Bland det senmoderna samhällets mer frustrerande brister återfinner man det faktum att dess invånares åsikter och värderingar ofta tycks vara en dimma fylld av självmotsägelser, outtalade fördomar, halvt medvetet ressentiment, och liknande. En människa som påstår sig vara antikapitalist för att kapitalismen reducerar människor till medel kan till exempel få för sig att spränga ett antal barnfamiljer i luften för att ”bekämpa kapitalismen”, och en individ som påstår sig vara för yttrandefrihet kan kräva censur av oliktänkande bara för att deras åsikter berör honom/henne illa. På samma sätt kan man hitta människor som påstår sig vara etnopluralister, eller tar avstånd från tron på kollektiv skuld, men som gör ett undantag för judar, muslimer, vita européer, eller någon annan grupp de av grumligt känslomässiga skäl råkar ogilla. Vårt samhälles ”debatter” är alltså ofta en soppa av diffusa känslor och självmotsägelser.
Det är då lätt att förstå den attraktion en filosof som Ayn Rand kan ha för en viss människotyp, då hon i sin objektivistiska filosofi är kompromisslös i sitt krav på att man är konsekvent mot de värderingar man lever efter, och att man inte tar några ”genvägar” eller accepterar några självmotsägelser. Dagens inlägg kommer därför att ta upp de positiva sidorna av Rands filosofi, liksom även bristerna i den.
Atlas Shrugged
Rand utvecklar sin filosofi i flera skrifter, men kanske mest inspirerande i den 1200 sidor tjocka Atlas Shrugged (översatt till svenska under det dåliga namnet Och världen skälvde). Hon följer där USA i en alternativ framtid (eller en kontrafaktisk dåtid), där mystiker, socialister och konkurrensfientliga företagare gradvis stryper den produktiva entreprenörens möjligheter. Den egentliga huvudpersonen, Dagny Taggart, är ättling till en järnvägsgrundande industrialist, och kämpar tappert för att hålla familjeföretaget på fötter i en alltmer fientlig värld. Andra länder blir folkrepubliker på löpande band, och samhället faller samman runt henne. Samtidigt förföljs hon av slanguttrycket ”vem är John Galt?”, varje gång hon ställer några svårare frågor till sin omgivning. Uttrycket betyder något i stil med ”vem vet, inte du, vem vet, inte jag”, och sammanfattar en tidsanda där människor tror att deras möjligheter att vinna kunskap är mycket begränsade, och där de heller inte bryr sig nämnvärt. Vad som sedan händer är svårt att berätta för mycket om, då det innebär att man avslöjar för mycket av handlingen, men det går snabbt utför med det USA och den värld Rand beskriver.
Som skönlitterärt verk har Atlas Shrugged flera brister. Dels är den alltför lång, dialogen innehåller långa utläggningar där Rand låter huvudpersonerna utveckla hennes egen filosofi i situationer som är mindre sannolika, och de flesta huvudpersonerna är osannolika, förenklade och psykologiskt ointressanta (antingen väldigt idealiserade, eller karikatyrer av den människotyp Rand ogillar. Undantagen torde vara syskonen Taggart, och stålmagnaten Hank Rearden). Beskrivningen av det historiska förloppet, där extremt ineffektiva folkrepubliker grundas i hela världen, och USA närmar sig samma helvetiska tillvaro, är också mycket orealistisk. Det dyker aldrig upp någon egentlig politisk motkraft som försvarar äganderätten i Rands bok, medan ”the bad guys” pendlar mellan att vara extremt effektiva när det gäller att strypa det fria företagandet och att vara extremt obegåvade när det gäller att styra ett land, och dessutom fullständigt ointresserade av det. Vi vet historiskt att kommunistiska folkrepubliker var osympatiska, men vi vet också att trots alla negativa sidor så lyckades de inledningsvis upprätthålla en viss tillväxt (i Sovjets fall tidvis tvåsiffrig i procent räknat) . Detta gör de inte i Rands historieskrivning.
Frågan är dock om man i första hand ska se Atlas Shrugged som ett skönlitterärt verk, eller en framtidsprofetia. Mer givande är att läsa den som en metafor, eller en filosofisk fabel, om hur två olika människotyper möts och hur mötet avlöper (den kan på så vis jämföras med Strindbergs Tschandala, även om den rent litterärt saknar dennas djup). Den blir då genast mer läsvärd, för den människotyp som Rand beskriver i personer som den noble piraten Ragnar Danneskjöld, magnaten Hank Rearden med flera, är onekligen inspirerande. Det är ganska lätt att identifiera sig med dessa, om man själv känner sig som den enda förnuftiga människan i en värld av dårar (vilket sannolikt förklarar att Rand fått så många konvertiter till sin filosofiska rörelse just genom Atlas Shrugged. Det moderna samhället massproducerar nämligen individer som känner sig som den enda förnuftiga i en värld av dårar). Rand uttryckte själv målet med sin filosofi på följande vis, och hon lyckas med att förmedla det som ett heroiskt ideal i Atlas Shrugged:
My philosophy, in essence, is the concept of man as a heroic being, with his own happiness as the moral purpose of his life, with productive achievement as his noblest activity, and reason as his only absolute.
