I det identitära manifestet berörs den ekonomiska frågan med orden:

Identitära tror på den privata äganderätten så som den går i arv från generation till generation och så som den gestaltar sig som ett resultat av individuell kreativitet, arbetsförmåga och insats. Samtidigt är rätten till ekonomisk vinst för identitära alltid underordnad det som gynnar folkgemenskapen. Ekonomin skall inte vara målet, utan ett medel inom det identitära samhället som utvecklas för att gynna individens skaparkraft och den identitära gemenskapens överlevnad och utveckling.

Dagens inlägg kommer att bli ett försök att klargöra min egen syn på den ekonomiska frågan, och andra identitärer kan alltså ha annan syn på det hela (därav rubriken, en identitär antikapitalism). Inledningsvis ett tack till Fas som genom sin uppmaning till den identitära rörelsen att utveckla ett socialt medvetande inspirerat till inlägget.

Politik och ekonomi

Min antikapitalism inspireras i grunden av uråldriga indo-europeiska insikter i hur människor och samhällen fungerar, ”förfilosofiska” insikter som är äldre än det skrivna ordet. Man kan betrakta det som gruppevolutionära strategier och insikter, mödosamt vunna i den ständiga kampen mot andra stammar och mot naturen själv, eller man kan se det som gåvor från gudarna, det förändrar inte mycket i sak.

Våra förfäder såg ledarens, prästens och krigarens värv som överordnade den ekonomiska sfären (ocker sågs förövrigt som direkt föraktligt, något man kanske bör hålla i åtanke i dessa dagar av SMS-lån och finansiell spekulation). Att politiken överordnas ekonomin är något som går igen som en röd tråd hos de indo-europeiska folken (och de flesta andra folk, för den delen). Man insåg visserligen att ett fungerande samhälle behöver både politiker, krigare och ”producenter”, men man insåg också att deras värv inte var jämlika. Den franske forskaren i indo-europeiska myter, Georges Dumezil, har beskrivit detta väl, liksom den indelning av världen i tre ”funktioner” som är återkommande i indo-europeiska sagor, myter, et cetera.

Detta beskrivs till exempel i mytens form genom kriget mellan asar och vaner, där asarna ställs mot de rika vanerna. Det leder till en fred, som blir början på en förening mellan de båda gudasläktena, men det är tydligt vilken gudafamilj som därefter är den dominerande. Även myten om kriget mellan romare och sabiner beskriver detta, där de få men elitistiska romarna ställs mot de många och rika sabinarna, och sedan så att säga ”vinner freden”.

Att politiken ska överordnas ekonomin återkommer sedan gång på gång i indo-europeisk historia, bland de sentida förespråkarna för denna insikt är mannen bakom både ”preussisk socialism” och en fängslande historiefilosofi, Oswald Spengler, traditionalisten Julius Evola och statsfilosofen Carl Schmitt. I praktisk politik strävade också de olika ”30-talsrörelserna” efter att förverkliga det.

Varför ska man då se politiken som överordnad ekonomin i vår tid? Inte minst för att det är genom politiken som folket kan handla som en helhet. Folket kan givetvis göra ett aktivt val att avstå från att handla, och en tid acceptera en marknadsliberal politik eftersom de anser att det på längre sikt är det bästa. Detta kan vi se i de östasiatiska ”tigerekonomierna”, där man kombinerat marknadsekonomi med noggranna politiska ingrepp som skyddande tullar för framväxande industrier och jordreformer, på ett sätt som skulle gjort konservativa 1800-talsnationalekonomer stolta.

Alternativet till det politiska samhället är det samhälle där en ansiktslös ekonomisk elit styr utan att behöva ta ansvar. Det har också visat sig att människor i ett icke-politiskt samhälle mår dåligt, på grund av den känsla av meningslöshet det leder till (för att ta ett extremt exempel var antalet självmord i Nordirland märkbart fåtaliga under ”the troubles”). För att parafrasera Aristoteles, så är människan ett zoon politicon, ett politiskt djur, och i ett icke-politiskt samhälle trivs bara idioten.

Global kapitalism är därför av ondo, eftersom det fråntar folken deras möjligheter att avgöra sina egna öden, och istället låter ekonomin överordnas det politiska. Att det fortfarande finns en ”elit” dold bakom ”marknadens” tillsynes neutrala beslut betvivlar förmodligen inte särskilt många, det som sticker en i ögonen som antiliberal är att denna ”elit” inte öppet står för sina beslut och tar fullt ansvar för dem.

