De senaste dagarna har upplopp och mordbränder i ett växande antal svenska förorter hamnat i medialt fokus. Händelserna bekräftar det kritiker av den förda politiken varnat för under många år, även om erkännanden av detta hittills lyst med sin frånvaro i mediabruset. Skeendet kan betraktas ur ett antal perspektiv.
Det sociala perspektivet – ömsesidighet och tacksamhet
But like all human beings, they want the respect and approval of others, even—or rather especially—of the people who carelessly toss them the crumbs of Western prosperity. Emasculating dependence is never a happy state, and no dependence is more absolute, more total, than that of most of the inhabitants of the cités.
– Dalrymple
Det svenska samhället präglas av en hög grad av ömsesidighet, av ”något för något”. Under perioder i livet arbetar man och betalar skatt, och under andra perioder får man föräldrapenning eller pension. På så vis är man en del av samhället, och upplever att man gör nytta och har samma värde som andra människor. Detta är ett grundläggande mänskligt behov.
I kölvattnet av massinvandring och nedskärningspolitik har denna logik delvis satts ur spel. Vi har växande grupper av människor vars tillvaro inte präglas av ömsesidighet, grupper som en period beskrevs med begreppet ”tärande”. Dessa grupper mottar betydligt mer resurser än de bidrar med, vilket bland annat beror på att dagens svenska arbetsmarknad är komplicerad och svår att bli en del av. Detta gäller bland annat sjuka människor och ett antal invandrargrupper med begränsad utbildning, gårdagens okvalificerade arbeten finns inte längre i samma antal som då.
En naturlig reaktion på detta faktum är att förvänta att dessa mottagande grupper ska uttrycka tacksamhet, en synpunkt som framförts bland annat av Alice Teodorescu och undertecknad. Samtidigt är detta en ohållbar förväntan, som Theodor Dalrymple noterat finns det få saker som är mer dehumaniserande än att inse att man är beroende av andras allmosor och goda vilja. Bristen på ömsesidighet väcker hat även från den som tar emot, ett ressentimentets logik som i sin förlängning leder till krav på än fler allmosor, än mer god vilja. När den asymmetriska relationen går från att vara implicit till att bli explicit blir reaktionen kränkt raseri. En kultur av gnäll, kritik och misstro breder ut sig, oavsett om medias företrädare vill tala om det eller inte.
Detta gör att ”mer av samma” inte är en lösning på kravallerna i Husby och andra förorter. Det talas om ”mer resurser”, men detta är å ena sidan en omskrivning för högre skatter och större transfereringar, å andra sidan en än mer uttalad brist på ömsesidighet. Inom ramarna för det rådande ekonomiska systemet är det svårt att se detta som en lösning. Man kan föreställa sig en politik präglad av mer lokaldemokrati, decentralisering av den ekonomiska makten och liknande, men detta vore direkt revolutionärt. Istället står vi inför valet att höja skatterna och öka bidragen, eller att avveckla den svenska sociala modellen så att låglönesektorn kan breda ut sig. I förbigående sagt torde detta ha varit avsikten med den förda invandringspolitiken, den bygger heller inte på den ömsesidighetens logik som ligger i begreppet med-borgare utan strävar efter att ersätta den med andra typer av sociala relationer, såsom den ansiktslösa lönerelationen och den av makthavarna beroende undersåten. Vilket förövrigt torde vara ett hot väl så stort som ”rasismen” för både förortens och övriga landets befolkning.
Vidare läsning
Alice Teodorescu: Stenkastarna har mycket att vara tacksamma över
Lästips: Dalrymple och barbarerna vid Paris portar
Tacksamhet som politiskt begrepp
Det politiska perspektivet – konkurrens och representation
Det har också genom åren blivit allt tydligare att en stor del av problemen har med makt och chauvinism att göra, vilket illustrerades solklart av ungdomsledaren som inte ville att några "vita" skulle komma och bestämma i deras område.
– Martin Marmgren
I media har upploppen ofta förklarats som en reaktion mot sociala orättvisor. Det finns en sådan aspekt, även om det som skisserats ovan snarare kan förklaras av Polanyi och Proudhon än av Marx och Megafonen. I längden kan heller inte den svenska sociala modellen förenas med den förda invandringspolitiken, vilket gör att upplopp blir en naturlig följd. Men detta är inte den enda aspekten, vilket blir tydligt när vi anlägger ett politiskt perspektiv.
Vi finner då att en del av polishatet i de aktuella förorterna snarare beror på konkurrens mellan olika grupper med våldspotential, än på polisbrutalitet (därmed inte sagt att det senare inte existerar). Vi har att göra med lokala grupper, ofta kriminella, som ser polisen som inkräktare i ”sina” områden. Här finns en rasistisk och etnisk komponent, då polisen ses som företrädare för de ”vita”, men också rent maktrealistiska och rationella inslag. Om vi erkänner detta inslag blir det svårt att förespråka den accepterande strategi som polisen just nu tillämpar för att undvika eskalering. Samtidigt är det hela att betrakta som ett moment 22, för följderna av hårdare tag skulle inte heller bli idealiska. Just nu skjuter alltså det svenska samhället den oundvikliga konfrontationen på framtiden, och det är möjligt att den blir mer obehaglig ju längre man skjuter på den.
Man kan här också nämna den aspekt av representation som Gautthiod identifierat, frågan om vilka grupper som ges mandat att företräda ”förorten”. I media rör det sig ofta om självutnämnda företrädare vars åsikter enbart representerar en minoritet av de boende men vars ledare lärt sig den mediala diskursen. Dessa grupper får också ofta bidrag av samma samhälle och samma maktstrukturer de påstår sig bekämpa. I förbigående sagt är detta djupt odemokratiskt, när det är politiker och media snarare än lokalbefolkning som väljer ett områdes representanter. Men detta tangerar det som nämndes ovan, där medborgarrelationen ersätts av löne- och undersåterelationer.
Vidare läsning
Martin Marmgren – Polishatet i segregerade förorter spårar ur
Gautthiod – Kort om mordbränder och attentat
Det biologiska perspektivet – genetik och demografi
Man kan inte undvika det biologiska perspektivet. I våra grannländer har man börjat beröra obekväma frågor som underklassens genetiska aspekt, alltså i vad mån människor är genetiskt predisponerade att bli kriminella respektive fungerande medlemmar av arbetskraften och samhället. Utgår man från det perspektivet är upploppen lika oundvikliga som svåra att förhindra genom välfärdsreformer.
Ur det demografiska perspektivet är också den förda invandringspolitiken ett problem, då den skapar såkallade ”ungdomspucklar” i förorterna, en överrepresentation av unga män som historiskt sett ofta kan kopplas till social oro och våld. Man kan också anamma det biologiska perspektivet och förklara en del av konflikterna som etniska och territoriella, ett inslag bland annat i polishatet.
Dansk politi – det var kun et sporgsmål om tid
Heinsohn om ungdomspucklar
Sammantaget är det svårt att se hur vi med en oförändrad invandrings- och ekonomisk politik kan förhindra att förorten med jämna mellanrum exploderar. Det är priset den övriga befolkningen får betala för att okritiskt tillgodose storkapitalets och den nya klassens intressen.
Om skribenten: Joakim Andersen
