Den stora frågan för många av våra samtida tycks vara om vi kommer att anlända till det moderna paradiset genom skattesänkningar, eller genom en större välfärdsstat. Men möjligheten finns att frågan är felställd, och att det finns fler faktorer som är av intresse och som döljs av dikotomin mellan ”marknad” och ”stat”. Denna möjlighet utforskar Christopher Lasch i The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy.

Lasch (1932 – 1994) var en amerikansk samhällsvetare och historiker. Han började sin bana inom vänstern, och influerades både av Marx och Frankfurtskolan. Men gradvis kom han att upptäcka bristerna i den gängse vänsterns världsbild, inte minst dess religiösa tro på Framsteg, dess fientliga inställning till familjen och till religion, och dess ointresse för vanliga, konkreta människor. Lasch kom då att återupptäcka en rad specifikt amerikanska tänkare och politiker, de flesta av dem sådana vi aldrig hört talas om i Sverige, inte minst då den populistiska traditionen. Populismen är en amerikansk ideologisk tradition med gamla anor, som faller utanför höger/vänster-distinktionen. Den har historiskt försvarat småbonden, hantverkaren, arbetaren, småföretagaren, både mot storkapitalismens hotande ockerräntor och mot en påträngande stat. I vissa frågor har populister alltså kunnat vara ”vänster”, och i andra ”höger” (inte minst i kulturella frågor). De inser att ett fungerande samhälle bygger på en stolt och självständig medborgare, och att denna medborgares existens kan hotas både av proletarisering och av den inlärda hjälplöshet som en statlig byråkrati skapar. Delvis kan man kanske jämföra populismen med det gamla Bondeförbundet/Centerpartiet och den socialdemokrati som ställde höga krav på sina medlemmars uppförande. I någon mån kan man också jämföra med vår svenske tänkare Per Engdahl, som Lasch ofta påminner om.

Populister, 1890

Folkgemenskapens förutsättningar

Laschs ideal är demokratin, och han beskriver med vrede och indignation hur politiker, journalister och rotlösa karriärister sviker den, och steg för steg avskaffar allt det som gör demokratin möjlig. Den uppmärksamme läsaren inser dock ganska snabbt att man i princip överallt i hans text kan byta ut ordet ”demokrati” mot ”folkgemenskap”, och då få ta del av ett antal mycket värdefulla insikter i även folkgemenskapens förutsättningar och hoten mot denna. Om man vill ägna frågan om folkgemenskapens förutsättningar sin tid och sina tankar, så är Laschs bok en bra utgångspunkt.

Lasch påpekar till att börja med att frågan om egendomsfördelningen inte är ointressant i sammanhanget. Det finns en gräns för hur stora klyftorna kan vara i ett samhälle, om det samtidigt ska kunna fungera som en demokrati. Han påpekar också att detta redan från början var något som amerikanerna insåg, och att egendom inte sågs som något man kunde bruka och missbruka helt efter eget huvud. Detta dels då man insåg att egendomen var något man fick från sina förfäder, och skulle lämna vidare till sina barn, men också då man insåg att man ingick i ett samhälle. Lasch skriver att forna tiders amerikanska överklass hade den goda egenskapen att de investerade mycket pengar i sina lokalsamhällen, i allt från sjukhus till skolor till välgörenhet. Detta berodde inte minst på att de hade djupa och starka rötter i dessa samhällen, och även som överklass kände en grundläggande stolthet och ansvar för lokalsamhället. Lasch jämför detta med dagens överklasser, som oftare ser sig som ”världsmedborgare” istället, något som på sikt omöjliggör demokratin.

Men Lasch tar också upp saker som inte har med ekonomi att göra. Han tar upp vikten av att även vanliga människor är kunniga och insatta, och kan ta del i debatten. Detta orsakade upphetsade debatter på 1800-talet, då vissa menade att det var oundvikligt att nationen splittrades mellan vanliga, och helt obildade, arbetare å ena sidan och intellektuella å den andra. Andra ansåg däremot att detta vore en katastrof, eftersom det skulle döda förutsättningarna för en verklig demokrati om det offentliga samtalet blev en angelägenhet bara för en liten grupp ”experter”. Detsamma kan sägas om folkgemenskapen, om vanliga människor helt saknar förmågan att ta del av den offentliga debatten kommer den att dö. Vanliga människor måste vara kunniga och insatta, och ha den välgrundade känsla av att de egna åsikterna är värdefulla som detta medför.

På samma sätt tar han upp hur viktigt det är att det finns miljöer där människor från alla klasser och bakgrunder kan mötas som jämlikar. Det kan vara en park, det kan vara en pub, det kan vara insändarsidorna i tidningen, ett bibliotek, sjukhuset, eller liknande. Det är återigen en icke-ekonomisk faktor som är viktig för att skapa förutsättningar för demokrati och folkgemenskap. Lasch tar här upp hur eliterna idag valt att dra sig undan från alla dessa traditionella mötesplatser, för att istället skapa sina egna (allt från privatsjukhus till egna tidningar). Vidare har gamla pubbar stängts och ersatts med opersonliga ”shopping malls” och så vidare. Det är tydligt att Lasch ser detta som ett avgörande slag mot demokratin.

Lasch

Lasch pekar alltså på de mindre ekonomiska förutsättningarna för folkgemenskapen. De har inte sällan anknytning till ekonomiska frågor, som när överklasserna överger de arenor där hela folket kan mötas som jämlikar, eller när lyxsanering stänger gamla kvarterskrogar. Det kan tilläggas att Lasch var inte nationalist i den svenska betydelsen av ordet, han anser till exempel att Martin Luther King förde det populistiska arvet vidare, men det finns tillräckligt mycket av värde i hans teorier och visioner för att det ska vara av värde ändå.

Lasch tar också upp den viktiga frågan om lokalsamhällets betydelse, och offensiven mot lokalsamhället, och frågan om den Nya Klassens svek mot demokratin/folkgemenskapen. Dessa teman kommer därför att tas upp i ett framtida inlägg.

Mer Laschläsning här:

Christopher Lasch och familjens kris

Citat av Lasch (tack Robsten, för tipset)

Tänkare som ligger nära Lasch är Paul Piccone (som uttryckligen lyft fram den populistiska traditionen som ett alternativ) och Paul Edward Gottfried (som snarare får ses som paleokonservativ, men ändå står Lasch och Piccone nära i kritiken av den Nya Klassen, den terapeutiska staten och liknande). Den hugade kan därför söka på deras efternamn på sökfunktionen på Motpol.nu. En svensk debattör som påminner en del om Lasch är Anders Isaksson som bland annat skrivit om politikerklassen som en ny ”adel”. Bloggaren Robsten har skrivit flera bra inlägg om Isaksson, och den hugade rekommenderas därför att använda sökfunktionen på Robstens blogg och göra en sökning på Isaksson.

RotE