Rands existentialism
Ayn Rand ville ursprungligen kalla sin filosofi för existentialism, men då namnet redan var ”upptaget” valde hon istället att kalla den objektivism. En existentialism är det i alla fall. Den utgår från materialistiska och ateistiska premisser, vilka för Rand är självklarheter. Hon utgår från ett antal axiom, alltså grundläggande antaganden om världen. Dessa är dels att ”existensen existerar”, vilket innebär att det finns en verklighet eftersom vi kan uppleva en sådan. Att vi är medvetna om denna verklighet innebär också att vi har ett medvetande. Utifrån sådana grundläggande antaganden bygger Rand upp ett intrikat filosofiskt system. Det påminner en hel del om Nietzsche (Zarathustra var också en av hennes inspirationskällor) och Stirner, på så vis att det bygger på den individualistiska grundsatsen:
I swear, by my life and my love of it, that I will never live for the sake of another man, nor ask another man to live for mine.
Rand menar att en människa har det grundläggande valet att som moraliskt mål ha sitt eget liv. Detta innebär naturligtvis att altruistiska ideologier, ideologier som försöker utnyttja skuldkänslor som vapen mot individen, idésystem som hävdar att individen har skyldigheter mot andra människor, och så vidare, förkastas av Rand som livsfientliga. Detta känner man igen från Stirner. Intressant är då att Rand för in tankar som påminner en del om traditionellt indo-ariska ideal, fast hon härrör dem från sina egna filosofiska axiom. Bland annat menar hon att självrespekt är viktigt, för det behövs om man ska behålla livsviljan. Självrespekten förlorar man dock om man använder lögner för att nå sina mål, för man blir då en slav under andra människor och under sina lögner. Behovet av att respektera sitt eget förnuft, det viktigaste redskapet för att överleva som man har, innebär också att hon betonar att man måste vara medveten om sina värderingar och att ens värderingar måste hänga ihop.
Detta påminner naturligtvis om de gamla indo-arierna, för vilka Sanningen var ett av de allra viktigaste värdena (en lögn sågs tidvis som lika allvarlig som ett mord). Rands tankar om detta kan därför slå an en sträng hos många differentierade personer. Det finns också en heroism i hennes beskrivning av industrialister och andra som kämpar för sitt liv och sina värden, som även den slår an en sträng av sympati. Att hon använder sig av myter i sin bok, även om dessa omtolkas kraftigt i materialistisk riktning, kan nog också attrahera en viss människotyp för hennes idéer, för hon tar upp myter som Atlantis, Prometheus, Atlas och Robin Hood i sin bok, och nämner med gillande den gamla grekiska skulpturkonst vars mål var att framställa människan som en gud.
Detta innebär att Rand definitivt är intressant, och jag ska inte påstå att läsningen av Atlas Shrugged varit slöseri med tid. Inte minst är hennes krav på konsekvens och intellektuell heder ett bra komplement till sådana ”individualister” som Stirner. Rands argumentation mot olika former av altruism som slår över i masochism, självhat och tvång kan också vara användbar i vissa situationer, särskilt i vårt etnomasochistiska samhälle.
Brister hos Rand
Det stora problemet med Atlas Shrugged är som sagt att de idéer som Rand ogillar presenteras på ett väldigt förenklat sätt (hon bygger alltså upp ”halmgubbar” att argumentera ner). Det finns en teoretisk möjlighet att inte alla kristna drivs av hat och vilja till personlig undergång, eller att enstaka socialister inte bara drivs av avundsjuka och självförakt, för att ta ett par exempel, men detta tycks vara otänkbart för Rand. Hon gör det alltså väldigt enkelt för sig, och slipper därför till exempel att bemöta de invändningar som en traditionalist som Julius Evola riktar mot olika existentialistiska riktningar i Ride the Tiger. Det finns också en sadistisk underton, där man märker hur Rand finner njutning i att ”straffa” de människotyper som inte insett sanningen i hennes egna ideal (även om bestraffningen äger rum i en litterär form är det ett vagt olustigt personlighetsdrag).
Ska man kritisera en såpass sammanhängande filosofi som Rands så finns det två möjligheter. Antingen tar man avstånd från dess axiom och premisser, och då kan kritiken exempelvis handla om att den logiska följden av Rands filosofi blir att barn kan svälta till döds på gatorna utan att någon tar ansvar för det, samtidigt som tidelag och djurplågeri äger rum lite varstans (eftersom djur enligt Rand inte kan ha några rättigheter). Det är också tveksamt att den typ av samhälle som Rand vill se, den klassiska liberala nattväktarstatens samhälle, skulle överleva särskilt länge. Om den inte skulle falla för yttre angrepp skulle den istället gå under i inre konflikter (dessa konflikter har historiskt lösts genom kompromisser där de styrande steg för steg skapat välfärdsstater). Dessa följder antyder att något är grundläggande fel i Rands världsbild, vilket i sin tur antyder att antingen är hennes premisser felaktiga, eller så är tillämpningen av dem det. En uppsättning axiom som leder till ett samhälle som inte är livsdugligt över en längre tid, och som dessutom accepterar både svält och djurplågeri, kan man misstänka har vissa brister.
