. Ideal finns inte: ”ideal är feghet”. [kap III]

Vi blir civliserade, vi bygger städer, vi bygger maskiner. Maskinen antar en metafysisk roll. För tekniken sådan den var fram till, säg, Spenglers död, sådan den var med ångmaskiner, järnvägslok och bilar, blir maskinen själva sinnebilden och symbolen, den vägledande tekniska arketypen. Sedan dess har nätverket kommit att bli en mer vägande sinnebild för teknik: kommunikation, kontroll och växelverkan är idag viktigare än maskinell kraft och fysisk rörelse. Men låt oss ändå uppehålla oss vi maskinen. Spengler är nämligen inte blind för dess skönhet. Och än vaknare för maskinens estetik är en Ernst Jünger i ”Feuer und Blut” från 1925:

[M]askinen är vacker, den måste vara vacker för den som älskar livet i dess fullhet och våldsamhet. – – – Det har vi ju märkt ibland när vi sett ett expresståg blixtrande och dundrande susa genom landskapet, racerförare skjuta in på banan ur den doserade kurvan, när metallfåglar kretsat över våra städer och när vi i stora glastäckta hallar stått mellan kolvar och sprakande svänghjul, medan manometrarnas kvicksilverpelare stigit och fallit och de röda visarna på… kraftmätarna darrat, att här måste finnas ett överskott på liv, en lyx, en vilja att helt och hållet förvandla livet till kraft.

Relaterat
Västerlandets undergång
Jünger: Der Arbeiter
Guillaume Faye
Arktos sida för Människan och tekniken
Traditionalism
Malmberg och undergångsromantik
Amerikas uppgång och fall

Om skribenten: Lennart Svensson

Jag som skrivit detta inlägg heter Lennart Svensson. Jag är författare till biografin "Ernst Jünger -- A Portrait" och romanen "Antropolis". Sedan 1990-talet har jag verkat som skribent med artiklar i veckopress och fackpress. Ambitionen med mina Motpolstexter är att lyfta frågor och sätta fokus på sådant som MSM inte skriver om.