Goldman Sachs – två fallstudier

Okategoriserade

Det globala ekonomiska systemet har allvarliga strukturella brister, vilket illustreras av den utdragna krisen och de gigantiska bail-outs av storbanker och länder den krävt. I detta system har det också vuxit fram en parasiterande klass, vars medlemmar trots sina misslyckanden tilldelar sig själva fantasibelopp i löner, förmåner och bonusar.

Etablerad media ger sällan bakgrunden till detta, både på grund av mediets svårigheter att beröra annat än det spektakulära, ägarförhållanden och journalistkastens inkompetens. Det kan därför vara intressant att få en närmare inblick i hur det ekonomiska systemets aktörer fungerar, genom ett par fallstudier av investmentbanken Goldman Sachs. Vi har då nytta av en journalist och en avhoppare, Matt Taibbi och Greg Smith.

Matt Taibbi är en amerikansk journalist som bland annat spelade en central roll i tidningsprojektet The eXile (ett projekt från vilket vi känner igen andra favoriter som Mark Ames). Under senare år har han ägnat Wall Street ett betydande intresse. Taibbis klassiska artikel om Wall Street är The Great American Bubble Machine. Han fokuserar där på investmentbanken Goldman Sachs, en av de ledande finansiella aktörerna. Några av Taibbis hypoteser är inte lika väl underbyggda som de andra, men det finns tillräckligt i den som är det för att artikeln ska vara väl värd en närmare bekantskap.

Greg Smith har själv arbetat 12 år på Goldman Sachs, men efter att ha bevittnat dess moraliska förfall valde han att sluta. Han gick samtidigt ut med ett uppmärksammat öppet brev om företagets internkultur betitlat Why I am leaving Goldman Sachs.

Internkulturen
It makes me ill how callously people talk about ripping their clients off. Over the last 12 months I have seen five different managing directors refer to their own clients as “muppets," sometimes over internal e-mail.
– Greg Smith

Smith beskriver en internkultur där det enda som räknas är vinst, även när det sker på kundens bekostnad. Något som antyder att vi här har att göra med en parasiterande institution är det språkbruk som används för att beskriva kunderna, börjar man beskriva kunderna som ”muppar” är det troligt att man inte längre har någon intressegemenskap med dem, eller med samhället i övrigt.

Även Taibbi identifierar en något problematisk inställning till kundens intressen i företagets agerande:

I ask the manager how it could be that selling something to customers that you’re actually betting against — particularly when you know more about the weaknesses of those products than the customer — doesn’t amount to securities fraud.

”It’s exactly securities fraud,” he says. ”It’s the heart of securities fraud.”

Taibbi beskriver också hur Goldman Sachs parasiterar på den produktiva ekonomin och utgör ett hån mot det marknadskapitalistiska idealet genom att betala ut enorma bonusar till de egna även under den globala kris man varit med och orsakat:

Two more numbers stand out from that stunning first-quarter turnaround. The bank paid out an astonishing $4.7 billion in bonuses and compensation in the first three months of this year, an 18 percent increase over the first quarter of 2008. It also raised $5 billion by issuing new shares almost immediately after releasing its first quarter results. Taken together, the numbers show that Goldman essentially borrowed a $5 billion salary payout for its executives in the middle of the global economic crisis it helped cause, using half-baked accounting to reel in investors, just months after receiving billions in a taxpayer bailout.

Politik och ekonomi

But then, any attempt to construct a narrative around all the former Goldmanites in influential positions quickly becomes an absurd and pointless exercise, like trying to make a list of everything.
– Taibbi

Hur kan det då komma sig att stora finansiella aktörer som Goldman Sachs kommer undan med beteende som dels leder till att regeringar måste betala fantasisummor för att de inte ska gå i konkurs, dels passerar gränsen för det lagliga? Här har Smith inget svar, men Taibbi ger ett genom att beskriva kopplingarna mellan finansiell och politisk sfär i USA. Han går inte närmare in på hur Goldman Sachs bidrar till amerikanska politikers valkampanjer, i Obamas kampanj spelade sådana pengar en betydande roll.

En oroväckande tendens i amerikansk politik är att ekonomiska och politiska maktcentra i praktiken växer ihop. Taibbi visar hur högt uppsatta chefer från Goldman utan problem eller debatt dyker upp som höga beslutsfattare, närmare bestämt de beslutsfattare som kontrollerar den amerikanska ekonomin och därmed den miljö i vilken företaget har att verka. Den svenska såkallade vänstern antar här sannolikt att detta gällde Bushadministrationen, olyckligtvis för det amerikanska folket har även Clinton och Obama varit ”Wall Street-presidenter”.

Ibland har man inte ens brytt sig om att kapa banden till Goldman Sachs innan man trätt i statens tjänst. Taibbi skriver:

Friedman was technically in violation of Federal Reserve policy by remaining on the board of Goldman even as he was supposedly regulating the bank; in order to rectify the problem, he applied for, and got, a conflict of interest waiver from the government.

Verkligt oroväckande är också att dessa föredetta Goldman Sachs-anställda tycks påverkas i sitt nya arbete av sina gamla lojaliteter. Taibbi beskriver hur Hank Paulson, tidigare CEO hos Goldman Sachs, som finansminister utformade räddningspaketen på ett sådant sätt att Goldmans konkurrent Lehman gick i konkurs medan Goldman gjorde en nätt vinst:

It began in September of last year, when then-Treasury secretary Paulson made a momentous series of decisions. Although he had already engineered a rescue of Bear Stearns a few months before and helped bail out quasi-private lenders Fannie Mae and Freddie Mac, Paulson elected to let Lehman Brothers — one of Goldman’s last real competitors — collapse without intervention. (”Goldman’s superhero status was left intact,” says market analyst Eric Salzman, ”and an investment banking competitor, Lehman, goes away.”) The very next day, Paulson green-lighted a massive, $85 billion bailout of AIG, which promptly turned around and repaid $13 billion it owed to Goldman. Thanks to the rescue effort, the bank ended up getting paid in full for its bad bets: By contrast, retired auto workers awaiting the Chrysler bailout will be lucky to receive 50 cents for every dollar they are owed.

Listan kan göras betydligt längre, kopplingarna mellan Obamas administration och Wall Street i allmänhet och Goldman Sachs i synnerhet kan också utvecklas ad nauseam. För att undvika detta kan istället den hugade googla på snart sagt vilken finanspolitisk beslutsfattare i Obamaadministrationen som helst, kombinerat med ”Goldman Sachs” i sökfältet.

I still have some hope for Obama, whom I voted for and donated to. But I’m becoming disillusioned fast. Geithner, Bernanke, Emanuel, and Larry Summers have got to go, ASAP. Those guys are not economic change, no matter how you spin it.
Adam Sharp

Eller för att återigen citera Taibbi:

…the man now in charge of supervising Goldman — New York Fed president William Dudley — is yet another former Goldmanite.

GS

Relaterat

Inside Job
Gudomlig Komedi – Goldman Sachs invaderar Europa
Gudomlig Komedi – Gods of money
Lästips: Robert Fisk
Kerry Bolton – Revolution from above
Gudomlig Komedi – GIABO, revolt mot ockrarna
Giacinto Auriti och simec