Det finns också ett flertal luckor i premisserna. Varför det just ska vara förmågan till rationellt tänkande som ska definiera människan kan man exempelvis fråga sig. En människa har ett flertal verktyg till hjälp för sin överlevnad, allt från de sociala instinkterna till minnet eller fantasin, och man hade kunnat bygga tämligen imponerande tankekonstruktioner utifrån dem också. De hade dock lidit av samma grundläggande problem som Rands system, nämligen sin endimensionella och verklighetsfrämmande natur.
Rand gör också några logiska hopp i sin filosofi. Det är exempelvis omöjligt att försvara att andra människor skulle ha några rättigheter utifrån hennes axiom, utan det är istället ett val hon gör. Ett val hon gör för att hon vuxit upp i ett samhälle som trots allt genomsyrades av kristna värderingar, frestas man att tillägga. Man kan också, som Stirner, ifrågasätta själva begreppet människa. Det finns nämligen ett flertal olika människotyper, och även Rand ger ofta intryck av att skilja på en liten förnuftig minoritet och en stor massa av dårar. Varför dessa dårar, som väljer att inte använda sitt förnuft, skulle ha samma rättigheter som eliten kan man fråga sig, och även det blir ett godtyckligt val från Rands sida. Det är också märkligt att man kan försvara dagens kapitalism om man är så kompromisslös i kravet på att människor har rättigheter, för dagens egendomsfördelning bygger mer eller mindre på stöld, skatter, och så vidare, tidigare i historien.
Inte heller som livssyn är Rands system i grunden särskilt attraktivt, annat än för en viss sorts, förvisso högrestående, bourgeoisie. För systemet är endimensionellt, och tillåter bara kvantitativ ”utveckling”. Man kan bygga en järnväg, och man kan bygga en till efter det, men den mening i livet som man får av en ödesgemenskaps kollektiva projekt eller en autentisk traditions spiritualitet erbjuder inte Rand, och förstår inte heller. Intressant är också att Rands system enligt libertarianen Rothbard ledde till ett utpräglat sektbeteende. Rothbard ser det som en paradox att en filosofi som predikade frihet och självständighet skulle leda till sekterism, men egentligen är det ingen större överraskning att en lära som framhäver Förnuftet utvecklas i den riktningen. För även Förnuftet kan vara ojämlikt fördelat, och den logiska följden av det är att vissa är mer förnuftiga än andra, en grundtanke som även marxismens mer storskaliga sekterismer bygger på.
Den grundläggande bristen i Rands världsbild är dock dess antropologi, och dess ytliga människosyn. Människan är inte alls ”född fri”, som många radikala liberaler påstår, tvärtom är människan född som en skrikande, naken och hjälplös klump kött, beroende av sina föräldrar och deras samhälle under decennier för att bli något som ens vagt påminner om en människa. Utan den mänskliga gemenskap som är vår skulle vi varken ha språk, identitet, eller värderingar. Detta innebär att det att vara människa innebär att stå i skuld. Vi står i skuld till vår ätt, och vi står i skuld till den gemenskap de tillhör. Traditionell livssyn insåg ofta detta, och i indisk tradition är det bland annat en skuld man har till sin blodslinje att man måste föra den vidare genom att få barn. På samma vis är det ett ansvar man har att föra sin tradition vidare, genom adoption eller lärlingar om det inte fungerar med biologiska barn. Traditionella samhällen hade normalt förfaderskult eller gudar knutna till ätten, som symboliserade detta ansvar och denna skuld. Denna skuld blir än mer tydlig om man till skillnad från Rand dessutom inte är materialist, utan tror att människan skapats av ett eller flera övernaturliga väsen. Givetvis kan man ändå vända sin familj och deras samhälle ryggen, och hävda att ”människan är född fri”, men det är tveksamt om det är ett moget beteende, och det är tveksamt om det är något man ägnar sig åt mer än under en övergångsfas.
Det mesta av värde som finns hos Rand kan man finna hos andra tänkare som Julius Evola eller Nietzsche, men en närmare bekantskap med hennes filosofi ger också en bra inblick i hur många mer konsekventa liberaler tänker, samtidigt som den ger argument mot etnomasochister och totalitärer. Det går också att kombinera den randianska objektivismen med en etnisk medvetenhet om man själv väljer detta, även om det inte tycks vara särskilt vanligt. Rand själv riktade en hård kritik mot det hon beskrev som ”rasism”, alltså tron att en människas värde skulle definieras av hans/hennes hudfärg. Denna form av rasism är förvisso problematisk, men Rands argument mot den drabbar exempelvis inte en etnopluralistisk eller identitär ståndpunkt, då denna ju ser alla etniska grupper som värdefulla och värda att föra vidare.
Om skribenten: Joakim Andersen