Två olika etos

The bourgeois belly merely belched from satiety and that of the proletarian cried out from too much hunger. And enough! With Karl Marx the human mind descended into the intestines. The roar that passes through the world today is a belly roar. Our will can transform it into a shout of the mind. Into a spiritual storm. Into a cry of free life. Into a hurricane of lightning.

– Renzo Novatore, italiensk anarkist

De två olika grundläggande världsbilderna är en av skillnaderna mellan marxistisk och identitär antikapitalism. Marxismen har med rätta beskrivits som ett ”belly roar”, då den koncentrerar sig på det materiella, något som för en indo-europeisk natur tillhör tillvarons, förvisso nödvändiga men ändå, lägre aspekter. Att den moderna socialismen övertagit borgarklassens världsbild är förövrigt något som återkommer i den konservativa kritiken av den, från Spengler till Sombart. Det är uppenbart att det i en rent ekonomisk ordning inte finns plats för högre värden och modeller, vare sig heroiska eller andliga.

Egendom

Till detta kommer att kategorin ”egendom” i mina ögon är ett hjärnspöke, besläktat med ”mänskliga rättigheter” och liknande påfund. Rätten till egendom är inget som existerar objektivt, utan ett privilegium som ett samhälle kan ge sina medlemmar. Egendomen förutsätter alltså samhället, vilket antyder att samhället kan upphäva egendomen i extrema situationer.

Detta blir tydligt när man betraktar vår historia. Någon absolut rätt till egendom i den liberala betydelsen är svår att urskilja, tvärtom ser vi ett otal olika former av egendom som samexisterat historiskt. Normalt har de varit knutna till ätten snarare än till ”individen”, och vi ser också kollektiva former av ägande som ”allmänningen”, inskränkningar som ”allemansrätten”, och återkommande omfördelningar i bondekommuner och i det germanska samhället. Vi ser också återkommande kopplingar mellan olika former av egendom och olika samhällspositioner och ansvar gentemot andra. Idag anser många att egendomsformernas skiftande historia är en marxistisk insikt, men egentligen hade den redan framförts av bland andra prästen och ekonomen Richard Jones.

Så, för att göra en lång historia kort; samhället föregår individen och dennes ”egendomsrätt”. Historiskt har ändå privat ägande varit vanligt förekommande, och bör fortsatt vara så eftersom det ger människan möjlighet att utveckla dygder som flit, ansvar, oberoende och sparsamhet, och eftersom det är ekonomiskt effektivt. Men en ”rättighet” är det inte, och har heller aldrig i verkligheten varit. Det är ett privilegium, med vilket det även kommer ett ansvar. Detta ser vi också i ”30-talsrörelserna”, och på det bygger deras olika försök att få till stånd klassamarbete.

Intressant är även att den franske filosofen Proudhon, som både inspirerade det ”fascistiska” Action Franqaise och senare tiders anarkister, rörde sig nära denna syn på egendomen, och både kunde utbrista att ”egendom är stöld” och se egendomen som det främsta försvaret mot en klåfingrig stat. Ett sätt att lösa den gordiska knuten Proudhons självmotsägelse här tycks vara, är att anta att han här syftade på två olika sorters egendom. Å ena sidan liberalismens absoluta egendomsrätt, å den andra en mer social form av egendom.

Krigare eller krämare

När vi alltså slagit fast att det inte finns någon ”rätt” till ägande, återstår att se när det av praktiska skäl kan vara nödvändigt att inskränka egendomsrätten. Ett viktigt exempel på det är när klyftorna i samhället blir så stora att allt tal om ”gemenskap” blir en lögn och ett hån mot de fattigaste.

Även detta är en gammal insikt, vilket följande stycke om de tidiga germanerna demonstrerar:

“No man", Caesar tells us, writing of the German tribes, “has any fixed quantity of land, or sites that belong specifically to him. Each year the magistrates and chief parcel out the land among the gentes and among groups of kinfolk living communally, in such quantities and in such places as they deem fitting. The following year they oblige them to move elsewhere".

In contrast, the ideal of the early Germanic societies, as recorded by Caesar, is a “confusionism", a permanent social melting pot, a “unanism" upholding a heroic and anti-capitalist ethic. Each year, during a single and doubtless brief meeting, this confusionism is given its full realization as the wealth temporarily distributed the previous year is returned to the community.

