Författaren PC Jersild har i dagarna ondgjort sig över skånskan, och föreslagit att samhället ska ta krafttag för att övriga svenskar ska slippa den svårbegripliga dialekten. Detta kan framstå som en storm i ett vattenglas, men det belyser ändå ett par intressanta sidor av det senmoderna samhället.

Dialekter och homogenisering

Jersild har genom åren skrivit ett flertal intressanta böcker, inte sällan med insikter i vad det moderna samhället kan innebära (spontant kan Babels hus och Efter floden nämnas). Genom att angripa den organiska verklighet som är de svenska dialekterna gör han sig dock till talesman för just den likriktande moderniteten.

Våra landskap och deras dialekter och sedvänjor är en del av den komplexa verklighet som är Sverige, och i många fall en del av våra mångfacetterade personligheter (våra habitus, som Bourdieu skulle ha sagt). Att angripa dessa, och påskynda deras försvinnande, gör världen fattigare och mer opersonlig.

PC Jersild och den politiska korrektheten

Det är också beklämmande att se hur Jersild anstränger sig för att vara så politiskt korrekt som möjligt, och därigenom gör sig till en talesman för den dubbelmoral som genomsyrar det offentliga Sverige (etnomasochismen även kallad). Denna dubbelmoral innebär att det är lite chict att angripa svenskar, men att det leder till olika former av masshysteri när liknande angrepp riktas mot icke-svenskar.

Jersild skriver så om skånskan att:

Att låta journalisterna tala bruten svenska har också blivit vanligare. Man kan hysa förståelse för det. Journalister som inte är barnfödda i Sverige bör inte automatiskt vara förvisade till utanförskapet. Men när det gäller dialekter är jag mindre tolerant.

Vadan detta, kan man naturligtvis fråga sig. Ena stunden vurmar Jersild för den hörselskadade publiken, men nästa stund är han ”tolerant” om det är icke-svenskar som de inte förstår (ett växande problem inom sjukvården). Jersild hävdar även att:

Gotländska kan låta trevligt i måttliga doser, medan utpräglad skånska, särskilt malmöitiskan, är en styggelse, inte bara i radio utan i de flesta offentliga sammanhang.

Detta hade han inte kunnat skriva om exempelvis rinkebysvenskan (”rinkebysvenskan är inte en dialekt, den är ett övergrepp”). För att vara på den säkra sidan tillägger han också:

Ska någon dispens utfärdas får det väl bli till Leif Silbersky.

Detta är alltså både tragiskt, och aningen patetiskt.

Demokratins förfall

Debatten kring Jersilds påståenden har också illustrerat hur det svenska debattklimatet faktiskt förfallit. Människor som inte ens läst hans artikel har uttalat sig på internet, ofta mycket upprört och på en låg nivå. Detta förfall har flera skäl, och det är inte bara i fallet PC Jersild som det visar sig. För att en demokrati, eller republik med ett äldre ord, ska fungera måste vissa förutsättningar vara uppfyllda. Inte minst måste kvaliteten på människomaterialet vara relativt högt, och det är tveksamt om dagens Sverige producerar en särskilt kvalitativ befolkning. Det måste också finnas god tillgång till information, något media aktivt undanhåller befolkningen i flera frågor. Debattklimatet måste också vara gott, även här brister Sverige 2008.

Att debatten då ”förs” med skällsord och idiotier på kvällstidningars kommentarsfunktioner kan då inte förvåna någon, eftersom man strypt den egentliga offentliga debatten.