Breaking bad

Okategoriserade

Ett märkligt fenomen i det senmoderna samhället är fascinationen för den kriminella världen och dess lagar. Denna fascination beror dels på att den senmoderna människan är så domesticerad och har ett liv så präglat av tristess, artificialitet och upprepning att olika former av ”might is right”, våldspornografi light och liknande blir mycket spännande även för stadgade småborgare. Därav det växande intresset för allt från deckarförfattare och fängelseserier till seriemördare och maffialiknande organisationer. Denna utveckling underlättas av att gränserna mellan olika sfärer undermineras i konsumtionssamhällets och medias ständiga jakt på mer extrema nyheter och material (en jakt som innebär att det bara är en tidsfråga innan vi ser TV-serier om pedofiler och nationalsocialister, de två sista tabuna). Tidigare var den sexuella sfären skild från den offentliga sfären, idag kan man läsa tre artiklar med ordet ”penis” i rubriken på Expressens internetlöp (eller åtminstone för någon vecka sedan), och halvnakna människor tillhörande sexuella minoriteter invaderar med jämna mellanrum gatubilden. Detsamma gäller den kriminella sfären, som visas ett växande intresse av media, med en aldrig sinande ström av populärkultur och intervjuer av de viktigare gestalterna i etablerade media. Det rör sig alltså om ett kulturellt och socialt fenomen av viss betydelse. Samtidigt finns det bakom denna populärkulturella trend en verklighet, där maffialiknande organisationer har en ständigt ökande betydelse både på lokalplanet och ekonomiskt. Normalt finns det även etniska övertoner i detta.

Småborgaren som  revolverman

Breaking bad

Vårt samhälles populärkulturella produktion säger ofta en hel del om det. Den amerikanska TV-serien Breaking bad kan då tjäna som ett exempel på den trend som nämndes ovan.

Breaking bad följer den femtioårige familjefadern Walther White, som arbetar som kemilärare. Hans lojalitet och kärlek till sin hustru och sin handikappade son är äkta, men White är också något av en nolla. Familjen har, likt många i den medelklass White tillhör, ekonomiska problem, och han hunsas flera gånger i det offentliga rummet.

När det visar sig att han har lungcancer fattar White det kanske första verkliga, egna beslutet han gjort i hela sitt liv. Dels tänker han inte genomgå kemoterapi och leva sina sista månader utmattad och utan hår, dels tänker han inte lämna sin familj fattig och skuldsatt. White hittar därför en misslyckad metamfetamintillverkare, och använder sina kemikunskaper för att koka delstatens renaste variant av drogen.

Serien följer Whites existentiella och livsfilosofiska kamp med sin situation. Han drivs av det mest grundläggande, det mest arkaiska, nämligen kärleken till sin familj, till att göra något som moraliskt är felaktigt. Samtidigt måste han för att skydda sin familj ljuga för den, vilket också blir en inre kamp för honom. Att han är döende ger också skeendet en mörk underton, White har inget att förlora.

Denna Whites desperation gör att han står upp för sig själv i det offentliga rummet, något som bitvis blir orealistiskt men sannolikt tilltalar den resursstarka men domesticerade målgrupp som serien delvis riktar sig till och som kan identifiera sig med honom.

Amerikas afrikanisering

I b-filmen Be Cool uttrycker en av de svarta huvudrollsinnehavarna om den amerikanska kulturen följande:

I mean, how is it that you can disrespect a mans ethnicity when you know we’ve influenced nearly every facet of white America… from our music to our style of dress. Not to mention your basic imitation of our sense of cool; walk, talk, dress, mannerisms…

Detta är olyckligtvis sant, den amerikanska kulturen är afrikaniserad (och det är knappast de positiva sidorna av afrikansk kultur som dominerar), något som blir pinsamt uppenbart i Breaking bad. De unga talar, klär sig, och går som svarta (”yo”), och detta gäller inte minst Whites kompanjon. Lyckligtvis framställs detta som tämligen patetiskt.

Serien är dock samtidigt ett exempel på det som kallas implicit whiteness, för människorna i Whites omgivning är med mycket få undantag vita. När hispanics dyker upp i handlingen framstår de snarare som ett hotfullt främmande inslag. Whites vita värld är kort sagt Kosmos, hispanicgangsternas värld är Kaos, och serien följer inte minst Whites kontakter med denna främmande och hotfulla värld där hans regler, moral och vanor inte är värda någonting.

Whites afrikaniserade kompanjon

Samtidigt som Breaking bad alltså kan ses som en Fight Club light för familjefäder, bör man vara medveten om dess svagheter. Berättarstilen är relativt långsam, vilket ger goda inblickar i huvudpersonernas relationer och inre konflikter, men det blir bitvis lite tråkigt. Det finns hur som helst en del intressanta teman, personer och händelser i den första säsongen, och det kan bli intressant att se hur dessa tas tillvara i den andra.