Hos germanerna var målet att bevara förutsättningarna för att förbli ett krigarfolk, som inte slets av inbördes konflikter mellan fattiga och rika, eller av rikedomens dekadens, men vi känner ändå igen tankegångarna från Nysvenska Rörelsens sociala program, tvåtusen år senare. Då som nu, kan man inte tala om ”folkgemenskap” när delar av folket lever i misär. Detta innebär att nationalism och identitarianism måste ha en socialt medveten kärna.

Den historiska kapitalismen

Den som inte vill tala om kapitalismen, bör tiga om massinvandringen.

– Alain De Benoist

I vår tid av ”globalisering” framstår det världsomspännande kapitalistiska systemet som en del av problemet. Så är också fallet, kapitalismen som system är bidragande till både massinvandringen, rotlösheten, miljökrisen, och mycket annat. Detta beror ytterst på att det ligger i systemets logik att allt förvandlas till varor och produktionsfaktorer. I den logiken är exempelvis arbetskraftens hudfärg, eller språk, ointressant. Huvudsaken är dess kompetens och dess pris. Detta innebär att det finns ett ständigt intresse från kapital i det rika Norr att kunna anställa billig arbetskraft från det fattigare Syd. Den amerikanske anarkisten Noam Chomsky har om detta sagt följande:

See, capitalism is not fundamentally racist — it can exploit racism for its purposes, but racism isn’t built into it. Capitalism basically wants people to be interchangable cogs, and differences among them, such as on the basis of race, usually are not functional. I mean, they may be functional for a period, like if you want a super exploited workforce or something, but those situations are kind of anomalous. Over the long term, you can expect capitalism to be anti-racist — just because its anti-human. And race is in fact a human characterstic — there’s no reason why it should be a negative characteristic, but it is a human characteristic. So therefore identifications based on race interfere with the basic ideal that people should be available just as consumers and producers, interchangable cogs who will purchase all the junk that’s produced — that’s their ultimate function, and any other properties they might have are kind of irrelevent, and usually a nuisance.

På samma sätt är det genom det kapitalistiska konsumtionssamhället som rotlöshet och undermänsklig kultur sprids som epidemier. Detta ligger i systemets själva logik, eftersom det producerar efter ”efterfrågan”. Och efterfrågan tenderar att bli ständigt mer baserad på människans lägre drifter och motiv, vilket i förlängningen omvandlar hela samhällen. Till den historiska kapitalismens negativa sidor kan också nämnas dess förmåga att reducera djur, växter och naturen till produktionsfaktorer, medan de i traditionella och indo-europeiska kulturer istället setts som levande och, på ett eller annat vis, gudomliga. Denna reducering av liv till varor kommer exempelvis till frånstötande uttryck i köttindustrins djurtransporter.

…he trudged on swiftly, oblivious to the rising heat, his eyes gleaming with the lust of the explorer. It was not altogether greed for that fabled gem that had prompted Steve Clarney to risk his life in that grim wilderness; deep in his soul lurked the age-old heritage of the white man, the urge to seek out the hidden places of the world…

– Robert E. Howard

Samtidigt ska man inte blunda för att det funnits, och finns, en hel del egenskaper hos kapitalisterna som klass, som är värda beundran eller i varje fall respekt. I den historiska kapitalismens historia finns det många exempel på äventyrare, genier och entreprenörer som förkroppsligade många klassiskt indo-europeiska ideal. Det var denna heroiska anda som Sorel ville återuppväcka, och som uttrycks i en del av Jack Londons verk. Det innebär också att det finns en given plats för entreprenörer i ett identitärt samhälle, och att identitär antikapitalism till skillnad från så mycket av vänsterns ”alternativ” inte bygger på hat vare sig mot individer eller grupper.

Alternativet?

Vad kan då vara alternativet till den kapitalistiska globaliseringen? Det är här direkt skadligt att binda sig vid en alltför detaljerad politik, eftersom det beror på de förutsättningar man möter. När världskapitalismen är i form, är möjligheterna till radikala samhällsomvandlingar små, och man får koncentrera sig på välfärdspolitik med inslag av korporatism. Men när väl världssystemet går in i sin sista kris, öppnas möjligheterna för betydligt mer radikal politik, såsom folksyndikalism.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.