Nyss postade Joakim Andersen här på Motpol ett inlägg om läget. Ett inlägg om vad vi inom internethögern kan göra för att vinna kreativ momentum i kulturkampen. Jag berör detta inlägg något här nedan. I övrigt utgår jag åter från globalismen, som jag först diskuterade här. Globalismen är nämligen den kraft som dominerar det mesta idag. Politik och massmedia driver globalism med frenesi. Ett propagandakrig, ett ”frekvenskrig” råder, fört med Politisk Korrekthet som vapen. Dessa termer diskuterade jag i denna artikel. Vad betyder då detta för det svenska samhälls- och kulturlivet? Vad säger till exempel de svenska författarna om läget? Säger de något alls?
Operativt läge
Ett frekvenskrig råder idag, i västvärlden allmänt och i Sverige i synnerhet. Allt i dagens offentliga samtal präglas av det propagandakrig och den kulturkamp jag här kallade ”frekvenskrig”, alternativt ”infrakrig” eller ”psyk-krig” (eller ”tankekrig”, ”kulturkamp” etc). Det är en massmedial strid om attityder, åsikter och känslor. Hur något upplevs är här centralt. Den som bäst tolkar dessa upplevelser och attityder kan vinna segrar i detta krig.
Detta gäller såväl globalismen som dess motståndare. Men operativt kan globalismens advokater, ”våra fiender”, ännu sägas utöva någon form av hegemoni. De utmanas i detta land av oss i den Sverigevänliga rörelsen, men globalism och PK har inte gett upp än. PK är som sagt globalismens metapolitiska instrument, med bilden av minoriteter, kvinnor och bögar som offer för den vite mannens traditionella samhälle. Utplånar man denna traditionalism kan globalismen förverkligas. Det är den operativa taktiken. Och man får väl säga att det är metod i galenskapen. Det traditionella västerlandet symboliseras, med rätta, i mångt och mycket av den vite mannen. Motståndet mot globalsocialismen symboliseras av västerlandets traditionellt förankrade vita människa.
PK är som sagt globalismens propaganda-instrument. PK anger tonen för mainstream medias (= MSM) ideologifabrik. Och vi inom det Sverigevänliga lägret kan operativt inte helt ignorera detta. Jag menar, visst har vi skapat något eget med sajter som Motpol, Fria Tider, Realisten, Motgift osv. Och man ska, som jag brukar säga, gestalta positivt: betona det positiva, det som bygger upp, och inte i varje text indignerat ta upp vad MSM och etablissemanget gjort för traditionsfientligt på sistone. Joakim Andersen betonade ju nyss i ett inlägg vad man som radikalhöger kan göra i dagens läge. Vad man kan gestalta positivt i sammanhanget. Och här på Motpol utövas nog överlag ett positivt gestaltande. Balansen är bra tycker jag, där texter kritiska mot etablissemanget och MSM varvas med mer tidlösa, gestaltande texter (recensioner av traditionalister och perennialister, texter om kultur och tro etc).
Dvs: vi gör vad vi gör, vi driver vår agenda och skapar en ”motoffentlighet”. Med internet är det som upplagt för detta. Förr var TV och tidningar mer dominerande. Den mediaverkligheten var för sin del som en pyramid: alla sneglade mot toppen och väntade på nästa påbud. Och än idag lever denna attityd kvar. Tyvärr. Vissa inom den Sverigevänliga bloggosfären sysslar alltför mycket med att reagera på ”senaste dumt i MSM” (och alltför lite med att driva sina egna frågor). Mer om denna mentalitet här, i ett inlägg på min andra blogg.
Pyramidmodellen är död. Jag anser istället att man bör internalisera nätet som arketyp. Internet är som bekant ett nät. Och ett nät har till sin art ingen topp från vilket allt utgår. Istället har varje punkt i nätet rollen som informationsförmedlare. Varje punkt kan både sända ut och ta emot information.
Vadan och varthän
Internet triumferar. Men ändå utövar det låsta debattläget någon form av smitta. ”Galna globalistsjukan” råder, alla måste vara PK. Jag vet uppriktigt sagt inte vilket generellt botemedel som finns. Visst bör man som alltid gestalta positivt och se på det som vunnits, och strunta i den sjukt vissnande gren som MSM utgör. Men man behöver för den skull inte se ner på MSM:s alla aktörer. Som individer vill man gärna räcka dem handen och säga dem: kom ut och säg sanningen, det lättar. ”Ljuset skiner i mörkret och mörkret har inte makt därmed”, som det heter i Johannesevangeliet.
Nåväl. MSM som helhet är en sjuk kult. Att till exempel som MSM-skribent låtsas som om det regnar, låtsas som om PK-ismens och globalismens välde är något helt naturligt, som alltid funnits – det går inte anser jag. Man måste protestera mot tingens ordning, vare sig man är bloggare eller etablerad skribent, vare sig man verkar i nymedia eller gammelmedia. Och märker man då, som gammelmediaskribent, att man inte får säga sanningen, då måste man rannsaka sig själv.
