Max Nordau – Degeneration

Okategoriserade

Om man ska kunna förstå och beskriva ett samhälle behöver man vissa lämpliga begrepp. Kampen om språket är därför alltid av vikt, och en del av de politiskt korrektas framgångar bygger på att de kunnat förvisa vissa begrepp från det offentliga rummet. Ett sådant begrepp, ett begrepp som erbjuder flertalet aha-upplevelser bara av att definieras, är degeneration (några andra centrala begrepp om man vill förstå vårt samhälle är etnomasochism, den nya klassen och korruption).

Fenomenet degeneration har beskrivits bland annat av Max Nordau (1849-1923) i boken med samma namn (tillgänglig som pdf-fil här: Degeneration, boken är dock betydligt längre än vad den är läsvärd). Nordau själv var bland annat författare och sionist, och en representant för den generation av konservativa europeiska judar som intresserade sig för eugenik (en annan var hans inspirationskälla, kriminologen Cesare Lombroso).

Degeneration

När Nordau använder termen degeneration syftar han på individer som inte är mentalt friska och balanserade. Man måste här ha degeneratens motsats för ögonen, för Nordau framstår den normala och önskvärda människan som präglad av bland annat självdisciplin, en nykter syn på världen, förmåga till koncentration, balans och en tydlig realitetsprincip. Degeneraten, och den närbesläktade hysterikern, saknar dessa egenskaper. Delvis är faktorerna bakom degeneration ärftliga, delvis påverkas de av miljön. Nordau kunde därför förespråka både eugenik och en mer fysiskt sund livsstil för att komma tillrätta med fenomenet. Hans perspektiv är oavsett överlägset vårt samhälle, där antropologi aldrig diskuteras. I vårt samhälles offentliga debatt ställs aldrig olika människotyper eller livsstilar mot varandra för att utröna vad som är en bra människa eller ett gott liv, utan detta lämnas till marknaden.

En av Nordaus teser var att samtidens ledande kulturpersoner i hög grad var degenerater. Med detta menade han att de i grunden inte var mentalt friska, detta gällde i varierande grad även deras publik. Han definierade dem på följande vis:

That which nearly all degenerates lack is the sense of morality and of right and wrong… when this phenomenon is present in a high degree, we speak of ”moral insanity”… there are, nevertheless, lower stages in which the degenerate does not, perhaps, himself commit any act which will bring him into conflict with the criminal code, but at least asserts the theoretical legitimacy of crime; seeks, with philosophically sounding fustian, to prove that ”good” and ”evil”, virtue and vice, are arbitrary distinctions; goes into raptures over evildoers and their deeds; professes to discover beauties in the lowest and most repulsive things; and tries to awaken interest in, and socalled ”comprehension” of every bestiality.

Nordau
– Max Nordau

Nordau fortsätter:

The two psychological roots of moral insanity, in all its degrees of development, are, firstly, unbounded egoism, and, secondly, impulsiveness – ie. inability to resist a sudden impulse to any deed… another mental stigma of degenerates is their emotionalism… besides moral insanity and emotionalism, there is to be observed in the degenerate a condition of mental weakness and despondency, which, according to the circumstances of his life, assumes the form of pessimism, a vague fear of all men, and of the entire phenomenon of the universe.

Med tanke på den vikt vår kultur lägger vid förmågan till omedelbar behovstillfredsställelse skulle den sannolikt i Nordaus ögon framstå som en degenererad kultur. Detsamma gäller populärkulturens intresse för bland annat seriemördare och avvikande sexualiteter. Men Nordaus beskrivning av degeneration kan också tillämpas på den människotyp som förknippas med det politiskt korrekta idékomplexet, en människotyp som angriper envar som för fram obekväma fakta. Den emotionalistiska degeneraten har enligt Nordau en förmåga att bilda slutna och intoleranta grupper:

There is yet another phenomenon highly characteristic in some cases of degeneracy, in others of hysteria. This is the formation of close groups or schools uncompromisingly exclusive to outsiders, observable today in literature and art. Healthy artists or authors, in possession of minds in a condition of well-regulated equilibrium, will never think of grouping themselves into an association, which may at pleasure be termed a sect or band; of devising a catechism, of binding themselves to definite aesthetic dogmas and of entering the lists for these with the fanatical intolerance of Spanish inquisitors.

With the incapacity for action there is connected the predilection for insane reverie. The degenerate is not in a condition to fix his attention long, or indeed at all, on any subject, and is equally incapable of correctly grasping, ordering or elaborating into ideas and judgments the impressions of the external world conveyed to his distracted consciousness by his defectively operating senses.

Nordau applicerar sin degenerationsteori på bland andra Wagner, Tolstoj, Nietzsche, symbolisterna, anarkisterna och pre-rafaeliterna, vilka han alltså ser som mystiker, hysteriker och känslomässiga degenerater. Man kan invända att Nordau här är en representant för en mycket borgerlig-rationell världsåskådning, som överhuvudtaget inte kan uppskatta romantiken eller begrepp som folksjäl. Tycka vad man vill om detta, perspektivet är ändå användbart på vår tid. Den bristande förmågan att motstå impulser och att se sammanhang, liksom tendensen till emotionalism, intresse för det abnorma och morbida, liksom behovet att bilda slutna grupper av likasinnade, detta är tendenser som genomsyrar och dominerar både vår populärkultur och vår offentliga debatt. Samtidigt menar Nordau att degeneraterna i längden kommer att gallras bort eftersom de inte kan anpassa sig till verkligheten. Man kan här misstänka att han underskattat det moderna samhällets förmåga att skapa ett ekonomiskt över- och ett demokratiskt underskott som under obestämd tid kan finansiera grupper av degenerater i både politik och kultur.

Degenerates, hysterics and neurasthenics are not capable of adaptation. Therefore they are fated to disappear. That which inexorably destroys them is that they are not able to come to terms with reality. They are lost, whether they are alone in the world, or whether there are people with them who are still sane.. They live, like parasites, on labour which past generations have accumulated for them; and when the heritage is once consumed they are condemned to die of hunger.

Att stora delar av vår kulturella elit har psykiska problem är välkänt. Det gäller en Lady Gaga, som inte äter ordentligt, likaväl som en Amy Winehouse, som är missbrukare. Men det gäller också betydande delar av vår politiska och mediala elit, där hysteriska beteenden inte är ovanliga. Tanken är djupt obehaglig men risken är betydande att vi styrs av människor som är mindre psykiskt friska än vi själva är. Så långt kan alltså det politiska systemets snedrekryteringsprocesser ha gått, och när processen väl börjat är den självförstärkande. Den typ av ”drev” som senast drabbat Per Gudmundson kan exempelvis bäst förstås med Nordaus perspektiv, det rör sig då om en grupp av hysteriker som ogillar när mer sakliga människor för fram ovälkomna fakta.

Amy