Efter att ha sett Batman Begins, och kommenterat de anti-moderna (eller transmoderna kanske är ett bättre uttryck?) inslagen i den, tipsades jag om den amerikanska The Shadow. Det stod snart klart att The Shadow innehåller samma teman som Batman Begins (flera av dessa teman tycks för övrigt vara epidemiska i superhjälte-genren, den hugade kan tillämpa samma modell på exempelvis Spawn eller Hulken).

Från socialdarwinism till spirituell virilitet
The Shadow tar sin början i det inre av Kina, där en vit man vid namn Lamont Cranston installerat sig som kombinerad opiumhandlare och krigsherre. Lamont framstår som djupt dekadent, med okammat långt hår, omgiven av hetärer och opiumdimmor, men samtidigt som urtypen för det mänskliga rovdjur som är socialdarwinismens version av Övermänniskan. Vi kan spåra samma urtyp, samma fascination inför den fullständigt materialistiska och amoraliska övermänniskan, i Jean Genets ondskefulla men djuriskt kraftfulla och kriminella homoerotiska ikoner, eller i de Sades diaboliska gran-seigneurer, eller i Jack Londons oförglömliga figur Varg-Larsen. En variant på samma tema är den vita mannen som beger sig in i Afrikas hjärta och överglänser infödingarna även när det gäller grymhet och brutal Vilja till Makt (”Djävulen är vit” är en ypperlig litterär version på temat, liksom Apocalypse Now är en cineastisk (och King of New York är en usel variant)). För traditionalister finns det även en tydlig likhet mellan baronen von Ungern Sternberg och hans kortvariga regim i Mongoliet, och aspekter av Lamontfiguren.

Lamont är så dekadent och amoralisk man kan bli. Vad som händer därefter är att han blir kidnappad av en Tulku, som närmast får tolkas som en lamaistisk Odödlig. Tulkun förklarar utan vidare omsvep att han ska sona för sina brott genom att bekämpa ondskan i världen. Därefter vidtar en smärtsam och långvarig period av utbildning, där Lamont överskrider den återvändsgränd som socialdarwinismen trots allt är.

Temat med en kriminell person som omvänds till en högre sak är inte heller nytt, Hobsbawm beskriver hur många gerillakrigare i Colombia är före detta banditer, antalet al-Qaidakrigare som är före detta brottslingar är heller inte litet, och antalet övertygade raskrigare i amerikanska fängelser (både svarta och vita) är än större. Sannolikt har den som redan vänt det moderna samhällets regler ryggen lättare att återknyta till en högre världsbild.

Figuren The Shadow
Lamont återvänder sedan till sin hemstad, där han bygger upp en organisation av män på vilka han räddat livet och som därför är obrottsligt lojala mot honom. Det påminner lite om temat ”Invisible Empire” som är återkommande i vår historia (sedan må det gälla Ku Klux Klan, Vehmen, Nechaevs Yxan, Maos ”fiskar” eller Frimurarna), en överallt förekommande men anonym organisation i vår mitt. Relationen mellan dem är även den typiskt indo-germanska, fria män som väljer att följa någon som de inser står för något högre.

Som alla superhjältar värda namnet har Lamont en hemlig identitet och en mask han använder när han blir ett med sin arketyp, den mörka hämnaren. Denn arketyp är i det mesta identisk med Batman, skillnaden är främst att The Shadow verkligen lärt sig behärska ockulta förmågor medan Batman bygger på hypermodern teknik och överlägsen fysik och rent mundän viljestyrka. The Shadows ockulta förmågor bygger istället på en viljestyrka av annan art, han kan påverka människornas sinnen så att han blir osynlig eller plantera tankar hos dem (här skulle det gå att tillämpa situationistiska eller postmoderna tankar, men det går även att avstå).

Vi kan tillämpa ett jungianskt synsätt på The Shadow och Batman. Det rör sig om personer med mycket mörker inom sig, Phoibos, Ares och Hades är framträdande delar av deras personliga ekvationer. Men istället för att göra sig av med dessa sidor, förneka dem, inordnar de dem under sin högre vilja och utnyttjar dem i det rättas tjänst. Jämförelsen med ”the original caped crusaders”, nämligen Ku Klux Klan (och den mindre kända europeiska versionen, Vehmen), är inte så långsökt som man först kan tycka. Även här rör det sig om vanliga medborgare som tog på sig en mask för att använda sina fienders fruktan och skräck emot dem. Steget från kåpklädda Klansmän som nattetid genomdriver den ordning de ser som den högre till Batman eller The Shadow är faktiskt inte särskilt stort, och frågan är om det inte rör sig om samma arketyp.

Shiwan Khan
Lamont konfronteras efter introduktionen med sin nemesis, en ättling till Genghis Khan, som också studerat för Tulkun. Shiwan är den rent barbariska arketypen, han har tagit till sig Tulkuns ockulta tekniker men inte hans visdom. Förhållandet mellan Shiwan och Lamont präglas dock av ömsesidig respekt, av den typ som finns mellan män av Ras.

Shiwan respekterar däremot inte de vanliga dödliga, och det stryker med ett antal sådana under hans besök i storstaden. Man kan se Shiwan Khan som en ständigt närvarande risk för varje ksatriya, risken att utveckla en titanisk hybris och istället för att skydda och vägleda andra människor förakta och utnyttja dem. Sådan hybris har vanligtvis mindre trevliga konsekvenser på längre sikt.

Hur som helst, den gängse striden mellan superhjälten och hans nemesis, superskurken, tar därefter vid, och fortsatt genomgång av filmen riskerar att förstöra den.

Det finns dock en detalj i slutstriden som kan vara av intresse och som tydligt demonstrerar Evolas koncept om makt (”att verka utan att handla”). Det är när Lamont lärt sig detta han kan vända Shiwans vapen mot denne själv.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.