Under 1900-talets början var gränsen mellan anarkism och fascism ofta svår att dra. Idag är många anarkister egentligen bara ovanligt argsinta politiskt korrekta, och deras objektiva funktion att skydda staten mot opposition. Det är en historisk paradox, men det har inte alltid varit så. Forna tiders anarkister var ofta både heroiska, vitala och arkaiska, och hade lättare att identifiera sig med romerska soldat-producenter och gotiska barbarer än med någon sorts offer- eller förlorarroll. Vi kan se vissa ekon av den sortens anarkism i striderna på Köpenhamns gator för Ungdomhuset, men oftast tycks den vara ett minne blott.

Kanske kan detta bero på att de mest heroiska och arkaiska syndikalisterna kom att bilda kärnan i Futurismen och Fascismen. Dessa rörelser utgjorde en ideologisk syntes av arkaisk syndikalism och levnadsglad nationalism, särskilt i sin ungdom och borde därför fungera som inspirationskälla för alla självutnämnda radikaler.

Ett historiskt exempel på detta var den kortlivade Fiumerepubliken, och dess ledare Gabriele d’Annunzio. d’Annunzio var något av en renässansmänniska. Han var hyllad poet och författare, och påverkad av Nietzsche i sin världsbild, med starkt hedniska övertoner. Som politiker kom han att stödja socialisterna, bland dem Mussolini, fast med en stark nationalism och tro på Italiens ärorika framtid. Han uttryckte sin tro på behovet av ideologiska synteser med orden:

Everything in life depends upon the eternally new. Man must either renew himself or die.

Under Första Världskriget deltog d’Annunzio som frivillig, och kom att bli en krigshjälte. Men segrarmakterna gav inte sin allierade Italien det byte de lovat, och staden Fiume kom att tillhöra Jugoslavien. Detta var en nagel i ögat på de italienska patrioterna, eftersom staden för dem var historiskt och kulturellt italiensk. Besvikna krigsveteraner bildade då en armé, och med d’Annunzio som ledare tågade de utan den italienska statens stöd mot Fiume. De tog namnet Arditi, ”de tappra”, efter elitstyrkorna i Världskriget, och intog den lilla staden.

Fiume
September 1919 intogs staden, med 40.000 invånare, av cirka 3000 svartskjortor under d’Annunzios ledning. Fiumes självständighet förklarades, och en märklig statsbildning skapades, en hybrid av fascism och anarkism. d’Annunzio använde titeln il Duce om sig själv, en titel som senare övertogs av Mussolini (liksom de svarta skjortorna, och planerna på en marsch mot Rom). Krigsveteraner, bohemer, syndikalister, konstnärer, nationalister och rena brottslingar flockades till den lilla fristaten, där man satte upp ett korporatistiskt system med nio korporationer för de olika yrkesgrupperna, och en tionde korporation för övermänniskor.

När Fiume fick ont om pengar, började man också utöva sjöröveri. Oppositionella doppades i het vätska. Situationen blev snart ohållbar för omgivande stater, och Fiume intogs och omvandlades till en mer ”normal” fristat.

d’Annunzio hade vid det laget dock redan skapat, eller vidareutvecklat, flera av de attribut som senare kom att tas upp av de italienska fascisterna, såsom korporatismen, de svarta skjortorna, titeln il Duce, och tanken på en marsch mot Rom. Kopplingen mellan politik och teater, med stora massdemonstrationer och konstens betydelse, kan nog också spåras till Fiume. Episoden var sannolikt också betydelsefull för det närmande mellan ultranationalister och delar av vänstern som kom att känneteckna den framtida fascismen (vars intellektuella med några undantag var gamla vänstermän, såsom marxisten Bombacci och syndikalisterna Panunzio och Olivetti). På sin ålders höst kom d’Annunzio att stå nära fascismen, trots en del åsiktsskillnader, och han var en av Mussolinis förebilder. Den andre ledande figuren från Fiume, anarkisten Alceste de Ambris, kom däremot att bekämpa fascisterna.

Fiumeepisoden, och d’Annunzio, är idag tämligen bortglömda. Den egensinnige anarkisten ”Hakim Bey” räknar Fiume som en av piratutopierna i sina skrifter, men bland mer etablerade personer är det spänd tystnad eller okunskap som gäller. Detta är synd, eftersom Fiume trots sina överdrifter kan visa på en gladare fascism och en mer manlig anarkism.

Fiumelänkar

Wikipedia om d’Annunzio

Mer d’Annunzio

IANVA, ett musikprojekt med Fiumeanknytning

The Pirate State of Fiume

Free State of Fiume, med en lista över korporationerna

Gamla inlägg om fascism, nationalsyndikalism och futurism

Marinetti och futurismen

Georges Sorel – Tankar om våld

Georges Sorel om politiskt våld och myter

Sergio Panunzio om stat och nation

Sergio Panunzio – Från revolutionär till nationell syndikalism

Oligarkins järnlag

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.