Kriget i Libyen har presenterats som en folklig kamp mot en galen diktator, och givetvis har det funnits sådana aspekter. Av större intresse är dock de aspekter som inte noterats i media, aspekter som också placerar kriget i ett större historiskt sammanhang. Detta är inte första gången USA avsätter en ledare med en självständig linje, det som möjligen utmärker Libyen är omfattningen av det våld som man varit tvungna att använda sig av (de såkallade rebellerna har talat om 50.000 döda och siffran kan komma att stiga, man bör då vara medveten om att landet endast haft drygt 5 miljoner invånare).

Det kan därför vara av intresse att närmare betrakta ett par av företrädarna för det såkallade NTC, National Transitional Council of Libya, den regering som avses ta över makten i landet tills parlamentariska val kan hållas.

Ali Tarhouni

Ali Tarhouni beskrivs som Deputy Chairman of the Council, Finance, and Oil, vilket får betraktas som en tung ekonomisk post. Redan 1994 deltog Tarhouni i en diskussion organiserad av Washington’s Center for Strategic and International Studies. Där Qadafi fört en politik präglad av en syntes av islam och socialism, med nationell suveränitet både politiskt och ekonomiskt som ett centralt mål, anammade Tarhouni istället en politik mer i linje med amerikansk marknadsekonomisk ideologi. Tarhouni summerade diskussionen på följande vis:

Most participants argued for privatisation and a strong private sector economy… with privatisation, entrepreneurs will reach out and get involved in regional cooperation searching for markets.

En sådan politik skulle också öppna den libyska ekonomin för utländska intressen, och i praktiken föra över ekonomisk makt från den politiska sfären till de globala oligarker som dominerar världsekonomin. Tarhouni har också en mångårig akademisk karriär i USA bakom sig, och kan därför antas vara ideologiskt pålitlig.

Abdel Hakim Belhaj

Medlemmar av al-Qaeda är också goda muslimer.
– Abdel-Hakim al-Hasidi, annan libysk rebelledare

Om doktor Tarhouni antyder något om de egentliga amerikanska intressena bakom kriget i Libyen, illustrerar Abdel Hakim Belhaj vilka inhemska grupper man arbetat med. Akademiker och dylik medelklass är ofta kapabla att ta över en folklig revolution, men några särskilt kapabla gerillasoldater rekryteras sällan från dessa sociala skikt.

Bland rebellernas militära ledare återfinner vi Abdel Hakim Belhaj. Belhaj har ett långt förflutet som motståndare till Qadafi, en kamp som medfört både risker och offer. Han har kämpat med afghanska styrkor mot den sovjetiska ockupationsmakten, och som medlem i islamistiska Libyan Islamic Fighting Group mot den libyska regimen. Efter att LGIF krossats tog han sig till det talibanska Afghanistan, men tvingades återigen fly efter att USA invaderade Afghanistan. 2004 greps han av CIA i Kuala Lumpur, hölls i ett hemligt fängelse och överlämnades till Libyen. Under denna period utsattes han för tortyr. 2010 frigavs han tillsammans med ett antal andra islamister.

Belhadj är inte den enda islamistiska rebelledaren, och intrycket man får är att den inhemska opposition med tillräckligt folkligt stöd och våldspotential för att kunna hota Qadafi var just den islamistiska miljön som redan under 1990-talet rest sig mot honom. Detta är alltså den grupp USA arbetat med, något som kan framstå som märkligt för den som betraktar landets ledning som en garant för ”demokrati” eller som en representant för ”hatet mot islam”.

Geopolitiskt finns det dock ett mångårigt samarbete mellan bland annat Saudiarabien och USA, USA har en lång historia av stöd till europeiska muslimer mot europeiska kristna, och i andra länder som upplevt den ”arabiska våren” har islamistiska wahhabister flyttat fram sina positioner. Så även i Libyen, om rapporter om angrepp på imamers gravar ska tas på allvar. Detta väcker flera frågor. Man kan fråga sig vilka sociala skikt wahhabismen i Nordafrika främst representerar, och i vad mån dessa på lång sikt kan ingå en allians med västinfluerade akademiker som dr Tarhouni och med amerikanska intressen mer generellt. Kort sagt är frågan om wahhabismen är förenlig med utländska investeringar och kapitalism. Detta får framtiden utvisa, i nuläget har vi en situation där NTC domineras av en allians mellan akademiker som dr Tarhouni, med begränsat stöd i det egna landet men uppbackning från USA, och islamister som Belhadj, med ett större folkligt stöd och erfarenheter av att ha offrat mycket i kampen mot Qadafi. Denna allians kan på sikt visa sig explosiv.

Relaterat

Libyan rebels promise France 35% of country’s crude oil, says report
Mikael Hakim – Libyerna har blivit kastade åt vargarna
Mohamed Omar – Nej till sionism och wahhabism

Tarhounicitatet hämtat från Kerry Boltons Revolution from Above

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.