Vad ska man säga om Horace Engdahl? Är han en av de få inom ”kultureliten” som trots allt har något att ge? — Jag skulle vilja säga att han inger viss respekt. Han har ett och annat som talar för honom. Nu tänker jag inte bilda ”Horace fanclub”, men nog kan jag sägas vara ”försiktigt positiv” till honom — till hans senaste bok och hans verk i stort.
Horace Engdahl sitter i Svenska Akademin på stol nr 17. Och åren 1999-2009 ledde han Akademin. Han var dess så kallade ständige sekreterare. Och i mina ögon är han det på sätt och vis än. Utan att svartmåla Peter Englund tycker jag Horace gjorde ett bättre, mer minnesvärt intryck som Akademibas.
Horace Engdahl hade och har ett visst mått av civilkurage. Som Akademiskreterare yttrade det sig så här: år 2001 gav Akademin Nobelpriset till den indisk-karibiske författaren V. S. Naipaul. Denne var då aktuell med att ha uttalat sig kritiskt om islamister; Naipaul menade att dessa islamister ofta fick fritt spelrum av västvärlden. Då sa Jan Guillou att Akademin, med priset till Naipaul, ”spelade mörka krafter i händerna”. Antydningen var att Akademin gav Naipaul priset bara för dessa uttalanden. Då bemötte Engdahl kritiken och sa till Guillou: ”Det där är ett kväkande ur okunnighetens träsk!”
Han uttrycker sig så där, Horace. Det kan låta lite gammeldags. Men han är modern också. I senaste boken ”Cigarretten efteråt” talar han ganska fritt. Det blir en speciell stil: Horace-stilen. Lärd och beläst, men inte rädd för att gå ut i rännstenen.
Inte så att Horace Engdahl lever i rännstenen. Boken sägs vara resultatet av hans självvalda exil i Berlin efter att ha varit Akademins sekreterare. Han har i den tyska rikshuvudstaden suttit på café och filosoferat. Likt en viss Lars Gustafsson gillar han Tyskland. Gustafsson verkade ju där ett tag på 70-talet. Gustafsson kände sig — till exempel — alltid trygg där. Och Engdahl: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. Detta sa han vid lanseringen av denna bok. Han menade då att debatten i Tyskland förs på en högre nivå än här, man är mer inriktade på sak än på person.
Men även i Tyskland är debatten ganska låst exempelvis kring ämnet mångkultur och den relaterade invandringsfrågan. Få andra svenska kulturpersoner skulle våga skriva en sådan här aforism (ur ”Cigarretten efteråt”):
”Rumänen som står på refugen i väntan på att rusa fram när det blir rött ljus och putsa bilarnas vindrutor i hopp om att få en euro. Oombedda tjänster på gränsen mellan överfall och tiggeri!”
– – –
”Cigarretten efteråt” innehåller alltså aforismer: korta reflektioner över livet, konsten och allt. Detta är en ärevördig genre, brukad av kloka män genom tiderna. Rent marknadsmässigt är det en smal genre. Romaner – noveller – aforismer, så ser hierarkin ut. Romaner mest lönsamt, aforismsamlingar minst så. Men för litteraturälskare som tröttnat på att plöja tjocka romaner är tankeboken en uppfriskande bekantskap. Så även denna samling. Engdahl har alltså här samlat sina egna reflektioner; det är hans verk, inte en samling av andras tankar och idéer om ni nu trodde det.
Boken har sitt värde. Man läser en aforism, läser två och möter sedan Den Väldigt Kloka tanken, stannar upp och tänker: jamenvisst, varför har jag inte tänkt på det…! Som denna, om varför vissa konstverk blir stora och andra inte:
”Vi kallar ett konstverk misslyckat när det går utöver gällande mått utan att genom sitt exempel ändra på skalan. I annat fall kallas det banbrytande.”
Så kan det minsann vara. Jag gillar även den här, om hur de bästa inte ser sig som tillhörande eliten: ”Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga.”
Exakt så: så tänker de bästa författarna och filosoferna. De är ofta väldigt blygsamma. — Jag gouterar även en aforism som denna, om hur alla män måste ha en föreställning om sin storhet, ja rent av släppa fram megalomanin, dvs storhetsvansinnet: ”I författandet liksom i erotiken är megalomanin för män en ojämförlig kraftkälla, och varje anfall av förnuft innebär en riskabel energiförlust. Den man som tvivlar på att hans stil eller hans kuk är gudomlig, har inte en chans mot de självhärliga galningarna.”
Engdahl går på rätt friskt. Han slänger ut en och annan lejonklo i denna bok. Och han har energi; hans bok utstrålar något slags inspiration och glädje. Det må vara att det finns lite gnäll och malplacerat groll, som att ”[b]loggen är skrivandets återfall i adolescensen”. Med det menar han att bloggande är barnsligt. Och detta är ett synnerligen överdrivet påstående. I den mix som är dagens mediaverklighet har bloggarna sin givna roll.
