Giorgio Agamben – Homo Sacer

Okategoriserade

Idag utmålas den högerradikala idétraditionen ofta som intellektuellt underlägsen, och det antyds att bara vänstern har tillgång till skäggiga tänkare. Detta är dock en historieförfalskning, vilket inte minst bekräftas av det stora intresse för högerradikala tänkare som Carl Schmitt, Heidegger och Jünger många vänsterintellektuella visar idag, och visat historiskt (kopplingarna mellan Heidegger och Hannah Arendt eller Levinas, Schmitt och Walter Benjamin eller Chantal Mouffe, Dumezil och Foucault, et cetera). Ett intressant exempel på detta är den italienske samhällsfilosofen Giorgio Agambens verk Homo Sacer – Sovereign Power and Bare Life. Agamben läses flitigt av en mer intellektuell vänster, något som är fascinerande med tanke på att större delen av hans resonemang bygger på indo-europeiska forskare som Dumezil och Benveniste, och ”stämplade” filosofer som Schmitt och Heidegger. Dagens inlägg kommer att gå igenom några av de viktigare dragen i Homo Sacer. Det rör sig om en teoretiskt tung skrift, vilket också kommer att märkas i inlägget.

Zoe och bios

The Greeks had no single term to express what we mean by the word ”life”. They used two terms that, although traceable to a common etymological root, are semantically and morphologically distinct: zoe, which expressed the simple fact of living common to all living beings (animals, men, or gods), and bios, which indicated the form of living proper to an individual or group.

Agamben utgår i sin analys från den grekiska beskrivningen av människans natur, där zoe står för det rent biologiska och bios påminner om det som hos en människa är mer än det rent biologiska. Denna grundsyn på människan som ett ”politiskt” väsen, som blir något mer när han eller hon tar del i samhälle och politik, återfinner vi bland annat hos Aristoteles och långt in i modern tid. Det tycks dock vara en grundsyn som i längden är oförenlig med det liberala konsumtionssamhället, där idealet snarare är att människor ska vara ”softa”.

Homo Sacer

Agamben fortsätter med att identifiera en märklig företeelse i det tidiga Rom, nämligen homo sacer. Den som förklarades vara homo sacer kunde å ena sidan dödas av vem som helst utan straff, å andra sidan räknades detta inte som ett offer (andra dödsstraff fungerade som offer). Detta knyter Agamben till bios och zoe, den som var homo sacer hade reducerats till zoe och stod utanför det samhälle som bestod av människor med både zoe och bios.

Fenris och Tyr

Suveränitet och undantag

Agamben utgår i mycket från Carl Schmitts tankar om suveränen och undantaget som kärnan i varje politisk-juridisk ordning. Han kombinerar dock Schmitt med både Platon, Hobbes, Benjamin och Kafka i en fascinerande analys.

För Agamben är både suveränen och homo sacer undantag. Suveränen är den som kan avgöra vem som är homo sacer, vem som ”blir en del av samhället just genom att stötas ut ur det”. Samtidigt är suveränen själv ett undantag, i ett samhälle uppbyggt av regler och lagar är han den som kan avgöra när reglerna måste sättas ur spel för att deras fortsatta existens ska kunna försvaras. Bannet, den handling som stöter ut homo sacer ur gemenskapen, är då rentav den första verkligt politiska handlingen.

Med Hobbes resonemang är också suveränen naturtillståndets fortlevnad i det fredliga samhället, den som fortfarande har rätt att nyttja våld mot sina likar. Agamben beskriver här hur både den fredlöse, och suveränen, historiskt inte sällan beskrivits som ”vargmän” just på grund av detta. Att den fredlöse beskrevs som en ”varg i veum”, eller som en ”wargus” kan framstå som begripligt. Men även suveränen beskrivs inte sällan som en vargmänniska, exempelvis i Platons beskrivning av tyrannen som en varulv med smak för sina likars kött. Detta beror på deras ställning, samtidigt i och utanför det mänskliga samhället (historiskt har det även funnits forskare som ansetts att den indo-europeiska staten först grundades av just sällskap av krigar-mystiker, inte sällan med vargattribut, men det går Agamben inte in på).

Biopolitik

According to Foucault, a society’s ”threshold of biological modernity” is situated at the point at which the species and the individual as a simple living body becomes what is at stake in a society´s political strategies… ”What follows is a gradual bestialization of man achieved through the most sophisticated political techniques. For the first time in history, the possibilities of the social sciences are made known, and at once it becomes possible both to protect life and to authorize a holocaust.”

Agamben utgår också från Foucaults tankar om biopolitik. Med detta avses att i den moderna epoken har makten alltmer kommit att intressera sig för sådant som historiskt hört till den privata och rent biologiska sfären. Eugenik är ett uppenbart exempel på detta, men av lika stort intresse är andra biopolitiska redskap som används för att skapa en viss sorts människomaterial. Skolan, psykiatrin och fångvården kan nämnas, och idag kan man fråga sig om inte reklamens flodvåg av poser och förebilder, som man kan imitera och göra till en del av sitt eget kroppsspråk, fyller en minst lika stor biopolitisk funktion. Det är hur som helst ett användbart begrepp.

