Kören som sinnebild av ett samhälle

Filosofi, Kultur, Musik, Okategoriserade, Rekommenderat, Satir

Den klassiska kören är som ett eko från en vackrare tid. Detta gäller inte bara själva musiken utan också i högsta grad organisationsformen.

En så kallat blandad kör utgörs av fyra grundstämmor, baserade på röstläge: sopran och alt för kvinnor, samt tenor och bas för män. Tillfälliga undergrupperingar används ofta, till exempel andrabasar och andrasopraner.

Uppdelningen mellan manliga och kvinnliga stämmor faller sig fullständigt naturlig och självklar. Ingen ifrågasätter att de är åtskilda och olika. Eller? Vi kanske ändå ska göra ett hastigt nedslag i Progressiva Körens (förkortas PK) verksamhet:

En av sopranerna utropar mitt under en repetition:

– Varför är det bara män som får sjunga i basstämman? Det är sexistiskt och orättvist. Jag känner mig kränkt som kvinna!

Körledaren, eller röstsamordnaren, som hen (sic) föredrar att kalla sig, svarar något ängsligt:

– Åh kära nån, det är klart att alla som vill ska få sjunga bas! Vi får bara ändra lite på basstämman så att alla kan klara den.

Då dristar sig en av basarna att säga:

– Men… kommer inte det att låta lite… konstigt?

Han blir givetvis omedelbart permitterad, som den reaktionäre kvinnohatare han tydligen är.

En annan bas, Knut med den mjuka och lena falsettrösten, passar emellertid på att förverkliga sin dröm:

– Kan inte jag få sjunga med sopranerna i stället? säger han och ler skälmskt. Ni kan kalla mig Knuta…

Jomenvisst, alla ska med!

***

Åter till ordningen. Traditionell körmusik är komponerad så att stämmorna tillsammans bildar en harmonisk helhet, men de kan sinsemellan ändå vara ganska olika. Stämmorna är helt och hållet komplementära och konkurrerar inte. Att körmedlemmarna, eller koristerna som de också kallas, kan tävla med varann på det privata planet är en sak, men rent musikaliskt vet alla sin bestämda plats och funktion och alla hjälps åt att förverkliga körledarens vision av kompositörens skapelse.

Samtidigt är det väsentligt att varje korist inom rimliga gränser har sin egen, personliga röstkaraktär så att körklangen blir rik och fyllig. Solistiska avsnitt är vanliga, och då är det givetvis den bäste sångaren eller sångerskan (i den adekvata stämman), som får i uppgift att framföra dem. Jämlikhetsiver skulle bara sänka kvaliteten.

Körledaren/dirigenten bestämmer  i kraft av sin kompetens och auktoritet  enväldigt såväl repertoaren som hur de olika verken ska utföras, ner i minsta detalj. Koristerna kan givetvis komma med förslag och önskemål, men det är alltid körledaren som har sista ordet, och därmed också det yttersta, tydliga ansvaret. Mot denna ordning är det heller ingen som opponerar sig. Demokrati praktiseras inte i det konstnärliga arbetet och den korist som inte håller måttet måste lämna sin plats till någon som gör det.

Men å andra sidan har vi ju PK. Den kören går, ska vi säga, lite mer modernt till väga:

En tenor säger, under instuderingen av Händels ”Messias”:

– Jag gillar inte allt det här tjatet om Kristus i texten. Det är så religiöst och mossigt. Varför inte ”Krister” i stället? Det låter ju ungefär likadant.

En alt flikar in:

– Och jag tycker tonerna i takt sjutton är för svåra att ta. Jag kan väl få sjunga lite som jag vill.

Någon ropar:

– Jag begär sluten votering!

Då klappar körledaren, f’låt röstsamordnaren, händerna av förtjusning:

– Åh, det är det finaste som finns, när alla får vara med och bestämma!

Och så där håller de på, tills originalverket är demokratiserat intill oigenkännlighet. ”Händels Muhammed”, lyckas de enas om att kalla det, för att ingen ska känna sig exkluderad. Eller exploderad, för den delen.

Nåja, vi låter dem hållas. Det är ju bara en marginell samling extremister, eller hur?

Ja, eller hur.

***

Nedan som det skall vara: en väl fungerande ensemble, organiserad för klangens skull.

[tryck ”Reload current page” om YouTube-klippet inte syns]