– – –
”Cigarretten efteråt” går ut rätt hårt i en del frågor. Som detta med svenska kvinnors bortförklaring av kärlek och tvåsamhet, även om de flesta lever i sedvanliga förhållanden. Denna text ur boken visar att Engdahl verkligen har glöd, att han kan skriva aktuellt och kontroversiellt:
”Man kan inte först onödiggöra mannen och sedan be honom komma till förhandling om ‘hur vi ska ha det med kärleken’. Kruxet är att ingen modern kvinna vill erkänna att det skulle vara nödvändigt för henne att ha en man. Får hon frågan, letar hon fram statistik som bevisar att en kvinna har det bättre och är psykiskt friskare om hon lever ensam. Socialstaten spelar med i komedin och erbjuder henne moderskap utan fäder. Följden är att kärleken från kvinnans sida måste presenteras som en excentricitet, något hon ägnar sig åt mot bättre vetande, om man inte som heterosexualitetens fiender rentav beskriver tvekönad parbildning som en följd av indoktrinering. ‘Ja, visst är det dumt, men jag är tokig i honom!’ är det längsta en upplyst kvinna vågar gå i bejakelse av sitt beslut att leva med en man. Det är en ny konvenans som har avlöst den gamla, den som ålade kvinnan att endast hysa sexuella begär på grund av en önskan om stadgade förhållanden. Nå, det var ju åtminstone ett rationellt skäl! Riktigt vad hennes motiv idag skulle vara, är det emellertid ingen som kan förstå, eftersom mannen inte får vara nödvändig.”
– – –
Om Horace Engdahl i övrigt har jag en del att säga. Jag har förstås ingen inblick i allt han gjort. Och jag vet inte om han sagt något vägande om svensk nutidspolitik, om sammetsdiktaturen, den politiska korrektheten eller defameringen och utfrysningen av regimkritiker. Engdahl är, på sin höjd, neutral i dessa frågor. Men det — vill jag mena — kan man inte vara. I en tid när allt är kontroversiellt, även en 70 år gammal Kalle Anka-film på TV, måste man ta ställning. Är man en insatt person som Engdahl så måste man ta bladet från munnen. En sådan person har ansvar. Neutraliteten är idag orimlig; den är medlöperi. Man måste uttala sig för eller emot yttrandefrihet, för eller emot rätten att diskutera alla frågor. För det är vad det handlar om idag. Vissa frågor får inte diskuteras. Det råder tankeförbud. Som i invandringsfrågan.
Jag har inte koll på allt Engdahl gjort som författare och offentlig person. Om alla eventuella intriger i Akademin under hans sekreterarskap och senare kan jag inte uttala mig. Men han var i alla fall, som jag sa i början, sekreterare 1999-2009. Och nog passade han i den rollen. Det är min högst personliga åsikt. Innan han hamnade i Akademin hade Engdahl gjort ett och annat som redaktör för tidskriften Kris. Och i sina egna texter hade han sina poänger. Engdahls texter har en ideell kärna som inte har med trender eller åsikter att göra.
Om man uppehåller sig vid Engdahls produktion på 1980-talet finns en del att säga. Som detta:
. 1987, ”Den romantiska texten”. Engdahl gjorde här en pionjärstudie: han läste svenska romantiska författare som Tegnér, Stagnelius och Atterbom och utvann nya betydelser ur verken. Han tog dessa författare på allvar, han sopade dem inte under mattan som man tidigare gjort i detta land, främst med Tegnér. Engdahl lyfte till exempel Tegnérs dikt ”Skidbladner”, om det förtrollade skepp ur fornsagan som kunde flyga och vikas ihop och stoppas i fickan när man inte använde det. Tegnérraden ”så stig på spegeldäcket neder” inspirerade Engdahl till något av en analytisk, metafysisk thriller. Engdahl kom in i Akademin mycket tack vare denna bok.
. Fram till 1988, medlem i redaktionen för tidskriften Kris. Här publicerade man bland annat en Ernst Jünger-essä från 1938: ”Historia in nuce: das Glücksrad”. Här blev titeln ”Lyckohjulet”. I övrigt var Kris spelplats för metafysiskt sinnad, kontinental filosofi (Derrida, Baudrillard, Husserl), en skön kontrast mot den anglosaxiska filosofins dåvarande hegemoni i detta land. I redaktionen för Kris ingick även namn som Sven-Olov Wallensteen, Hans Ruin, Anders Olsson, Daniel Birnbaum och Ola Billgren.
