Jean-Claude Michéa – The Realm of Lesser Evil

Okategoriserade

Jean-Claude Michéa är en värdefull och inte alldeles rättroende socialist. Han är expert på George Orwell, och i likhet med Orwell baserar han sin socialism på vanliga människors förmåga till ”common decency” snarare än på esoteriska teorier som enbart kan förstås av en selekt akademisk elit. Bland Michéas inspirationskällor finns också Christopher Lasch, Karl Polanyi och de antropologer som intresserat sig för gåvor och reciprocitet snarare än marknadsutbyten som det centrala i ett samhälle (bland annat Clastres, Assman och Mauss).

Michéa är besviken på den yttervänster han själv en gång tillhört, då han menar att den inte bryter med liberalismens logik. Han visar hur Guattari och Deleuze tvärtom legitimerar dagens gränslösa kapitalism, och hur politisk korrekthet har mer gemensamt med liberalism än med socialism. Intressant är också hur han visar att delar av den franska yttervänstern påverkades av Ayn Rand, och hur militärkuppen och repressionen i Chile fick den dåtida vänstern att inse att stöd för folket var riskabelt. Det var i efterspelet av detta som ”populism” blev ett skällsord och ett tankebrott, det alltid latenta folkföraktet blev explicit, och ”antirasism” blev en praktisk ersättning. Michéa citerar också Marx Tyska ideologin, där den symboliska konflikten i den härskande klassen mellan en ”vänster”-fraktion som kontrollerar det kulturella kapitalet och en ”höger”-fraktion som kontrollerar det ekonomiska förutses:

Within this class this cleavage can even develop into a certain opposition and hostility between the two parts, but whenever a practical collision occurs in which the class itself is endangered they automatically vanish…

Man kan konstatera att Marx här förutsåg hur den härskande klassen på 2000-talet skulle sluta upp kring både ”näthats”- och ”extremism”-diskurser för att slippa ta etablissemangs- och systemkritik på sådant allvar att man nämnde dem vid deras egentliga namn. När dess herravälde som sådant utmanas sluter klassens båda fraktioner upp bakom sina intressen.

Liberalismen är en antihumanism

According to the dominant interpretation of the time, however, the two main causes of the madness of war were, on the one hand, the desire for glory on the part of the Great, and, on the other, the pretensions of people to know the Truth about Goodness…
– Michéa

Michéa är en av Alain de Benoists inspirationskällor, och detta förvånar inte då det är kritiken av liberalismen som står i centrum för hans bok The Realm of Lesser Evil. Michéa argumenterar där för att liberalismen är den moderna ideologin, men han gör det utan att falla i den linjärt deterministiska fällan. Tvärtom identifierar han två specifika orsaker till den liberala moderniteten. Där finns den moderna vetenskap som uppstod i Europa, och inspirerade många att tillämpa liknande tankesätt på samhället, men enligt Michéa var den inte i sig tillräcklig för att orsaka dagens liberala ordning. Den andra faktorn var 1500- och 1600-talens utdragna religiösa inbördeskrig, och den rädsla och trötthet de gav upphov till. Det är enligt Michéa inte en slump att bland annat Hobbes såg ”naturtillståndet” som brutalt och osäkert.

Många filosofer försökte finna en lösning på dessa inbördeskrig, och man förklarade dem med två saker. Dels människors strävan efter ära genom att kämpa för det goda och sanna, dels tron på det sanna som sådant. För att undvika det sociala våldet ansåg man sig vara tvungna att avskaffa dessa två faktorer. Man strävade därför efter att inrätta en filosofiskt neutral stat. Michéa noterar att liberalismen alltså bygger på en antihumanism, den ser människor som oförmögna att gemensamt verka för det goda. Det minst onda, ”the lesser evil”, blir då en filosofiskt neutral stat, en stat i vilken även ”a people of demons” skulle kunna fungera. Av detta följer logiskt att Lag blir formen och Marknad innehållet i staten, att egoism och egenintresse först tolereras och sedan hyllas, och att det kulturella och sociala kapital som Orwell betecknade som ”common decency” gradvis undergrävs. Mot denna utveckling vände sig först reaktionärer och konservativa, och därefter socialister. Dessa insåg att den ordning som inrättats för att även kunna fungera för ”a people of demons” på sikt ledde till att medborgarna blev sådana.

Michéa visar att konflikten mellan liberal ”vänster”, vilken fokuserar på Lag, och ”höger”, vilken fokuserar på Marknad, är illusorisk. Logiken och utgångspunkten är samma. ”Vänsterns” logik leder till ett växande antal lagar som ska förhindra att någon kränker någon annan eller begränsar andras frihet, medan ”högerns” logik leder till ett samhälle som tillåter: ”millions of individuals to come together on a daily basis without any need to love one another, or even to speak to one another”. Dessa båda trender kompletterar varandra.

Mot bakgrund av detta är Michéa skeptisk till den multikulturalistiska retoriken, och menar att det hela normalt inte handlar om genuina möten mellan människor, utan snarare att ”the Other is seen far less as a possible partner in an always singular encounter, than as a pure object of tourist consumption and various kinds of instrumentalization”. Ett samhälle som avskaffat det sociala och det goda kan inte på allvar hoppas integrera någon in i en gemenskap som inte ens inledningsvis är värd namnet. Att de nykomna i ett sådant scenario ofta får tjäna som syndabockar är inte förvånande, även om det inte är förenligt med Orwells ”common decency”.

Michéa visar också hur den moderna liberalismen undergräver den sociala tillit och de människotyper den ärvt från äldre samhällen, och på sin höjd kan ersätta den med ideologier som har svårt att inspirera människor.

Sammantaget är det alltså en bok som bör läsas av varje systemkritiker. Om man är socialist har man nytta av Michéas insikter kring dagens vänster som i grunden liberal, hans insikter om hur antipopulism och folkförakt är intimt knutet till politisk korrekthet, och vikten av ”common decency”. Står man längre till höger i sin systemkritik har man också nytta av hans beskrivning av det sociala, samhället i egentlig mening, som utgångspunkt (allt annat lika är detta en potentiell utveckling för ett SD som börjat teoretisera om det moderna ”splittringssamhället”, för mot ett sådant måste man ställa det sociala). Hans analys av liberalismen, med de två benen Lag och Marknad, och den numera outtalade antihumanism den bygger på, är också av stort värde.

A year ago I was in the Atlas Mountains, and looking at the Berber villagers there, it struck me that we were, perhaps 1000 years ahead of these people, but no better than they, perhaps on balance rather worse. We are physically inferior to them, for instance and manifestly less happy… my chief hope for the future is that the common people have never parted company with their moral code.
– Orwell

Relaterat

Jean-Claude Michéa om politisk korrekthet
de Benoist om de etablerade partierna