Bland de tidlösa europeiska klassikerna återfinns William Shakespeare, som inte sällan hämtade inspirationen till sina pjäser från europeiska myter och legendariska kungar. Så är exempelvis fallet med Hamlet (Amleth från Gesta Danorum), och så är även fallet med Kung Lear (som byggde på historien om en mytisk brittisk kung Leir).
Kung Lear följer den tragiska historien om en kung som glömmer politikens grundläggande förutsättningar, och ett samhälle i sönderfall. Den åldrade Lear blandar i pjäsens inledning samman sina plikter och sin position som kung (politisk och sakral sfär), och sina känslor för sina döttrar (privat och känslomässig sfär). Han tror sig kunna dela upp den reella makten på sina döttrar beroende på hur mycket de älskar honom. Som följd av detta uppstår en förvirrad situation där det är oklart vem som egentligen är makthavare, och i sin förvirring förskjuter också den åldrade kungen sin dotter Cordelia, eftersom hon vägrar att behöva sjunka till smicker för att uttrycka sina naturliga känslor för sin far.
Men kung Lear ser i pjäsens inledning mer till det yttre skenet än det verkliga innehållet bakom detta sken, och delar därför upp sitt rike på sina två mer smickrande döttrar och deras män. De som är så lojala att de säger honom obehagliga sanningar förskjuter han däremot.
Samtidigt förfaller samhället runt den åldrade kungen. De naturliga banden mellan barn och förälder, mellan feodalherre och vasall, bryts, och tidvis påminns man om orden om tiden för Ragnarök.
Bröder skall slåss och bli varandras bane, barn utav systrar bryter mot seden, det är hårt i världen, hordom mycken, yxtid, knivtid, kluvna sköldar, stormtid, vargtid, förrn världen störtar
Liknande beskrivningar återfinns i den indiska traditionen. Det är tydligt att denna situation ses som något djupt onaturligt av Shakespeare, som bland annat låter Albany förbanna kung Lears otrogna döttrar:
Allt klokt och gott är uselt för de onda. Smuts älskar smuts. Vad är det ni har gjort? Som tigrar, inte döttrar, har ni handlat. Er far, en respektabel gammal man, vars hand en björn i kedjor skulle slickat med vördnad, honom driver ni till vanvett. Barbariskt! Onaturligt!
Här framträder förövrigt både Shakespeares språkliga geni, och Britt Hallqvists skicklighet som översättare.
Man kan i sådana stycken spåra både en syn på samhällets bräcklighet, hur det hotas när de organiska och heliga banden mellan fränder bryts, och en traditionell syn på kungamakten (i många indo-europeiska myter drabbas landet av svält och katastrofer när kungen inte längre är värdig, och man kan eventuellt tolka stormen i pjäsens mitt som ett uttryck för något liknande). Shakespeare för i dramat också in en figur som närmast representerar den moderna cynismen, nämligen den svekfulle men ambitiösa Edmund.
Intressant är även att dramat företräder en mer traditionell livssyn, där handlingar har konsekvenser. De svekfulla vinner på kort sikt stora fördelar av sina handlingar, men på längre sikt kan inte heller de undvika att drabbas av den erosion av de sociala och politiska banden som de själva inlett.
Det är alltså som helhet en fascinerande pjäs, ett drama som för vidare det bästa i vårt europeiska arv. Språket är som alltid fängslande, det finns flera traditionella inslag (den sanningsägande Narren är ytterligare ett sådant, Shakespeare tycks också ha smugit in en del astrologisk symbolik), och insikten i mänsklig psykologi är djup (detta blir inte minst tydligt i den plågsamma skildringen av kung Lears förtvivlan och vansinne). Den världsbild som ligger bakom Kung Lear är också allt annat än liberal.
Kung Lear har satts upp i ett flertal versioner, en av de bästa i mina ögon är Akira Kurosawas Ran, som utspelar sig i ett feodalt Japan.
Andra texter om Shakespeare:
Cakravartin: The Esoterism of Shakespeares Macbeth
Fas: Ett julklappstips: Filmatiseringar av Shakespeare med Kenneth Branagh i rollerna
Om skribenten: Joakim Andersen
