Vi lever i dagarna under den internationella finanskrisens damoklessvärd. Detta är ett återkommande fenomen i en kapitalistisk ekonomi, oavsett om man som Schumpeter ser det som nödvändig ”kreativ förstörelse” eller om man istället ser till de negativa effekterna för vanliga människors liv och ekonomi. Det kan oavsett vilket vara intressant att se krisen ur några lite större perspektiv, eftersom den kommer att påverka den närmaste framtiden.

Stat och kapital

Som ett led i försöken att mildra effekterna av finanskapitalets alltför vidlyftiga risktagande planerar man i USA att låta staten köpa deras dåliga lån och värdepapper. Detta illustrerar en välkänd antiliberal insikt, nämligen att storkapitalet alltid är beroende av statens skydd, och att talet om ”den fria marknaden” därför enbart gäller i goda tider (om ens då). Om detta har den marxistiske samhällsteoretikern Immanuel Wallerstein sagt följande:

…as for the market, one has to distinguish between the hypothetical market and the real market. The hypothetical market operates according to purely objective laws of supply and demand that put pressure on prices and thus behavior of rational and egoistic individuals. But in fact, this hypothetical market has never existed and most certainly does not exist in the capitalist world-system. Indeed those most opposed to the hypothetical market are the capitalists themselves because, if the hypothetical market would actually be in operation, they wouldn’t make a penny. The only way capitalists make serious money is if they have quasi-monopolies. To obtain quasi-monopolies, they need intervention by the state in multiple ways and capitalists are totally aware of this. Talk about this hypothetical market is, subsequently, ideological rhetoric. The market doesn’t actually work that way and any sane and wealthy capitalist will tell you that. Free market economists won’t tell you that, but no capitalist believes in the autonomy of the market.

Ravi Batra och ojämlikhet som grogrund för finanskriser

Intressant är att Dagens Nyheter förklarar finanskrisens uppkomst på följande vis:

Under högkonjunkturen, som nu håller på att mattas av, gjorde företagen stora vinster. Det blev gott om pengar som kreditgivare ville låna ut för att kunna tjäna ännu mer pengar. Samtidigt tycktes bostadsmarknaden under 2000-talets första år stabil med stadigt stigande priser. Kreditgivare i USA vände sig då till en ny målgrupp genom att erbjuda relativt fattiga hushåll att låna till husköp. Låntagarna lockades med inledningsvis mycket fördelaktiga villkor. Lånen kom att kallas subprime-lån.

2. Husägare i ränteknipa
Under 2006 började många låntagare få svårt att betala räntor och amorteringar när villkoren skärptes. Samtidigt hade ekonomin i stort bromsat in. Luften började gå ur bostadsmarknaden och priserna sjönk. Folk som inte hade råd med lånen tvingades sälja sina hus till ett lägre pris än de hade köpt för. Istället för vinster i form av ränteintäkter satt banker och bolåneinstitut plötsligt med förluster. Pengarna de lånat ut skulle aldrig komma tillbaka.

Det hela beror alltså ytterst på att i vårt ekonomiska system har de rikaste så mycket pengar att de inte vet vad de ska göra av dem, och därför lånar de ut dem till de fattigare. Till en början framstår detta som lönsamt, men på längre sikt byggs det upp en bubbla, och till sist kraschar det hela. En finanskris blir då följden, men några år senare är det hela glömt, och det framstår åter som genomtänkt att låna ut till de fattiga skikten.

Detta är något som den indiske ekonomen Ravi Batra tagit upp i sin bok Den stora världsdepressionen 1990. Batra är starkt påverkad av indiska traditionella tänkare, både vad gäller kastsamhället och det cykliska perspektivet.

Politik och ekonomi

Mycket tyder på att krisen ännu bara är i sin linda. Man kan fråga sig vad det kommer att innebära för det ekonomiska, politiska och sociala livet i de europeiskättade länderna när dess effekter fortplantar sig. Det är inte omöjligt att en del av den ekonomiskt styrda massinvandringen till Europa kommer att mattas av, men det är också troligt att den sociala freden kommer hänga på en allt skörare tråd. Vi har tidigare sett hur etniska och sociala konflikter i Frankrike med jämna mellanrum leder till att de etniskt främmande förorterna exploderar i mordbränder och kravaller, och detta är sannolikt något vi kommer att se även framöver. Detta särskilt då de icke-europeiska segmenten ofta är minst integrerade i det ekonomiska livet, och därför kommer att få gå först vid en kris. Tidigare har den inhemska befolkningen reagerat med reträtt och försök till blidkande genom eftergifter när de konfronteras av våld och hot om våld, frågan är hur de kommer att reagera i en situation där kakan är mindre än normalt.

