Kevin MacDonald är en av vår tids mer kontroversiella forskare. Inte för att hans forskning skulle vara vetenskapligt undermålig eller bygga på dåliga metoder. Nej, det har överhuvudtaget inte varit uppe för diskussion. Istället är det rent moraliska (på gränsen till religiösa) argument som används i angreppen på professor MacDonald. Det är inte det att han använt bristande vetenskapliga metoder för att nå sina slutsatser som angrips, utan det är det faktum att slutsatserna i sig anses omoraliska. Detta borde innebära att varje fritt tänkande människa blir nyfiken på vad det är MacDonald säger som är så hemskt och så förbjudet.
MacDonald studerar det som kallas gruppevolutionära strategier, något förenklat de strategier som grupper utvecklar för att överleva. Han har särskilt kommit att intressera sig för judiska gruppevolutionära strategier, och det är detta som anses otillåtet och tabu. Man anser att detta är antisemitiskt.
Men det gruppevolutionära perspektivet är i sig både värdefullt och spännande, och professor MacDonald demonstrerar detta i boken Kritikkulturen. Av särskilt intresse för oss nordeuropéer är det stycke där han går in på den evolutionära och ekologiska bakgrunden till den nordeuropeiska individualismen.
Istiden och nordeuropéernas gruppevolutionära strategier
Professor MacDonald påpekar att under ekologiskt ogynnsamma förhållanden så kommer människor att anstränga sig för att överleva i den stränga miljön, snarare än att tävla mot andra grupper. En sådan ogynnsam miljö var Europa under istiden, och de flesta av dagens européer härstammar mer eller mindre från de människor som då levde här. Trots talet om att ”vi är alla invandrare” så kan MacDonald hänvisa till genetisk forskning enligt vilken omkring 80% av de europeiska generna härrör från människor som för 30 till 40,000 år sedan bosatte sig här. Dessa människors ättlingar överlevde istiderna. Vi är alltså en urbefolkning, med tiotusentals års närvaro i dessa länder bakom oss. MacDonalds tes är att den hårda miljön under istiderna påverkade våra förfäder. Han skriver:
Europeiska grupper hör hemma i det som Burton med flera kallar det nordeuropeiska och cirkumpolära kulturområdet. Detta kulturområde har uppstått genom att jägare-samlare anpassat sig till kalla, ekologiskt ogynnsamma klimat.
Detta jämför han med miljöer där det som avgjort vilka grupper som överlevt varit hur väl de klarat sig i tävlan med andra grupper. En sådan miljö är det sedan länge tätt befolkade Mellanöstern. Där har det varit förmågan att skapa etnocentriska grupper, med en tät gemenskap och inbördes lojalitet, som gynnats evolutionärt.
Professor MacDonalds tes är att de evolutionära strategierna från Mellanöstern alltså var mer kollektivistiska. Detta känns spontant ganska rimligt när man ser exempel på klankrig, hedersmord och liknande, och beskrivs ofta som ett problem när det gäller integrationen av invandrargrupper från den regionen (det är alltså detta som svenssonrasisterna syftar på när de talar om ”klanism”). Att sådana grupper utvecklar ett förakt mot ”svennar” är då en naturlig aspekt av deras starkt kollektivistiska evolutionära arv (på något vis måste man ju bevara gränserna mellan gruppen och omgivningen, och förakt är ett sätt bland flera). Detta var också en återkommande del av kritiken mot judarna i mellankrigstidens Europa, och dessförinnan, alltså att deras lojalitet låg hos andra judar. Förenklat innebar det följande. När en kristen skulle anställa någon, så anställde han den som var mest lämpad. Men när en jude skulle göra detsamma, så anställde han en annan jude. Detta ansågs leda till att de tog över viktiga sektorer av samhället, såsom media, och väckte gradvis negativa känslor hos de kristna, och en kollektivistisk motreaktion.
Vad gäller européerna så påpekar MacDonald också följande:
… att européerna under loppet av sin senare evolution varit mindre underkastade naturligt urval i samband med konflikter mellan grupper än judar och andra mellanösternfolk. Detta framlades först av Fritz Lenz som ansåg att nordiska folk på grund av den svåra miljön under istiden utvecklades i små grupper och har en tendens till social isolering istället för att bilda sammanhållna grupper. Detta innebär inte att nordeuropéer skulle sakna kollektivistiska mekanismer för grupptävlan utan endast att dessa mekanismer är förhållandevis mindre utbildade och-eller förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt för att komma till uttryck.
Detta innebär att européerna har en tendens att tänka mindre kollektivistiskt än folk med annan evolutionär bakgrund. Istället tänker de mer individualistiskt, och då även altruistiskt (vilket beror på att de ser sig själva och andra som individer, och inte i första hand som medlemmar av andra kollektiv). MacDonald påpekar:
Det historiska materialet visar att européer, och i synnerhet nordvästeuropéer, ganska snart övergav storsläktnätverk och kollektivistiska sociala strukturer, när deras intressen skyddades genom uppkomsten av starka centraliserade stater.
Detta innebär dock även en sårbarhet. Det går att övertyga en nordeuropé om att ”det finns inga svenskar”, eftersom han/hon har en stark individualistisk ådra. Det går också att övertyga en nordeuropé om att ”svenskar har en historisk skuld. Svenskar är the bad guys”, eftersom han/hon har en altruistisk ådra. Det går även att övertyga mellanösternfolk om detta, vilket bland annat den israeliska fredsrörelsen påminner oss om, men det tycks vara svårare. Detta innebär att de europeiska folken är särskilt sårbara för massinvandring och etnomasochism. Hur man kan motarbeta dessa tendenser, som på sikt leder till att de altruistiska folken försvinner ur historien, är en annan fråga. Professor MacDonald säger ju inte att dessa folk helt saknar kollektivistiska mekanismer, bara att de förutsätter en högre nivå av gruppkonflikt än andra folk. När de är tillräckligt trängda, så sätter också de nordeuropeiska folken in en kollektivistisk strategi. Men medan man väntar på detta, så kan deras altruistiska läggning göra att en altruistisk ideologi som etnopluralismen passar dem väl.
Inte heller innebär nordfolkens individualistiska drag att de helt saknar kollektivistiska drag eller inbördes solidaritet, och bör därför inte ses som ett försvar för ohämmad nyliberalism exempelvis. Det finns bättre sätt att låta individualism komma till uttryck, eftersom ohämmad kapitalism leder till att ”individen” blir en träl under stora företag istället för under staten. Reell individualism kanske därför har bättre förutsättningar i ett korporatistiskt samhälle, eller ett samhälle där staten ser till att småföretagare inte slås ut av det globala storkapitalet. Men detta är frågor var och en själv får hitta sitt svar på. Faktum kvarstår däremot att MacDonalds bok väcker viktiga frågor, och ger ett värdefullt vetenskapligt perspektiv på historia och samtid.
Ett framtida inlägg kommer att ta upp professor MacDonalds syn på kärnfamiljen, och uppfostran och investering i de unga som en central del av varje gruppevolutionär strategi.
Den intresserade kan söka på sökfunktionen på Motpol.nu på Macdonald för fler artiklar, eller besöka denna tråd på Skadi Forum: Kevin MacDonald on Group Evolutionary Strategies
Om skribenten: Joakim Andersen
