Det militära: patriotism och mental stegring

Okategoriserade

Man kan höja sig mentalt på olika sätt. Ett sätt är fysisk aktivitet: fotvandring, forspaddling, bergsklättring. En specialnisch av fysisk aktivitet är militärtjänst. Idag heter den GMU och bedrivs inom en armé som är hemsökt av PK-ism. Armén välkomnar inte längre patrioter. Förr, under värnpliktens era, var arméns mål att värna landet. Och en gång i tiden gjorde jag värnplikten. Jag började då tänka i termer av patriotism. Att vara infanterist i tio månader bevakningsgruppchef, I 21, 1984-85 var för mig oerhört givande på alla sätt. Tjänst och krigsplacering åsido fick man möta utmaningar och se miljöer man aldrig skulle ha sett annars. Hur en sådan upplevelse som militärtjänsten, som alltså är en fysisk handling, samtidigt kan höja en mentalt, är ämnet för detta inlägg. Patriotismen är en viktig del i sammanhanget.

Jag har gjort lumpen. "Alla" i min generation gjorde det. På grund av nedskärningar och kalla krigets slut var det något färre sedan, för dem som var i aktuell ålder på 90-talet. Och idag är värnplikten avskaffad. I dagens armé ses sedvanlig nationalism med oblida ögon. Därför kan kanske mina reflektioner kring lumpandets både mentala och patriotiska sida vara på sin plats. Vissa kanske frågar sig: hur är det med militärtjänst, sett till sådant som patriotism och mental stegring? Detta är mitt svar.

Värnplikt kan, som utmaning, ungefär liknas vid att "gå till sjöss", "idka äventyrssport" eller liknande. Sjöliv och äventyrssport är ädla sysslor i sig, de kan också tjäna som karaktärsdanande och höja en mentalt. Men jag har inte sysslat med något av detta. Dessutom är jag patriot, och att som privatperson klättra i berg eller luffa jorden runt har ju ingen patriotisk sida. Därför var värnplikten en speciell upplevelse, olik allt annat.

Patriotism, att värna Sverige anser jag att jag gjorde det, genom att göra värnplikt och vara krigsplacerad? Ja, det gör jag. Det svenska värnandet av den egna suveräniteten, historiskt mest intensivt 1890-1990, är en ädel fas i vår historia. Den var inte lika, men nästan lika heroisk som stormaktstiden och vikingatiden. Att däremot se 1900-talet som en svensk nedgångstid tycker jag är för simpelt. Sverige var en småstat som värjde sig förhållandevis väl i turbulensen.

Man kan säga: tiden 1890-1990 var en enda lång beredskap, ett enda långt "fredskrig", ett enda långt "frekvenskrig". Våra sinnen var slagfältet: vi måste vara ständigt beredda på krig, även om det aldrig realiter kom. Det var en gråzonsmässig stand by-tillvaro som krävde viss psykisk styrka. Man måste vara beredd att våga livet. Att, retoriskt uttryckt, våga liv och blod för fäderneslandet. Så uttrycker man sig inte längre. Men det handlade essentiellt om detta.

Jag är sedan länge avförd ur rullan. Arméchef Åke Sagrén avtackade mig i ett personligt brev i slutet av 90-talet. Men jag är tacksam för möjligheten att ha fått tjäna. Militärlivet var enbart härdande och bildande. Laga mat på stormkök och sova i tält var ju en smärre upplevelse. Ett 20-mans militärtält av segelduk, värmt av en vedeldad kamin, är varmt även mitt i vintern. Förutom det var sådant som att köra bandvagn rätt kul, liksom att leda stridsskjutning i mörker, övervaka andras stridsskjutningar, se hur norrlandsskyttekompani rörde sig i terrängen samt anfalla över Kubbebasens tallmoar som försvarades av så kallade flygbasjägare.

– – –

Så här var det, oavsett lagen: vissa ville göra lumpen, andra ville det inte. Jag ville det. Jag hade via min pappa inte direkt uppfostrats till, men i viss mening påverkats av FINLAND som heroiskt föredöme. Finska vinterkriget var hans stora myt. Jag växte upp med föreställningar om vinterkrig och skidpatruller som idealkrig typ 1A. Och nog övade även vi 1985 med skidor, vintermaskering av fordon och tält med mera. Men det var för lite skidpatruller tyckte jag. Och det var mycket fordonstransport. Det skulle bara ha varit skidpatruller, då hade min militärtjänst varit optimal tycker jag. Men man kan inte få allt. En motoriserad armé har också sin charm.

Militärtjänsten gav mig, som antytt, mycket. Jag fick möjlighet att med vapen i hand försvara landet. Detta var oerhört värdefullt. Vi var då inblandade i ett frekvenskrig vid namn kalla kriget. I september 1981 förekom till exempel en övning kallad Zapad-81. Det var Warszawapaktens största övning någonsin. Man övade landsättning mot fientlig kust. Och i oktober samma år körde ryssarna på grund med den kärnvapenbestyckade U-137 i Karlskrona. Till detta kom andra hot som 100-tals spioner på Rysslands ambassad, TIR-lastbilar körda av krigsplacerade ryska stridsvagnschefer, med flera offensiva krigsförberedelser (livfullt skildrade av Charlie Nordblom i "Industrispionage" 1984 samt "Krig i fredstid" 1985). Att ha en hög svensk militär beredskap visade för ryssen att vi var beslutna att försvara oss och inte skulle ge oss godvilligt. Att mediavänstern samtidigt gjorde allt för att undergräva denna beredskap bör man ha i minnet.