Agamben gör en intressant iakttagelse avseende det moderna rättighetssamhällets biopolitiska grundval, en iakttagelse som bidrar till att förklara varför detta samhälle med nödvändighet undergår en process av degeneration. Dessa rättigheter kopplas nämligen till den minsta/lägsta gemensamma nämnaren; kroppen.

Hobbes knyter exempelvis människornas ”jämlikhet” till att skillnaden mellan två människor nästan aldrig är så stor att det är uteslutet att den ene kan döda den andre. Agamben skriver här angående det juridiska begreppet habeas corpus:

The fact that, of all the various jurisdictional regulations concerned with the protection of individual freedom, it was haveas corpus that assumed the form of law and thus became inseparable from the history of Western democracy is surely due to mere circumstance. It is just as certain, however, that nascent European democracy thereby placed at the center of its battle against absolutism not bios, the qualified life of the citizen, but zoe – the bare, anonymous life…

Lägret som det moderna paradigmet

Agamben ser det moderna samhället som kopplat till ”lägret” som miljö, den plats som fysiskt existerar i samhällets mitt men som juridiskt inte gör det, där människor reducerats till zoe, rent biologiska varelser som kan dödas utan de vanliga juridiska konsekvenserna. Han går främst in på koncentrationslägren i Tredje Riket, och nämner att de judiska lägerfångarnas tyska nationalitet/bios noggrant upphävdes innan de placerades där. Agamben är inte ensam om att anse att koncentrationslägret som fenomen säger något om modernitetens själva kärna, både Zygmunt Baumann och Adorno/Horkheimer har varit inne på liknande resonemang. Förmodligen har han också en poäng här, eftersom koncentrationsläger av olika slag dykt upp gång på gång i de mest ideologiskt skilda moderna samhällen, och att frånstötande experiment på människor som reducerats till ”homo sacer”/bare life förekommit i både USA, Tredje Riket och Sovjet.

Problemet med Homo Sacer är dock att Agamben gör långtgående uttalanden om det moderna samhällets koppling till ”lägret”. Det ges dock ganska få exempel, så det hela förblir abstrakt. Det är onekligen sant att ”lägret” varit ett återkommande fenomen under 1900-talet, från sin början på 1890-talet i Spaniens krigföring på Cuba och engelsmännens läger i boerkrigen, via amerikanska läger på Filippinerna och tyska och sovjetiska läger i industriell skala, till det sena 1900-talets läger på Balkan och dagens globala Guantanamosystem. Det är också sant att gränsen mellan liv och död kommit att bli politisk, i takt med att möjligheterna att upprätthålla livsfunktionerna hos människor i djup koma blivit allt bättre. Men man kan lika gärna hävda att dessa fenomen är undantag snarare än något djupt kopplat till moderniteten, något Agamben inte bemöter. När det hävdas att papperslösa immigranter skulle vara en form av homo sacer blir det också tveksamt. Det rör sig här nämligen inte om medlemmar av ett samhälle som gjorts rättslösa av det, utan om medlemmar av ett samhälle som, objudna, valt att förflytta sig till ett annat samhälle. Ser man det som djupt betydelsefullt att de inte automatiskt blir medlemmar i det nya samhället, så har man förlorat det mesta av det analytiska värdet i Agambens bok. Inte heller kan papperslösa immigranter dödas utan juridiska följder.

Mer övertygande är då hans generella tes, att gränserna i det moderna samhället blir flytande och diffusa. Det har hävdats att gränsen mellan det borgerliga samhällets kategorier offentligt och privat håller på att utholkas, exempelvis genom att tidigare hjälpligt seriösa tidningar börjar ägna sig åt pornografiskt ingående beskrivningar av politikers, kändisars och okändas privat- och sexliv, och genom att Prideparader och reklam sexualiserar det offentliga rummet och därigenom barndomen. Gränsen mellan de båda sociala kategorierna barn och vuxen håller också på att bli allt grumligare, och ersättas av en permanent tonårstid och allmän infantilisering.

Det Agamben här visar är att även på politikens och juridikens område ser vi en liknande situation. Gränsen mellan undantaget och reglerna håller på att suddas ut, undantaget börjar rentav bli regel (exempelvis den amerikanska utrikespolitiken, ”Patriot Act”, eller det svenska systemets behandling av oliktänkande). Det bestående intrycket av Agamben är därför att det å ena sidan är spännande läsning, som tar upp kopplingarna mellan flera tänkare och fenomen av intresse för högerradikaler med intresse för indo-europeana. Å andra sidan är dess politiska värde begränsat, distinktionen mellan zoe och bios är exempelvis svår för ett samhälle att klara sig utan, detsamma gäller behovet av någon sorts gränser mot andra samhällen. Agamben ger heller inga konkreta förslag på hur man kan komma tillrätta med det moderna samhällets tendens att placera avhumaniserade människor i läger med jämna mellanrum.

Gulag