Karlheinz Weissmann – Konservativt minimum

Okategoriserade

Bland den tyska Nya Högerns mer kända företrädare återfinns historikern och skriftställaren Karlheinz Weissmann. Weissmann har bland annat formulerat metapolitiska strategier för den tyska nya högern, strategier som inspirerat kretsen kring Junge Freiheit. Han har också skrivit den givande lilla boken Das Konservative Minimum, utgiven på Edition Antaios. I boken tar Weissmann upp sådant som att mer långvariga historiska cykler idag är gynnsamma för konservativa. I Sverige har vi sett hur många unga kvinnor i opinionsundersökningar uttryckt sig positivt till ett liv som hemmafruar, i Tyskland noterar Weissmann att den historiska trend där en ständigt större andel identifierat sig som ”vänster” nu brutits. Trenden har varat sedan 1960-talet, men kring början av 2000-talet är den alltså bruten och vänsterns andel av opinionen minskar. På samma vis visar studier av de yngre generationerna att dessa präglas av ”realism, optimism, konservatism”, och att de unga vuxna har preferenser för CDU, patriotism, erkännande av religionen, familj och regler. Det rör sig alltså om en tydlig skillnad gentemot 1968 års ideal, som länge betraktats som både ”ungdomliga” och ”rebelliska”. Samtidigt blir det på alltfler områden tydligt att dessa ideal inte fungerar när de ska vägleda ett samhälle. Trots allt mindre auktoritet ökar exempelvis våldet i skolorna.

Konservatism enligt Weissmann

Den världsåskådning Weissmann, och vi, representerar har alltså relativt goda förutsättningar idag, och bättre blir de framöver. Samtidigt är han medveten om att de konservativa i dagens Tyskland saknar ett parti, då CDU i likhet med Moderaterna och Kristdemokraterna övergett den genuint konservativa världsåskådningen. Detta gör att vår tid också innebär en utmaning. För att vi ska kunna möta denna utmaning måste vi känna till vad som särskiljer vår ideologi. Weissmann menar att konservatismen ofta missförstås. Liberalismens grundläggande värde är mycket riktigt frihet och socialismens är jämlikhet, men konservatismens grundvärde är ingalunda ett diffust ”bevarande”. Istället identifierar Weissmann liv som konservatismens ledmotiv, det konservativa vill försvara. Det är det levande och dess naturliga utveckling som står i centrum, medan abstraktioner och utopier betraktas med skepsis. Det som lever har dock också ett naturligt slut, något som förklarar det tragiska inslaget i många konservativas världsbild. Weissmann citerar den preussiske 1800-talskonservative Heinrich von Leo, som tog avstånd från det abstrakta och såg som sin uppgift att skydda det ”gudagivna, verkliga livet, i dess av inre krafter styrda utveckling”. För den som värnar om livet blir det alltså naturligt med en känsla för det partikulära, för det ekologiska, för biologisk och kulturell mångfald, men också för sådana komplexa ”organismer” som kulturer.

Falk

Weissmann noterar att om det är livet och dess naturliga utveckling som är kärnan i konservativt tänkande, är det enkelt att förklara varför konservativa haft en viktig roll i vetenskaper som historia, geografi, språkvetenskap och religionslära, men inte i universalistiska vetenskaper som sociologi och filosofi. Omsorgen om det verkliga innebär också att konservativa är medvetna om dess sårbarhet, och förutsättningarna för dess utveckling. En realistisk antropologi leder exempelvis till att man värdesätter familj, kyrka och andra institutioner som kan skapa band mellan människor och bilda dem. På samma sätt inser man att det levande alltid hotas av inre förfall/dekadens och yttre hot, oavsett om vi sedan avser ett ekosystem, en kultur eller en personlighet.

Metapolitik enligt Weissmann

I en tid då många människor ”lever höger men talar vänster” finns det flera utmaningar för en konservativ rörelse. Weissmann har några tankar kring dessa. Han menar bland annat att man som konservativ måste vara tydlig med sin identitet. Identitetsfrågor kommer att spela en central roll under 2000-talet, och som konservativ måste man då vara ärlig med gränserna mellan ”Wir” och ”Nicht-Wir”. Weissmann varnar också för nostalgi, oavsett om den avser 1800-talets militärkonservatism eller något annat. Konservativa måste också säga som det är, och inte falla offer för konsensuskulturen.

Sammantaget är det alltså en givande och hoppingivande liten bok Weissmann skrivit. Särskilt styckena om längre historiska trender som alltmer gynnar oss, och definitionen av vad konservatism är, är originella och positiva. De kan också ge många läsare flera aha-upplevelser.