Cormac McCarthy är för en svensk publik kanske mest känd för att ha skrivit romanen som legat till grund för No Country for Old Men, och för att citeras av Nikanor Teratologen. Ett av hans klassiska verk är Blood Meridian, som utspelar sig i det laglösa gränslandet mellan USA och Mexico under mitten av 1800-talet.
Boken följer en namnlös yngling som rymmer hemifrån och hamnar i det historiska Glantongänget, som livnärde sig som skalpjägare under en period då apacheindianer höll delar av Mexico i skräck och krävde tribut. Efter att ha insett att det var betydligt lättare att ta skalpen från en civil mexikanska än från en beväpnad apachekrigare började Glantongänget massakrera civila, och mötte senare sin undergång i strid med andra indianer. McCarthy har byggt romanen på historiska källor, och den ska vara tämligen historiskt korrekt.
Skildringen av Glantongängets blodiga äventyr är på samma gång en nihilistisk och barbarisk nedstigning i människans mest brutala potential, och en historia som antar både mytiska och mystiska aspekter. Skalpjägarnas ordlösa vandringar i den livsfientliga öknen påminner om nedträdandet i Hades, Hel eller Hodgsons Nightlands, Glantons andreman Judge Holden har mer gemensamt med en demon än med en människa. Gruppen av krigare kallas gång på gång argonauter av McCarthy, och beskrivs som något som kommit direkt från Helvetet.
…and they saw one day a pack of viciouslooking humans mounted on unshod indian ponies riding half drunk through the streets, bearded, barbarous, clad in the skins of animals stitched up with thews and armed with weapons of every description, revolvers of enormous weight and bowieknives the size of claymores and short twobarreled rifles… and the trappings of their horses fashioned out of human skin and their bridles woven up from human hair and decorated with human teeth and the riders wearing scapulars or necklaces of dried and blackened human ears and the horses rawlooking and wild in the eye and their teeth bared like feral dogs and riding also in the company a number of halfnaked savages reeling in the saddle, dangerous, filthy, brutal, the whole like a visitation from some heathen land where they and others like them fed on human flesh.
Sådana legosoldater hyllades som hjältar av de mexikaner som levde i skräck för apachekrigarna. McCarthy målar upp en dyster miljö, där grupper av skalpjägare, apacher, och banditer rör sig bland de civila, och där heder och avtal förlorat sitt värde. Samtidigt är det en intressant historisk beskrivning, där yumaindianer, städer, historiska slag och annat passerar förbi.
Utöver de långa, drömlika passagerna utan dialog, där han följer argonauternas vandringar genom vindpinade öknar där vargarna rör sig kring dem och de passerar skelett och hängda lik från flutna kampanjer, är det som ger Blood Meridian dess mytiska övertoner den demoniske Judge Holden. En jätte utan hår på kroppen, som tycks behärska alla kunskaper och ha övernaturliga kapaciteter, men som hyser närmast sataniska övertygelser och har en obehaglig förmåga att få små barn att försvinna där han passerar är han en frånstötande karaktär i en redan frånstötande miljö. Mot slutet av romanen, när de flesta dött och bara domaren och den namnlöse huvudpersonen överlevt och träffas igen, utvecklar Holden en världsbild och en tolkning av det blod de spillt som närmar sig en nattsvart nihilism.
Only that man who has offered up himself entire to the blood of war, who has been to the floor of the pit and seen horror in the round and learned at last that it speaks to his inmost heart, only that man can cance. Hear me, man. There is room on the stage for one beast and one alone. All others are destined for a night that is eternal and without name. One by one they will step down into the darkness before the footlamps. Bears that dance, and bears that don’t.
Holden påminner i sin omänsklighet om Anton Chigurh i No Country for Old Men, och har liksom denne sökt sig till det djupt symboliskt laddade värv som är människojägarens. Till skillnad från den ensamme Chigurh är han dock att likna vid en hel grupp av människojägares oheliga centralgestalt, den som leder dem i deras dans på historiens arena.
Blood Meridian är ingen historia som enkelt kan fås att passa in i en given världsbild. Där finns de onda vita männen som slaktar civila, men där finns de lika skräckinjagande apacherna och där finns också de mexikanska myndigheter som anställt skalpjägarna. Där finns de vita männen som är att betrakta som barbarer, och en närmast nihilistisk och darwinistisk världsåskådning, men där finns också en oändlig ström av civila offer för det nakna våldet. En mycket fascinerande historia är det dock, på grund av detta, och en bok man inte undgår att bära med sig efter läsningen.
Om skribenten: Joakim Andersen
