John-E Franzén: teknikens skönhet i oljemåleriets form

Bildkonst

2_800

Härmed en titt på John-E Franzéns konst. Med lite fantasi kan man kalla den ”arkeofuturistisk”. Men jag anpassar inte hela min analys efter det. Franzén är helt enkelt en bra konstnär, min favorit bland samtida svenska bildkonstnärer.

Jag gillar konst som ser lite annorlunda på tingen, som visar någon form av gripenhet inför det som möter. Man kan inte som konstnär verka ”enfaldeligt i lustig undanglidan” i postmodern anda. Ej heller kan man bygga sitt verk på indignation, ressentiment och vantrivsel i kulturen. Man måste gilla läget och röra sig i teknikens landskap som om det vore en urskog. I mina ögon John-E Franzén tangerat denna attityd. Han har visat maskinernas skönhet i oljemåleriets form.

John-E Franzén målar bilar. De målningar Franzén blev känd för föreställde ofta bilar. Han och kollegan Ulf Wahlberg var över i Staterna på 60-talet och stötte bland annat på bilkykorkogårdar, skrotar. Det var rena guldgruvorna i formrikedom, dinosauriska gestalter, plåtmonster staplade på varandra.

– – –

Franzén föddes 1942. Han säger:

”Jag gör allt med hjärtat och magen. Jag gör aldrig något ironiskt och distanserat. Allt är på allvar. Det finns ingen intellektuell överbyggnad.” [citerat efter sajten enjoyscandinavianart.com]

Det låter ju bra. För mycket tanke i konsten är av ondo. Men någon tanke, någon idémässig bas finns alltid vare sig man vill det eller inte. Om man inte anser sig ha det torde man vara Gud: man skapar obetingat, målar det absoluta utan ansträngning…! Så Franzéns realistiska bilbilder har idémässig grund de med. Det torde i så fall vara: att så ärligt som möjligt avbilda det som finns, det man ser med sina ögon. Det leder inte nödvändigtvis till platt realism. Det kan bli gåtfullt. Ty gåtfullheten i tingen ligger i just detta att de existerar. Detta må låta metafysiskt i kvadrat. Men ingen slipper undan metafysiken. Inte ens en realistisk konstnär.

Man hamnar hos Plotinos hur man än gör. Vad är grunden för tingen? Det är deras idé, deras eidos. Genom att ta bort det onödiga kan man se denna idé oförmedlat. Och en lyckad bilbild kan då ge oss bilens idé, dess ideella mönster, dess immateriella förebild. Idén är både transcedent och immanent: man kan inte ta på den men den finns representerad i de materiella föremålen i form av formgivare, mönster, plan.

Därför har realistiska bilder som Franzéns bilar sådan lockelse. De förmedlar föremålens eidos. Bilen är ett sådant föremål som ber om att bli avbildat. Det är mer än en simpel maskin, mer än en simpel vagn. Det är ett förkroppsligande av den faustiska anden, av den västerländska människan. Den symboliserar en rad ting, som hennes drift att behärska naturen samt detta att alltid vara på väg mot nya horisonter och nya mål: ”Midnight – on a never ending highway…!”

Accept sjöng denna sång. Och mer i samma anda finns. Som ”Roll On Down the Highway” med Bachman Turner Overdrive. Eller ”Heading Out To the Highway” med Judas Priest. Och alla beskriver de den rastlösa västmänniskans drift att nå det onåbara. Att alltid vara på väg.

– – –

Att susa längs en oändlig motorväg i en maskin av stål man totalt behärskar. Det är faustiskt.

Själva Faustsagan har ju raderna: ”Sex hästar, om jag dem kan köpa / hör deras kraft till mig allén. / Jag kilar av, är karl nog att löpa / med summa tjugofyra ben.”

Så sjöng Goethes Faust. Och detta blev för en Spengler symbolen för vår västliga kultur, det moderna Europa och USA med sina industrier, sina banker och sina nattvakande konstnärer och genier som vill spränga alla gränser och behärska universum. Och sina bilmänniskor som kör natten igenom på oändliga motorvägar i konstgjord belysning. Så bilen är något unikt för Västvärlden. Det är en skapelse av inre nödvändighet för oss. För japaner och kineser är bilen inte lika essentiell; de kan bygga dem men det blir bara kopior. Bilen symboliserar aldrig samma inre, själsliga drift för dem. Ostasiaten har ingen implicit föreställning om en oändlig motorväg, det är för honom ingen central sinnebild. Men det är det för oss i väst. Vi lever och dör för den.

