I den postmoderna akademin stöter man ofta på begreppet intersektionalitet. Trots mängden av bokstäver som ödslas i sammanhanget är analysen sällan mer avancerad än ett konstaterande av att ”det är synd om invandrare, kvinnor och HBTq-personer men det är ännu mer synd om kvinnliga invandrare som är HBTq-personer”. Tidvis kan man också identifiera ansatserna till en kultur- och ideologianalys, där samhällets outtalade normer och föreställningar på dessa områden beskrivs, något som är intressant även för en antiliberal höger (Judith Butlers analys av ”homonationalism” och ”body fascism” har exempelvis ett värde, liksom Susan Faludis analys av hur mansrollens förändring i senkapitalismen lämnat män symboliskt överflödiga). Dessa ansatser förstörs dock av en uppsättning förutsägbara förgivettaganden och på förhand givna sentiment, vilket gör att även korrekta iakttagelser inte leder till konstruktiva slutsatser eller förslag på lösningar.
Men ansatsen, att identifiera relationerna mellan ett antal sociala kategorier, är av värde. Detta gäller både en mer ekonomisk och en mer symbolisk analys, alltså både om man vill analysera klasskonflikter, diskriminering och liknande, och om man vill identifiera outtalade föreställningar kring grupper som exempelvis invandrarkvinnor eller vita arbetarklassmän i skilda populär- och klasskulturer.
Klass och etnicitet
Many hillbillies in the mass media are there to make the normative middle-class urban spectator feel better about the system of Money and Power that has him or her in its grasp.
– J.W. Williamsom
Trots den officiella ideologin och den relativa materiella jämlikheten är Sverige ett klassamhälle. Detta gäller materiella faktorer som inkomst, hälsa och arbetslöshet, men det gäller också på det symboliska planet. Det kulturella avståndet mellan, i brist på bättre namn, arbetar- och medelklass, här idealtypiskt representerade av ”White trash” och ”ny klass”, är i grunden inte särskilt stort men ges av den senare gruppen en stor symbolisk betydelse. Detta är sällan uttalat, men för den senare gruppen är de egenskaper som förknippas med gruppen ”White trash” betydelsefulla klassmarkörer och inslag i den egna självbilden. Den nya klassen är det som det vita slöddret inte är. Dessa egenskaper har sitt ursprung i en äldre borgerlighet, men de har genomgått en mutation bland annat under påverkan av å ena sidan 1968 års idéer och å den andra Youtube och dokusåpor. Så präglas den nya klassens självbild av förmågan till självdisciplin och ordning, men också av en uppsättning värderingar och sentiment, vilka skiljer den från det högljudda och gränslösa patrasket.
Denna typ av kulturer och självbilder knutna till sociala skikt är inget historiskt nytt eller nödvändigtvis negativt, så länge det inte omöjliggör en större enhet. Den historiska nationalismen förde exempelvis fram folkgemenskapen som ett ideal och avsåg med detta inte nivellering utan ett mer organiskt ideal där olika skikt och personlighetstyper förenades av solidaritet. Något liknande finner vi i den indo-europeiska ideologin om de tre funktionerna, som heller inte förutsatte en långtgående likhet mellan människor. Men i dagens Sverige finns det två faktorer som gör situationen negativ.
Vit arbetarklass som den negative Andre
Delar av det vita arbetarklass-England har… under de senaste årtiondena känt att de blivit ersatta av nykomlingarna inte bara på delar av arbetsmarknaden utan också i själva den nationella berättelsen.
– David Goodhart
För det första fyller en negativ bild av den egna arbetarklassen en central funktion för den nya klassens självbild. Detta beror sannolikt på den svenska medelklassens bristande historiska och kulturella kapital i övrigt, vilket i sin tur kan bero på att Sverige varit ett land av bönder. Man kan inte återknyta till den egna historien, för man känner den inte och vill heller inte känna den.
I denna situation blir ”främlingsfientlighet” och ”intolerans” centrala klassmarkörer, vilka kopplas till ett idealtypiskt ”vitt slödder” (idealtypiskt bosatt på landsbygden, bör tilläggas i en intersektionell analys som denna, den nya klassen och alla som vill tillhöra den är i sina självbilder urbana och kosmopolitiska).
Samtidigt kan man notera att det outtalade symboliska avståndet mellan ny klass och arbetarklass är som starkast inom den egna etniska gruppen. Den odisciplinerade och intolerante arbetarklassmannen, oförmögen att behärska sina fördomar och okunnig om främmande kulturer, är en etnisk svensk. Man kan sannolikt i den nya klassens världs- och självbild urskilja ytterligare ett lager av outtalade föreställningar och symbolisk distansering, med ett avstånd även till den högljudde och primitive invandrarmannen, men detta hålls än mer outtalat och omedvetet då det kolliderar med självbilden.