OK. Jag kan förstå att MSM-skribenter föredrar att hålla tyst med sina åsikter om själva anställningen står på spel. Jag kan förstå det på ett mänskligt plan. Man ska dock inte komma och tro att man vinner något på att vara ”MSM-skribenten som teg men som i sitt inre sympatiserade med internethögern”. Det kommer skiljevägar då en aktör måste välja mellan åsikter och karriär. Här kommer jag osökt att tänka på vad Mencius Moldbug sa: ”[O]bviously no one should ever respond to a journalist. (Or a Stasi-Mann.) It’s a mistake to think these people have opinions. They have careers.”
Åsikter, fritt uttryckta, är vad som gör skillnad. De förändrar världen kan man lugnt säga. Speciellt nu.
Det svenska kulturlivet
Denna text skulle som sagt handla om det svenska: om samhälls- och kulturlivet, om den svenska tidsandan av idag. Det är ett stort ämne. Jag begränsar mig därför till att ta pulsen på en del av det svenska kulturlivet. Ty i täten för detta står litteraturen och författarna. Debatten bryr sig förhållandevis mindre om vad bildkonstnärer, musiker eller skådespelare gör. Det är, på gott och ont, nu som förr, fokus på författare. Litteraturen är ”primus inter pares” (= den främste bland jämlikar). OK, musikern Alexander Bard kan vara rätt frispråkig, det medges. Och jag vet att Markus Andersson, bildkonstnär känd för Motpolarna, förhördes av polisen för sin konst en gång. Och jag vet att Dan Park, idag, än mer utmanar etablissemanget med sina bilder. Men nu sätter jag strålkastaren på det svenska litteratursamfundet.
Hur är då läget? – Kort svar: läget är låst. Ingen vågar yttra sig. Nåväl, vi har sedan 2010 haft författare som Fredrik Ekelund, Bengt Olsson och Marcus Birro som i MSM kritiserat PK. Kudos till dem. Men i övrigt är det tyst, så tyst.
– – –
Läget är låst. Ingen ger ifrån sig ett knyst längre. Eliten består av folk som håller varandra om ryggen. Tung mångkultur vilar över landet, det är överideologin, även inom litteraturen. Ingen vågar ifrågasätta mångkulturismen. Ingen vågar gå emot konsensus. Nej alla hyser åsikter som mångkultur i evighet, svenskar är rasister, SD är värre än Hitler. Och säger man inte detta så säger man absolut inget. Man håller tungan rätt i mun i alla lägen. Ty väggarna har öron, tydligen.
Ingen inom kulturetablissemanget säger något. Måns Kallentoft, Carl-Johan Vallgren, Amanda Svensson, Jonas Gardell, Ola Larsmo, Peter Englund, Horace Engdahl, Björn Ranelid, Erik Andersson, Erik Granström, David Nessle, Anders Fager, Gabriella Håkansson, Alexander Ahndoril, Louise Boije af Gennäs, Christine Falkenland, Magnus Florin, Per Hagman, Joakim Pirinen, Tony Samuelsson etc etc – alla antingen tiger eller hyllar förnumstigt globalismens betongvälde, symboliserat i PK-ismen. Man anser sig leva i den bästa av åsiktskorridorer. Ingen vågar så mycket som flytta debattens gränser en millimeter, för då riskerar man utfrysning direkt. Och då är det slut med bokkontrakt, författarseminarier, kulturknäck och allt. Man förlorar både rykte och inkomst. Tala om effektiv åsiktsdiktatur.
Detta är den skleros som råder. Detta är frekvenskrigs-mentaliteten i Sverige anno 2014.
Kom inte och säg att vår tid är normal
Det är tyst. Men å andra sidan, det må vara så att de flesta författare inte är några debattstjärnor. Och jag medger det: alla måste inte debattera. Inte ens förr om åren, när det var ett friare och mindre ansträngt kulturklimat, sysslade alla författare med att debattera. Så man kan säga: det är OK att som kulturmänniska syssla med harmlösa ting som att skriva deckare, kannstöpa om whiskysorter eller forska om 70-talets rockstjärnor. Bara man inte inbillar sig att man är i kulturlivets framkant. Den författare som, säg, sysslar med trivialiteter, pariastämplar globalistkritiker och själv tar på sig en gloria som kulturens avantgarde – han bedrar sig själv.
PK-gänget och globalist-medlöparnas tid rinner ut. De som är neutrala (och de utgör antagligen en majoritet) bör här ifrågasätta arten av sin verksamhet. Ingen som helst ära vinns genom att tiga, ”sitta på gärsgårn” och vänta på att andra ska vrida samhällsklimatet i normalare riktning.
