Karin Boye: Kallocain (Lindelöws 2013)

Litteratur

boye-karin-kallocain

Karin Boyes roman ”Kallocain” utkom 1940. Det är över 70 år sedan. Det innebär, bland annat, att den är copyrightfri nu. Vem som helst får ge ut den. Tidigare var det Bonniers som hade rättigheterna. Lindelöws förlag har nappat på denna frisläppning och gjort en nyutgåva.

Behövs denna bok? Nog är den intressant, och nog hade Karin Boye förmåga att gestalta. Men ”Kallocain” har sina brister.

Framför allt är den enformig. Man får sida upp och sida ner höra huvudpersonens, Leo Kall, trista malande. Han är anhängare av den diktatur som råder men när han omsider blir frihetsvän är han lika platt och trist. Och miljöskildringen är synnerligen skissartad. Men visst förmår Boye att med vissa ord och termer skapa en framtidsaktig stämning. Hon var poet, det märks. Även om denna roman är synnerligen opoetisk och ”nyenkel”.

Jag gissar att Eugen Samjatins ”Vi” från 1921 var förebilden för ”Kallocains” upplägg, detta med tjänsteman i framtida diktaturstat som börjar tvivla. Även Orwell torde ha läst Samjatin. Men Samjatin var en språkkonstnär. Minsta stycke i hans bok lever och sprudlar. Och Orwells bok, som kom 1948, övertygar genom svärtan. Den konsekvent genomförda analysen gör att hans ”1984” som modell även påminner om vår samtid, med hjärntvätt, styrd utlevelse mot statens fiender, omskrivning av historien med mera. Boyes roman blir mer en spegel av 30-tal och nazism versus kommunism, en symbol för ett öppet totalitärt samhälle. Och eftersom Boye saknar djup i skildringen tenderar bilden av Världsstaten, som landet där Leo Kall bor, hamna i centrum för berättelsen. Världsstaten blir ”hjälte”, detta land med sin jämlikhet där alla äter samma mat, alla bor i likadana lägenheter och alla har samma lön. Endast gradbeteckningar för de olika skråna blir statusmarkörer, och Leo Kall får det hela att framstå som rätt tilltalande:

”Den allmänna uniformen – en för arbetet, en för fritiden och en för militär- och polistjänsten – var lika för alla, för man och kvinna, och för hög och låg sånär som på gradbeteckningen. Till och med den senare var egentligen inte grannare för den ene än för den andre. Det eftersträvansvärda i en högre chefsbeteckning låg enbart i vad den symboliserade. Så högt förandligad, tänkte jag lycklig, är faktiskt varenda medsoldat i Världsstaten, att det han anar som livets högsta värde knappast har någon mera konkret form för honom än tre svarta slingor på ärmen – tre svarta slingor, som är honom en pant både på egen självaktning och aktning från andras sida. Av materiella njutningar kan man säkert få nog och mer än nog – just därför misstänker jag att de gamla civilistiska kapitalisternas tolvrumsvåningar knappt heller var mer än en symbol – men detta subtilaste av allt, som man jagar under formen av gradbeteckningar, det gör ingen övermätt. Ingen kan ha så mycket aktning och så mycket självaktning, att han inte vill ha mer. På det mest förandligade, det mest luftiga och ouppnåeliga av allt vilar vår fasta samhällsordning trygg för alla tider.” [kapitel 1]

Detta är i alla fall en skarp analys av Boye, detta med ett nivellerat samhälle som låter individens strävan få utlopp i gradbeteckningen. När Boye sedan skildrar en tjänsteman på en censurbyrå, Djin Kakumita, och återger dennes idéer om hur propagandafilmer bör vara, så är det lika träffande. Denne säger att effektiva dramafilmer gärna kan visa att hjälten dör. Att dö är inte vad den bättre delen av publiken är rädd för. Den filmbesökare som är mottaglig för sådana filmer är istället rädd för att vara ”feg, ärelös, ful i inre bemärkelse”; det är ”en drivande kraft hos den heroiska typ” som här ska påverkas [kapitel 11]. Och detta är sant för alla dramafilmer, inte bara diktaturens propagandafilmer. Återigen visar Boye psykologisk insikt och dylika iakttagelser gör boken värd att ta sig igenom.

