När Sveriges Television genom programmet Röda Rummet skulle rösta fram 1900-talets mest betydelsefulla svenska böcker, hamnade Harry Martinssons Aniara på andra plats (på första och tredje plats hamnade de ur identitärt perspektiv intressanta utvandrarsviten av Moberg och Röde Orm av Frans G Bengtsson).
Aniara skapades av Harry Martinsson (1904-1978), vars livsöde var milt sagt omväxlande. Föräldralös, sjöman och luffare, men även Finlandsfrivillig, buddhist/taoist och gift med arbetarförfattarinan Moa Martinsson.
Aniara utspelar sig i en avlägsen framtid. Efter vår era har en istid dolt Europa i sexton tusen vintrar, och i tolv tusen år har människorna varit vildar, men därefter har en ny civilisation uppstått (här kan man ana det cykliska tänkandet i Österlandets traditioner, Martinsson nämner också själv ”den kosmiska rytmiken”). En ny civilisation som genom massförstörelsevapen och miljöförstöring dock snabbt gör Jorden obeboelig, och tvingas lägga henne i karantän. Människorna evakueras till Mars och Venus i väldiga rymdskepp, så kallade goldondrar. En av dessa, den väldiga Aniara (som är sexton tusen fot, och i sina valv hyser åtta tusen själar), råkar ur kurs efter att ha råkat på en asteroid. Hon färdas därefter rakt ut i världsrymdens kalla vidder. Martinsson följer sedan hur de försöker skapa någon sorts mening i sin tillvaro, avskurna från sitt hem och med en säker död framför sig. Till en början underhålls de av Miman, som är en blandning mellan superdator och TV-skärm, som visar dem bilder och skeenden från övriga galaxen, och från Jorden. Deras jakt efter nya intryck tycks dock få dem att tvinga Miman att visa allt vidrigare händelser, och till slut går hon under. Det är då deras existentiella kris blir akut.
Civilisationskritik
Till skillnad från sin socialistiska hustru såg Martinsson med skepsis på Sovjets hypermoderna projekt, och insåg att det ledde till förföljelser och terror. Aniara genomsyras också av en civilisationskritisk och historiepessimistisk grundsyn. Det är för mycket sagt att kalla den traditionalistisk, men det finns beröringspunkter.
Jorden har ”nått därhän att hon för strålförgiftnings skull beredes en tid av vila, ro och karantän”. Med tanke på att Aniara gavs ut 1956 var detta ett tidigt uttryck för den insikt i den moderna tidens rovdrift på naturen som gett upphov till miljörörelsen.
Efter de illdåd som begicks under och i samband med Andra Världskriget, både av segrar- och förlorarmakterna, tycks Martinsson också ha blivit ordentligt desillusionerad. Han får också med både den amerikanska atombombens massmord, en sorts gas- eller dödskammare, och en gulagliknande exil av oliktänkande till Mars’ tundror. På så vis täcker han in de tre moderna ideologiernas arketypiska brott, som de kommit att framstå i gemene mans ögon.
Beskriv den människa som i glans
sitt släktes likdräkt sydde
tills Gud och Satan hand i hand
i ett förstört, förgiftat land
kring berg och backar flydde
för människan: askans konung.
Ofta hamnar dock Martinssons civilisationskritik i något av en återvändsgränd. Att bara konstatera att ”människor är elaka” eller ”civilisationen/syfilisationen är dålig” leder sällan till annat än gnäll (och kan dessutom inte sällan översättas till ”alla människor är dåliga utom jag”), och han erbjuder heller inga förslag på lösningar. Där skiljer han sig också från traditionalismen, som har vissa recept för hur ett samhälle ska fungera för att forma hedervärda personer och fungera i någon sorts balans med både natur och grannar.
Martinsson påminner också något om historiefilosofen Spengler i sin skildring av hur samhället förfaller. Det uppstår kulter, både till Miman och till andra (”second religiosity” skulle Spengler kanske ha kategoriserat detta).
Vi antar nu att det vi kallar rymd
och glasklarhet kring Aniaras skrov
är ande, evig ande ogripbar
att vi förlorat oss i andens hav
De rotlösa goldonderfararna påminner på så vis om den senmoderna erans lika rotlösa individer (även om vi har ett konsumtionssamhälle istället för en Mima), och det är ett effektivt litterärt grepp att koncentrera detta till ett rymdskepps begränsade yta och demografi för att till fullo kunna skildra det hela.
Försök till räddning genom tankeflykt
och överglidningar från dröm till dröm
blev ofta vår metod.
Med ena benet dränkt i känslosvall
det andra med sitt stöd i känslodöd
vi ofta stod.
Jag frågade mig själv men glömde svara.
Jag drömde mig ett liv men glömde vara.
Jag reste alltet runt men glömde fara –
ty jag satt fånge här i Aniara.
Resenärerna försöker också fylla sin tid med sensuella tidsfördriv, och genom politiska processer mot varandra, men i slutändan är allt förgäves. Martinsson fångar här den svenska melankolin, som tidvis kan drivas så långt att den blir skadlig.
Språklig innovation
Är man språkligt intresserad är Martinssons verk också fascinerande, då han hanterar svenskan så innovativt. Han uppfinner ett flertal uttryck för rymdålderns fenomen, allt från goldonder till gopta och fonoglob. Även dialekter uppfinns, och till skillnad från de ”spännande” och ”berikande” språkliga fenomen som idag våldför sig på vårt språk (och vars främsta funktion är att förenkla grammatiken till den nivå där även individer med tvåsiffrig IQ utan problem kan hantera den, och där gutturala synonymer för genitala och monetära aktiviteter tillförs) så gör Martinsson det utifrån en gedigen känsla för det svenska språket och dess inneboende skönhet och regler. Han demonstrerar med detta att man för att kunna skapa nytt måste känna den tradition man verkar i utan och innan. Alternativet är förstörelse och degeneration.
Under resans gång låter Martinsson oss även stifta bekantskap med de kulturer som resenärerna lämnat efter sig, från Xinombra till Rind, och för ett antal existentiella resonemang. Har man den rätta personliga ekvationen är det alltså ett fascinerande, vackert och rikt verk, men om man söker mer handlingspäckad action är det inte ett verk att rekommendera.
Om skribenten: Joakim Andersen