Militärtjänsten gav mig möjlighet att bidra till försvaret. Det gav mig även, som historiskt intresserad, en bild av vad ett militärt förband är. Vad sådant som "ett skyttekompani, grupperat i fält", "en motormarscherande bataljon" och "understöd, lys, underhåll" var det fick jag veta på I21. I ljuset av detta klarnade till exempel vissa skildringar man läst av andra världskriget. I dem var det mycket "division hit, division dit". Men hur fungerade det hela för lägre förband? Det fick jag veta nu.

Som presumtiv författare var militärtjänsten en intressant praktikperiod. Det var ett besök hos "det gåtfulla folket": yrkesmilitärerna. Kapten Bergström Kongoveteran, stursk typ som "motionerat ihjäl sin hund" (hunden orkade inte springa med) var till exempel som en sentida Gösta Borg, minus de politiska associationerna. Han och andra officerare, ingen nämnd, ingen glömd, var kort sagt krigare. De levde för att strida och stred för att leva, inom ramen för den fredstida armé det var. Eller för den fredskrigs-utkämpande armé det var. Kalla kriget var som sagt ett frekvenskrig, ett krig som utspelades i våra sinnen, och ledda av dessa utbildare gjordes vi mentalt, fysiskt och professionellt beredda på det hela. För det är jag evigt tacksam jag är tacksam för att ha fått uppleva denna svenska bushido som heter "redo att försvara landet med vapen i hand".

Var det på väg att bli hett någon gång då? Nå, jag kan säga att hösten 1990-nyåret 1991, med Gulfkrig 1.0 och rysk politisk oro, var en tid då jag av och till gick och väntade på inkallelseordern. Nu blev det, som vi vet, aldrig av. Men höjd beredskap rådde dessa dagar på våra regementen och baser. Och mental beredskap för krig var ett måste för en dåtida värnpliktig.

– – –

Förutom denna mentala träning gav militärtjänsten mig vissa färdigheter som att köra lastbil och bandvagn. Jag har inte haft omedelbar nytta av detta, men i allmänt sett var detta intressanta utmaningar. Bandvagn 206 var för sin del lätt att köra, en automatväxlad midjestyrd sak som aldrig körde fast, vare sig i djup snö eller tät skog. Nåväl, den var ingen stridsvagn, den var av plast. Men nog var den ett smärre tekniskt underverk i stil med Saab 900, Saab Draken eller haubits 77. Svensk ingenjörskonst kan, utan ironi, få en att bli stolt.

Om vi sedan snackar det ofta omhuldade "kamratskapet" så visst fanns det också. Att ha att göra med puckon är förresten också utvecklande. En som i gengäld i sitt liv bara jobbat i medelklassiga paradis som universitet, reklambyråer och mediaredaktioner erfar kanske en mer ytligt trevlig atmosfär. (Men i grunden är alla lika hårda och aggressiva där. Man bara döljer det bättre, det är allt.)

Det krigas mindre i världen idag. Att det skulle vara "en trasig värld" som Reinfeldt sa nyss är lögn. Se här till exempel UCDP:s rapport i juli 2012 som visar att det, sedan flera årtionden, successivt krigas mindre i världen. Dessutom dödas färre per konflikt. Det krigas mindre och det är bra. Ett försvar behöver vi, men kallakrigsnivån på försvaret tillhör för alltid historien. Med det sagt kan jag tycka att dagens ungdom går miste om något som inte får göra lumpen. Men utmaningar kan man söka ändå, som äventyrssport, bergsklättring, fotvandring och så vidare. Massiva intryck som "stridsskjutning vintertid" får man vara utan (vapenrassel, snö, lysgranater i skyn, kortorder som flyger över förterrängen), men i sak kan "soluppgång vid Kebnekaise" vara en nog så stark impression för en som får lust att söka utmaningar i tillvaron och uppleva det där lilla extra. Pressa sig bortom gränsen, klara det omöjliga.

Patriotismen finns inte med, visst. Men var sak har sin tid, och även med äventyrssporter med mera kan man höja sig mentalt. Fotvandraren Christopher McCandless (1968-1992) sa till exempel:

The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.

Att göra lumpen är inte alltid "ett äventyr". Men att spela med i bushido-andan, hantera utrustning och vapen och vara beredd att dö för sitt land det är i sig en mental höjning som är besläktat med äventyrsanden hos en McCandless. Att ge sig i kast med dylikt är bland det bästa man kan göra med sitt liv. Att gå en smula "utom sig" och anta utmaningar är berikande både fysiskt och mentalt. Det är vad bushido handlar om, ett sinnestillstånd möjligt att uppleva via äventyrssporter, långresor, jordenruntresor, seglatser. Och militärtjänst. Så du som har åldern inne, har du sökt till GMU? GMU är tre månaders gröntjänst, "grundläggande militär utbildning". Sedan finns det olika karriärval.

Soldat är ett ädelt yrke. Det bjuder på många utmaningar man inte finner någon annanstans. Och vill man inte bli yrkessoldat kan man ju gå med i hemvärnet, numera kallat Nationella skyddsstyrkorna. Även om inga fler storkrig torde komma att utkämpas, så är GMU och hemvärnstjänst klart intressanta som utmaningar och som arena för mental stegring. Och som spelplats för patriotism i aktion.

Men som antytt är armén av idag väldigt PK. Militärer är som bekant grundliga. Och nu, när man av staten beordrats att driva genus- och mångkulturism, då gör man det med besked kan jag meddela. "Försvarspolitiken är blott en fortsättning av genuspolitiken, men med andra medel" som någon sa. Så att göra GMU idag torde utsätta rekryten för duktiga mängder mångkulturpropaganda. Möjligen är detta mindre betonat i Nationella skyddsstyrkorna.

Relaterat
Flashback: patriotism i armén
Nationaldagstal 2011
En icke-patriotisk historiker
Svenska honnörsord
Svenssongalaxen: Gösta Borg