. Efter detta startade Engdahl med samma kamrater som gjort Kris en skriftserie kallad ”Kykeon”. Man gav bland annat ut Ernst Jüngers essä ”Över linjen” från 1950. Om den har jag bloggat här. Det var synnerligen lovvärt av Engdahl. I samma serie gavs även ut en text av Herakleitos, hans så kallade ”Fragment” (1997). Detta är egentligen inte fragment i betydelsen brottstycken, utan fulländade aforismer som uttrycker sanningar om världen och tillvaron. Språket må vara dunkelt men det är inte ofullbordade satser och stycken, det är fulländade sentenser i stil med vad man finner i Upanishaderna.
Denna Kykeons nyutgåva av Herakleitos var i alla fall en kulturgärning. Kanske Engdahl tog med greken för att han verkade obegriplig och dunkel per se. Han gav ju senare ut antologin ”Obegripligheten” i samma serie där man synbarligen hyllade ”det dunkelt sagda”. Placerar sig Engdahl medvetet i den gråzon där saker hävdas vara obegripliga fast de inte är det?
I Kykeon ingick även ”Solfjäder” av Ola Billgren, en samling essäer från 80- och 90-talen. Billgren var bildkonstnär inom oljemåleriet. Hans fotorealism har patos. Så mycket kan jag säga. Så Engdahls redaktörskap i denna serie, hans främjande av dylikt, har mitt gillande.
– – –
Jag har som sagt inte koll på allt Engdahl skrivit och redigerat. Men det ovanstående talar sitt tydliga språk. Jag märker hos Engdahl en vilja att intellektuellt utforska dunkla nejder och förbjudna länder. Som detta med metafysik och varafilosofi (Jünger, Herakleitos) som dagens universitetsvärld inte är så pigg på och inte varit sedan 1968. Engdahl har i det svenska lärdomssamfundet fört in esoteriska och ontologiska frågeställningar.
Man kan ju som tänkande människa inte bara säga att ”realismen råder”, ”det som är, är”. Man måste ha en idé om hur världen är funtad om man ska kunna säga något om filosofi, litteratur och konst. Och Engdahl har antagit den utmaningen. Studier inom svensk romantik och annat har ett esoteriskt djup som inte var norm före 1980-talet. Därför kan jag uppskatta Horace Engdahl. Därför ger jag tummen upp åt hans gärning som svensk intellektuell.
Engdahl är inte fulländad. I dagens oförsonliga, hart när religiöst tabubelagda samhällsklimat där invandringskritiker och traditionalister defameras, kunde man önska sig att en sådan som Engdahl ställde sig upp och sa ifrån. Men det gör han inte. Nåväl, en och annan rad i ”Cigarretten efteråt” visar att han har viss inblick i samtiden. Men i övrigt är det tyst från samhällets fina salonger när massinvandringen fortgår, nivelleringen brer ut sig, skolan försämras, arbetslösheten ökar och statsfinanserna går dåligt trots frånvaro av allvarliga världskriser. Ingen protesterar effektivt mot samtidens materialism och nihilism. Alla tänker bara på sitt, på sig och sin lön och sin plats vid köttgrytan.
Engdahl och hans gelikar säger praktiskt taget inget om dagens profilfrågor. Han är tyst när mångkuturismens hegemoni ska utmanas. Blott en krönika som angrep dagens sammetsdiktatur och vänsterism skulle här ge stor effekt. Men Engdahl håller sig för fin för sådant. Kanske älskar han dagens regim.
Vem vet. Men jag är beredd att förlåta honom i viss mån. För han är en originell intellektuell, han har en essens, en hård kärna av esoteriska idéer och annorlunda angreppspunkter på konst och litteratur. Under 1900-talet har svensk filosofi (påverkad av anglosaxisk nihilism) trott på empirism som någon dold väg till verklighetens kärna. Det är en bedräglig väg. Vad vi prövar (grek empeiro) med våra sinnen kan visa sig vara felaktigt. Då är det ärligare att, som i den kontinentala filosofi som Engdahl känner till, se sinnesintrycken som fenomen som det högre sinnet tolkar i ljus av de eviga idéerna.
Så jag är beredd att framhålla Engdahl som en av de bättre intellektuella vi har i detta land, bland dess elit- och salongskadrer vill säga. Ska jag välja sannare regimkritiker väljer jag Jan Milld, Nya Tider och Motpol. Men generellt och i stora drag kan jag respektera Horace Engdahl. Han förtjänar sitt rykte som nydanare av svensk humanistisk forskning. Han har hjälpt till att dra bort den från vänsterism och materialism, för att istället närma den idealism och kontinental filosofi.
Man kan alltså säga: till Horace Engdahl som tänkare och författare är jag försiktigt positiv. Men politiskt måste han och övriga svenska författare släppa sargen och komma in i matchen. Tiden är mogen för det.
Relaterat
Peter Englund: en kritisk granskning
Per Daniel Amadeus Atterbom: liv och verk
Om skribenten: Lennart Svensson