I praktiken leder detta till en bild av samhället som en hierarki, där de grupper som inte direkt angränsar till varandra på den symboliska stegen ses som allierade. Så anses klassisk överklass och inhemsk arbetarklass förenas i sin arkaiska intolerans, medan ny klass och immigranter anses lierade mot dem och representera framsteg och framtid. Det bör tilläggas att vi här fortfarande dissekerar den nya klassens själv- och världsbild snarare än den faktiska verkligheten, denna har dock reella effekter och förklarar bland annat bemötandet av ett parti som SD. Eftersom det är den nya klassen som hanterar media innebär detta också att den inhemska arbetarklassen utesluts ur den nationella berättelsen. Att detta lämnar den inhemska arbetarklassen i en symboliskt föga avundsvärd situation är uppenbart, den utesluts kort sagt ur den nationella berättelsen och den offentliga diskussionen. De som i den nationella berättelsen ”bygger landet” och står för framtiden är istället ny klass och immigranter, det är också de som tar del i den offentliga diskussionen (om än de senare endast i den mån de uppgår i den förra).
En intersektionell analys av dagens Sverige visar alltså att den inhemska arbetarklassmannen är symboliskt exkluderad, och har en central men negativ roll i den nationella berättelsen och i den nya klassens självbild.
Den nya klassens moment 22
In hipster argot, ”white” has come to mean ”empty” in the same way that ”black” used to connote ”evil”… the Guilty White Male is the most soulless of all white people. That´s why he tries so desperately to connect with the perceived soulfulness of nonwhites.
– Jim Goad
Men också den nya klassens situation präglas av en gordisk knut. Detta hänger samman med själva konstruktionen av klassens självbild, där den projicerat ett antal egenskaper på den inhemska arbetarklassen. Problemet påminner om den nytolkning de Svarta Pantrarna på sin tid gjorde av Hegels herre-slav-dialektik. Varken herren eller slaven är en hel människa, och något liknande gäller den nya klassens konstruerade självbild. Klassen har projicerat ett antal negativa egenskaper på andra sociala skikt, men detta innebär att de inte har tillgång till den positiva sidan av dessa egenskaper. Om exempelvis ”vita kränkta män” har ett sådant övermått av identitet och historia att de blir främlingsfientliga saknar den nya klassens medlemmar en egentlig identitet och historisk kontinuitet. Detta förklarar varför medlemmar av den nya klassen söker autenticitet och vitalitet hos snart sagt alla kulturer utom den egna. Den nya klassen saknar själ, historia och äkthet, och dess politiskt korrekta sentiment och behov av klassmarkörer riktade mot den egna etniska gruppen försvårar avsevärt en lösning på detta.
En intersektionell analys av dagens Sverige identifierar alltså även betydande problem för den nya klassen.
The Tea Party is fighting to transform America into a gerontocracy: a government of the old people, by the old people, and for the old people. More specifically, the old people who will be ruling are the Baby Boomers, the most narcissistic and avaricious generation in American history.
– Ferdinand Bardamu
Man skulle kunna göra en fortsatt analys, där exempelvis lands- och glesbygdens situation betraktas intersektionellt, både materiellt och symboliskt. På liknande vis kan man föra in det generationella perspektivet, den generation som både skapat och försvarar mycket av dagens situation är den såkallade 68-generationen och mycket av deras politik är till skada för yngre och äldre generationer. Samtidigt bör man här beakta klassaspekten, de idealtypiska ”68-orna” är sällan arbetarklass. Man kan också föra in funktionshindrade i en intersektionell analys, och fråga sig i vad mån funktionshindrade gynnas eller missgynnas, materiellt och symboliskt, av sådant som den förda ekonomiska politiken och invandringspolitiken. Man skulle också kunna identifiera sprickorna i ”regnbågsalliansen”, där bland annat konflikter mellan HBT-grupper, muslimer, judar, djurrättsaktivister och kvinnor uppstår.
Slutsatserna man kan dra är i varje fall för det första att man alltid ”ställer svaga grupper mot varandra”, eftersom både materiella och symboliska resurser är ändliga och ibland rentav odelbara. För det andra kan man identifiera pudelns kärna och den svagaste länken i dagens Sverige som relationen mellan den nya klassen och den inhemska arbetarklassen, en relation som inte är tillfredsställande för någon av parterna och där lösningen enbart kan vara återgång till en materiell och symbolisk folkgemenskap som åter inkluderar båda grupperna i den historiska kontinuiteten och den nationella berättelsen.
Spridda länkar
In Mala Fide och gerontokratin
Breaking Bad
Motsättningar i regnbågsalliansen
Rasifierade kroppar
Wodinaz – Klass och PK
Jim Goad – Redneck Manifesto
Paul Edward Gottfried och den nya klassen – excerpter
Om skribenten: Joakim Andersen