– – –

Man får alltid höra att ”Kallocain” är en sådan klassiker, den är så nödvändig, den måste läsas för att varna mot diktaturtendenser osv. Nåväl, men idag lever vi ett samhälle som är något av diktatur, med propaganda, hjärntvätt, riggat språk och brännmärkning av regimkritiker. Orwell skildrade den typen av diktatur. Boye är inne på en mer handfast kontrollstat tycks det mig. Varje familj har till exempel en statsanställd hushållerska som även är angivare. Hon håller koll på att ingen säger något statsfientligt. Det syns mig vara en något primitiv form av kontroll. Orwells diktaturstat styrde ju genom att själva språket tömdes på innehåll och gjorde opposition omöjlig. Opposition blev något tabubelagt. Där är vi ungefär idag. Kritik av invandring anses omoralisk. Man är inte en humanist om man inte vill tillåta massinvandring. Nationalister är fascister och fascister är rasister. De ska inte ens få yttra sig. De är tabu, de är spetälska; utanför lägret ska de ha sin boning.

Boyes hjälte har ingen sådan inre strid att utkämpa. Han sysslar inte med att försöka genomskåda regimens maktutövning via språket. Av rent statslojala skäl uppfinner han en sanningsdrog (titelns Kallocain, namnet modellerat efter den smärtstillande salvan Xylocain som Astra då tagit fram). Med den finner han att folk inte vill ha ett kontrollsamhälle, de vill ha frihet. Vilken överraskning. ”Kallocain” saknar visst djup på så vis.

Med det sagt, nog är det lite kul ändå att Sverige har ett verk i sin litteraturhistoria som ändå brukar nämnas ihop med Samjatin, Orwell och alla de andra (von Harbou, Jünger, Huxley…) i genren ”dystopisk science fiction”, ”samhällskritisk framtidsroman”. Jag klagade ovan på miljöskildringen. Men Boyes bok är snäppet ovan Orwells bok i detta hänseende. Hon lät kanske inte fantasin flöda men hon har ansatser till att skildra en annorlunda värld med sina polisöron och polisögon (avlyssning och kameraövervakning), ”bergsgrå och ängsgröna presenningar” som skyddar staden från insyn från fiendens ”luftflotta”, samt flygbilar, metro och paternosterhiss. Det må vara att luftflotta och paternosterhiss var ord som ordinärt förekom i 1940-talets vokabulär men jag anser ändå att det är poeten Boye som sett till att ord som dessa lyser upp texten. Även inlemmandet av besynnerliga egennamn som Edo Rissen, Kalipso Lavris och Hung Paipho är verk av en driven poet.

Hon var nämligen poet med ett flertal vassa dikter. Vem har inte hört ”bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr / oändligt är vårt stora äventyr”, ”jag drömde om blod i natt, jag drömde om död i natt” och ”vilan dig väntar blott i strid, / först mellan sköldarna givs det frid.” Hon hade som synes en hård sida och den visas även i ”Kallocain”. Den har sina djup bortom ytan med ”frihet mot diktatur”, men jag undrar om Boye var medveten om dessa djup. I dikten ”Jag vill möta” går hon ”rak och pansarsluten fram”, men sedan inser att hon måste kasta sina vapen och möta livet värnlös och vapenlös. Men det låter, som Olof Lagercrantz påpekat, som en inlärd läxa. ”Kallocain” lider delvis av samma hårda yta som författaren försöker omintetgöra med tydliga, alltför tydliga, signaler.

”Kallocain” har sina brister. Men nog kan den vara värd att läsa. Boye var, som alla stora författare, komplex, och det speglas i fullt mått av ”Kallocain”. Om man bara har förmågan att läsa mellan raderna.

 

Relaterat

Sovjetkommunismen: ett krig mot det egna folket

Galaxen: von Harbous ”Metropolis”

Marinetti och futurismen

Fakta

Ernst Jünger: Översikt