– – –

Den faustiska kulturen ( q.v Spengler, Västerlandets undergång) kanske går mot sitt slut. Nu kommer en ny kultur med mer andlighet och förvaltarskap och mindre rovdrift och materialism på programmet. Men västvärldens landvinningar lever andligt vidare, västvärlden med sina skyskrapor och teknostäder, sina flygplan och jättefartyg och sina metallicskimrande bilar som även var vackra som vrak. För det visar, anser jag, Franzéns målningar av bilvrak som ”Doug’s Place”, ”Fountain Valley” och ”Silver Lake East Hollywood”.

Fascinationen inför vrak, för ruiner, är verkligen faustisk slår det mig. Tänk bara på Caspar David Friedrichs målningar (”Gotische Kirchenruine”), tänk på 1800- talets engelska godsägare som nyuppförde ruiner på sina ägor. Och tänk på Speers byggnader som, sägs det, även skulle ha skönhet som ruiner. Den aspekten fanns immanent med redan på planeringsstadiet.

Detta är gåtfullt. Jag tänker här även på Raymond Loewys design av cigarrettpaketet ”Lucky Strike”, som skulle se snyggt ut även när det var slängt. Till allt detta kan man så lägga Franzéns bilvrak med sin outsägliga lockelse.

– – –

Fascinationen för vrak har inte så mycket med den förkättrade undergångsromantiken att göra, som kan verka hotande nära här. Nåväl, kanske lite. Men utöver det handlar Franzéns verk om skönhet i formerna, vare sig det är nya bilar eller vrak. Man får aldrig nog av det. ”Här tillhör även själva bilarna urtiden” sa någon om 10-talets Paris och samma drag kan man, om man vill, finna i Franzéns måleri. Bilvraket visar ju teknikens nakna former, dess groteska, tidlösa naturgestalt, som ett djurskelett man finner i en skog. Skelettet är naturligt men en smula groteskt. Naturens former kan verka groteska på detta sätt. Man kan säga: ett rostigt bilvrak med tomma rutor och tomma lyktsargar är natur medan en hel, komplett, körbar bil med lyktglas och vindrutor på plats är kultur, en levande varelse man kan förhålla sig till, ja rentav prata med. Folk brukar ju göra det sägs det, prata med sina bilar, ge dem namn och så vidare.

Franzén har målat vrak och han har målat fullt fungerande bilar. Och han har i ”Twilight” (2010) fångat en stad under en blek sol: det är en blåskimrande, californiskt utspridd stadsbebyggelse med enstaka, uppstickande skyskrapor och torn samt vad som ser ut som ett grekiskt tempel, men kanske bara är ett kontor eller en fabrik. Allt gifter sig med helheten, allt är en yttring av en arkeofuturistisk ådra. Och ”The Jesus Painting” (2010) med en gyllene Frälsare över ett liknande stadslandskap, visar på samma förtrogenhet med att gifta det moderna med det arkaiska.

Det är inte lätt att hitta svenska författare och konstnärer som gestaltar arkeofuturismens kärna. Ingen har den konceptuella djärvheten hos Guillaume Faye, ingen har medvetet tagit till sig hans idé om att rena futurismen med arkaism (q.v ”Archeofuturism”, 1998). Men nog tycker jag John-E Franzén närmar sig en patosfylld teknik-romantik i de bilder jag nämnt här. Ska man peka på en svensk som, hänförd i lugnet, fångat något av arkeofuturismens ande så är det Franzén.

– – –

Överst i detta inlägg ser vi ”Twilight”. Övriga verk av John-E Franzén kan ses på denna sajt, Stene Projects.

 

Relaterat

Marinetti och futurismen

”Dune”: arkeofuturism som sf

Jünger: Eumeswil (1977)

Spengler: Människan och tekniken (1931)

Spengler: Västerlandets undergång (1922)