Bankkrisen måste även ses ur ett större perspektiv, och även där har Wallerstein gett ett övertygande, om än oroande, bidrag. Han har under sin karriär studerat den historiska kapitalismen som ett system, med sina egna utvecklingslagar, och som alla system med en början och ett slut. Enligt Wallerstein börjar detta slut nu närma sig.

Politisk ekonomi

Wallerstein varnar för att skilja på politik och ekonomi, bara genom att hålla båda faktorer i åtanke samtidigt kan man få en bild av hur världen fungerar. Han har i sina skrifter beskrivit hur den historiska kapitalismen normalt har en makt som dominerar, den såkallade hegemonen. Sedan åtminstone Andra Världskriget har denna hegemon varit USA.

All framgång bär dock fröna till undergången i sitt sköte, något som även gäller för hegemoner. Den ledande makten riskerar bland annat att lägga stora summor på investeringar i militär, medan nyare makter kan växa till sig i skydd av denna. Den åldrande hegemonen lånar under denna period ofattbara summor från de nyare makterna. Wallerstein har om detta skrivit att:

The bubble in U.S. stocks may possibly continue for a little while longer. But in a decade, the United States may be embarrassingly far behind the Japanese (and the South Koreans, and even the French) in informatics, which everyone is always saying is one of the key sectors of today’s capitalist economy.

This is the way that hegemonic decline builds on itself. The leading country concentrates on the short-term situation, and overinvests in unfruitful military expenditure. Speculation replaces innovation as the source of profits. And before one knows it, the others (in this case the Japanese, but not they alone) speed ahead controlling the technology of the future. This is what the United States did when it was, oh so long ago, an ascending economic power.

En sådan föredetta supermakt på nedgående är enligt Wallerstein direkt farlig. Den må vara en jätte på lerfötter, men det är fortfarande en jätte.

How do other nations treat a tiger at bay? With a great deal of prudence, it must be said. If the United States is no longer capable of getting its way almost anywhere, it is still capable of doing a great deal of damage if it decides to lash out. Iran may defy the United States with aplomb, but it tries to be careful not to humiliate it. China may be feeling its oats and sure that it will get still stronger in the decades to come, but it handles the United States with kid gloves. Hugo Chavez may openly tweak the tiger’s nose, but older and wiser Fidel Castro speaks less provocatively. And Italy’s new Prime Minister, Romano Prodi, holds Condoleezza Rice’s hands while pursuing a foreign policy clearly aimed at strengthening a world role for Europe independent of the United States.

Den kommande krisen

Att den ledande makten i det kapitalistiska världssystemet byts ut med jämna mellanrum är dock inget nytt, även om det kommer att leda till stora problem för det amerikanska folket, och kan leda till den typ av desperat och farlig utrikespolitik som vi idag ser USA föra. Nytt är istället enligt Wallerstein att själva systemet nu nått gränserna för sin utveckling.

…so no, it won’t go on forever, it won’t even go on for more then forty or fifty years, and furthermore those years will be very unpleasant.

I’ve already described the three basic costs for capitalists: personnel, input, and taxes. They always have to pay all three, and would always like to keep them as low as possible. There are structural forces that have steadily increased the cost of these factors as a percentage of sales prices over five hundred years, until the current point where they’re so high that you can’t really accumulate capital to any significant degree anymore, which makes the game not worth the candle.

Kapitalismens långa vågor

Wallerstein menar alltså att den globala kapitalismen närmar sig sitt slut. Han har även återknutit till den sovjetryske ekonomen Kondratieff, som innan han sköts av Stalins män hade beskrivit hur den historiska kapitalismen utvecklas i långa vågor, såkallade Kondratieffcykler. En Kondratieffcykel innehåller en uppåtgående fas, då världsekonomin utvecklas positivt, och en nedåtgående fas, som präglas av kris och även våld mellan nationer. Dessa cykler varar i decennier.

Enligt Wallerstein går världsekonomin under 2000-talets början in i sin sista uppåtgående fas. Den kommer dock att vara instabil, konfliktfylld och kaotisk, då den bland annat dras med miljökrisen, och en konflikt mellan stormakterna som kommer att sakna ideologiska förtecken och därför vara direkt maffialiknande i sin realpolitiska brutalitet. Detta innebär att nästa nedåtgående fas kommer att bli den historiska kapitalismens dödsstöt.

Vilket innebär att den nuvarande finanskrisen inte kommer att leda till systemets undergång, men däremot kommer att göra den närmaste framtiden både krisdrabbad och skakig.

Lästips:

Kondratieffcykeln

The Tiger at Bay: Scary Times Ahead

Wall Street is Really Predicated on Greed

Intervju med Wallerstein (2008)

Äldre inlägg om Wallerstein:

Den historiska kapitalismen – utdrag

2008 – att leva i spännande tider

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.