Alexander Dugin och Förenta Nationerna

Okategoriserade

Som systemkritiker är man ofta skeptisk till Förenta Nationerna. Detta är särskilt tydligt i USA, där FN gärna räknas till den New World Order som den transnationella eliten planerar att föra över makten till. Samtidigt antyder den senaste utvecklingen dels att denna New World Order i praktiken domineras av USA, dels att FN förlorat i betydelse som redskap. Kriget i Afghanistan är ett tydligt exempel. Den internationella styrkan, ISAF, kontrolleras sedan 2003 av NATO, kriget är från första början ett amerikanskt projekt. Trots ett flertal resolutioner riktade mot Israel är heller inte ockupationen av Palestina närmare ett slut. FN:s överspelade roll bekräftas snarare än motsägs också av att ledare från Tredje världen som är kritiska till den amerikanska världsordningen, som Chavez, Ahmadinejad och Castro, kunnat använda organisationen för att nå ut med sina budskap. Att andra delegater ibland gett dem stående ovationer demonstrerar främst dessa delegaters brist på inflytande över världspolitiken.

Den ryske geopolitikern och konservative tänkaren Aleksander Dugin berör FN:s förändrade roll i ett kortare tal på rysk television. Han utgår från att FN befinner sig i kris:

Right now there is a global crisis in the UN, and this crisis is quickly becoming apparent. But in order to understand it, we must first remember what the UN is…

Krisen beror på att FN bildades efter Andra världskriget, och återspeglade den rådande maktbalansen med ett kapitalistiskt och ett socialistiskt block. Detta var enligt Dugin en bipolär värld, en värld med två poler. Men när den sovjetiska polen kollapsade 1991 började USA istället att bygga en egen världsordning. Ett första led i detta byggde fortfarande på FN som ett sätt att vinna legitimitet för olika interventioner. Men under nästa steg baseras den amerikanska strategin istället på skapandet av det Dugin beskriver som ”a new league of democracies. This would be America and its allies”.

I denna nya situation ser Dugin och den ryska ledningen FN i ett nytt ljus. Dugin fortsätter:

We, in the last few years, have begun to finance the UN for one main reason: we see in it an instrument by which to counteract the one-sided American hegemony.

Samtidigt är han skeptisk till utsikterna att lyckas med detta projekt, ett FN som vänds mot USA kommer snabbt att avskaffas. Men han menar att det är värt ett försök. Klippet med Dugin återfinns här:

Dugins relevans

Aleksander Dugin och hans många projekt, både den eurasiska rörelsen, omdaningen av det ryska kommunistpartiet i nationalistisk riktning, Center for Conservative Studies, och kontakterna i den ryska maktapparaten, borde vara av stort intresse för alla som är kritiska till den amerikanska världsordningen (oavsett om man fokuserar på dess expansionistiska utrikespolitik, dess koppling till Israel, dess funktion som bastion för världskapitalismen, eller något annat). Dugins rörelse är väl medveten om kopplingen mellan det Wallerstein kallar geopolitik och geokultur. I världspolitiken kan ideologier som saknar stöd av en politisk aktör inte göra någon större skillnad, och geopolitiska konflikter har ofta ideologiska övertoner.

Så identifierar Dugin den amerikanska ordningen med individualisering, postmodernism, kapitalism, och en förlust av folkens frihet. Mot detta ställer han det ryska projektet, som istället präglas av att vara konservativt, stödja folkens självbestämmande även på det ekonomiska området, och en multipolär värld. För en seriös vänster skulle Dugin alltså vara politiskt sprängstoft, inte minst då hans rörelse kan beskrivas som den enda antiliberala, utöver den islamistiska, som genom sina kontakter bland annat i den ryska militären har det Negri kallar ”vapen och pengar”. Vänstern avslöjar istället genom sitt ointresse för Dugin att den i nästan varje reell valsituation står närmare USA än alternativen. Detta är naturligt, då den genom arvet från 1968 och Frankfurtskolan i hög grad är en amerikaniserad vänster. Den är heller inte en färgblind vänster, vilket gör att den ibland kan stödja rörelser med rätt hudfärg när de står mot USA, oavsett hur de ställer sig till sådant som feminism och HBT-rättigheter. Men denna generositet inkluderar aldrig serber och ryssar.

För den genuina systemkritikern finns det mycket intressant att hitta hos Dugin. Några videoklipp finns tillgängliga på Youtube. Särskilt givande torde följande vara.

Alexander Dugin on South Ossetia

This is our territory, these are our lands, these are people who will fight against the NATO war machine and the ultranationalist Georgian government if we take them under our wing…

Dugin uttalar sig här om konflikten mellan Ossetien och Georgien, och dess roll i konflikten mellan Ryssland och USA. Han understryker att georgierna inte är Rysslands fiender, och utvecklar också sin positiva syn på osseterna som ett indo-europeiskt, ariskt och arkaiskt folk. Denna positiva syn på ”barbariska” sociala mönster märkte vi också hos hans tjetjenske kamrat Noukhajev och hans kritik av det amerikanska konsumtionssamhället.

Alexander Dugin on Postmodern

Dugin gör här en analys dels av moderniteten, och det ryska folkets relation till den, och postmodernismen som ”pure satanism”. Hans analys av postmodernismen påminner en hel del om den brittiske filosofen Scrutons, en världsbild som enbart ”dekonstruerar” är ur ett kristet perspektiv mycket riktigt ”satanism”, strävan från verkligheten mot intet/”the Void”. Dugins analys är, trots den bristande textningen, av betydande värde.

Alexander Dugin talks about the Conservative Revolution

Dugin beskriver här dels tanken bakom Center for Conservative Studies, dels sin syn på den ryska utrikespolitiken. Det är som synes ett ambitiöst projekt som planeras.

För en svensk systemkritiker kan det alltså vara av intresse att följa utvecklingen i Ryssland. Samtidigt bör man vara medveten om att ryska intressen inte nödvändigtvis är identiska med svenska. Synen på våra baltiska brödrafolk kan vara ett sådant område, liksom den överdrivet negativa synen på USA. Oavsett hur orealistiskt det kan framstå idag kan det amerikanska folket återta delar av makten från sitt etablissemang, och man måste därför mycket tydligt skilja på amerikaner och USA. Frånsett sådant är Dugin en givande bekantskap, och Ryssland har goda förutsättningar att spela en viktig roll i ett framtida europeiskt block. Intressant är här också att Dugins systemkritik har en tydligt inkluderande dimension, som kan spåras till Rysslands imperiella förflutna. Bland hans kontakter finns allt från religiösa judar och ortodoxa ryssar till muslimska tjetjener och gamla kommunister.

Relaterat

Lev Gumilev och etnogenesis
Noukhaev och eurasianismen