När man ska beskriva den europeiska mentaliteten kan ett flertal begrepp användas. När Spengler och Yockey kontrasterar den mot den magianska kulturen kan den betecknas som faustisk, i en liknande kontrast med konsthistoriska förtecken kan man ta fasta på dess estetiska karaktär. Det finns kulturer där avbildande konst undviks, men europén värdesätter det sköna och det vackra. Nära besläktat med detta är förmågan att se det sublima, rentav det gudomliga, i naturen. Ibland talas det också om den tragiska världsåskådningen, och det är kring den dagens inlägg kommer kretsa. Uttrycket kopplas till Nietzsche, men det fenomen som beskrivs är återkommande i europeisk historia.
There is only one hope and one guarantee for the future of that which is human; it lies in this, that the tragic disposition shall not perish.
– Nietzsche
Nietzsche identifierade den tragiska världsåskådningen i den grekiska antik han kände väl, men något motsvarande kan urskiljas även i nordeuropeisk historia, från Eddan till Werner Bests och Jüngers heroiska realism. Nietzsche kopplar den tragiska världsbilden till den komplexa guden Dionysos, en gud vars väsen i det nordiska panteon bäst motsvaras av Oden.
A happy life is impossible, the highest that man can achieve is a heroic life.
– Schopenhauer
Nietzsches Dionysos är en dialektisk syntes av den kaotiske naturguden och den olympiske guden, en återspegling av tillvarons samtidigt destruktiva och kreativa krafter (likheten med Oden är uppenbar). Nietzsche kritiserar både optimistiska och svagt pessimistiska illusioner om tillvaron, och förespråkar istället en realism som han kallar tragisk pessimism. Det kräver en särskild människotyp att se verkligheten för vad den är, att inse att det tragiska är en organisk del av tillvaron och livet. Vissa går under i mötet med den sanningen, men den människotyp Nietzsche riktar sig till kan leva med tillvarons tragedi utan att förfalla till apati.
Fä dör, fränder dö, även själv skiljes du hädan, men eftermålet aldrig dör för envar, som ett gott har vunnit.
– Eddan
Tillvaron är kort sagt ganska grym. Allt det man sätter värde vid kommer att försvinna, varje seger är temporär. Mytologiskt uttrycks detta genom Ragnarök. Men Nietzsche motsätter sig de flyktvägar som erbjuder illusoriska lösningar, både optimistiskt utopiska världsbilder av den typ vi känner från modern liberalism och socialism, och den form av svag pessimism som innebär att man vänder kamp och strävan ryggen och retirerar in i den lilla världen av konsumtionsbaserad identitet och flykt från det autentiska.
För den människotyp han vänder sig till har däremot tragedin ett värde i sig, och motgångar betraktas som utmaningar. Han talar här om amor fati. Man kan spekulera kring om den motvilja mot mångfald som liberalism och kulturmarxism bottnar i ytterst beror på en oförmåga att acceptera tillvarons tragiska karaktär och en strävan efter att ersätta konflikter och utveckling med ett fredligt Intet. Detta är i så fall en förvirrad och illusorisk lösning, då den dels är omöjlig och dels inte löser problemet med den personliga dödligheten och andra otrevligheter som inte kan hänföras till ”kapitalismen” eller liknande. Samtidigt kan man naturligtvis notera att en oförmåga att acceptera förändring ibland kan identifieras också i högermiljöer, man får exempelvis inte intrycket att alla kommentatorer på Avpixlat primärt betraktar världen och historien som något spännande.
If the world had a goal, it must have been reached.
– Nietzsche
Intimt knutet till Nietzsches beskrivning av den tragiska världsåskådningen är den mentalitet som kallats heroisk realism. Under olika namn har den löpt som en röd tråd genom stora delar av samma europeiska historia som den tragiska, man kan rentav fråga sig om den europeiska heroismen är möjlig att föreställa sig utan den tragiska bakgrunden.
Lästips
Rose Pfeffer – Nietzsche, Disciple of Dionysos
Relaterat
Marcus Aurelius – Meditations
Germansk ödestro – några utdrag
Om skribenten: Joakim Andersen