Ty normalisering är vad som behövs. Man får som författare vara tyst, men man ska inte komma och påstå att vår tid är normal. Man ska inte komma och påstå att samhällsklimatet i Sverige 2014 är normalt. Man ska inte komma och påstå att detta är normalt:
. att familjer splittras i frågan ”för eller emot SD”
. att en konstnär (Dan Park) åtalas för hets mot folkgrupp och får 6 månaders fängelse för satiriska teckningar
. att ledande medier yrkar på intervention i Syrien och krig mot Ryssland, trots att allt detta saknar stöd både hos Europas politiker och deras folk
. att svenska muséer aktivt monterar ner det traditionella kulturarvet i projektet ”att störa homogenitet”
. massinvandring pågår, Sverige har fått över en miljon nya medborgare sedan 1980, men att vilja omprioritera denna politik går inte; de enda socialt accepterade åsikterna är oförändrad nivå eller ökade volymer
Det finns som synes saker att debattera. Och OK, författarna deltar ibland. Som Thomas Nydahl och Jan Myrdal (krigsvarningar). Och Birro, Benke och en sådan som DN:s Jonas Thente. Och Magnus Söderman på Motgift. Men det skulle kunna göras mycket mer. Var är dagens motsvarigheter till Lars Gustafsson, Lars Andersson, Karl Vennberg, Mats Gellerfeldt, Lars Lönnroth, Vilhelm Moberg, August Strindberg…? Alla dessa deltog när det begav sig i debatter av skilda slag, om politik och kultur. Nu är de pensionsmässiga (och Vennberg, Moberg och Strindberg är döda), men var är efterträdarna? Finns det verkligen inget att debattera i Sverige idag? Skulle inte tro det; se ovan.
Debatten är icke-existerande
Debatten är icke-existerande. Inga frågor av vikt debatteras i MSM. Man diskuterar inte ens kultur längre. Alla kulturmänniskor går runt som bedövade. Vi lever som sagt i en krigstid: i en tid av frekvenskrig. I detta psyk-krig kokas allt ner till för och emot mångkultur, och det är lika med en icke-debatt. Locket på. Precis som ett krigstillstånd. Läget är låst, ”ingen kan ändra det”, folk håller käften och försöker härda ut.
Läget år låst. Svart och vitt, för eller emot. Det är tidsandan. Emot mångkultur får man inte vara, då är man utstraffad för evigt, det är rikstabuet nr 1. Det vet författarna och därför tiger de. PK-ismens terror ligger tung över Sverige och västvärlden.
Inget debatteras i Sveriges kulturliv as such. Och även om det debatteras en del på nätet så är, tycks det mig, svenska författare tämligen frånvarande. Kanske deltar de anonymt. Men det tycker jag i så fall är en märklig taktik.
Nåväl. Internet finns. Men just därför att mycket idag sker på internet kan man, med mediaforskaren Jeff Jarvis, hävda att media fragmentariserats. På en svensk scen betyder det till exempel att förr gav inlägg i DN, Expressen etc större genomslag. Men idag, när vi därtill har sådant som Facebook, bloggar, Flashback och nymedia, kan ”epokgörande debattinlägg” försvinna i det så kallade bruset.
Så OK. Media har fragmentariserats. Men dagens debattklimat per se bör ändå kritiseras. För detta klimat är inte normalt. Säg vad ni vill men påstå inte att det är en normal värld vi ser med krigsrubriker över upplevda ”kränkningar”, svartmålning av nationalister och centralstyrd utarmning av kulturarvet. Att allt detta skulle upphöra bara för att ”författarna sa ifrån” tror jag inte. Men det skulle göra stor marginalnytta. Se bara på när Herman Lindqvist sa ”sluta kräks på vår nationaldag”. Det var 2012. Det blev en del buzz kring detta. Om det bloggade jag här.
Så det gäller att säga ifrån, att dra en linje i sanden, trots mediabrus och fragmentarisering, och trots risken att peststämplas och hamna ute i kylan. Nu är det visserligen så att Lindqvist är lite speciell. Han har sitt verk bakom sig och riskerar inget karriärmässigt med att skälla. Och han har en ställning som få andra författare. Han är något av ett nationalmonument med sitt tiobandsverk ”Historien om Sverige”. Alla författare har inte samma pondus. Men författarna måste reagera när ett land är sjukt och det är vad Sverige är idag.
Samhällsklimatet är sjukt men tongivande figurer låtsas som om det regnar.
Man kan säga: den svenske normalförfattaren av idag tiger. Och om det är så, kom ihåg: även tigandet har ett pris.
.
Relaterat
Oskorei: Att vara den nya motkulturen
Galaxen: Hur man agerar segerrikt på nätet
.
Karl Nordström: Varbergs fäste (1893)
Om skribenten: Lennart Svensson
