Elysium

Film, Recensioner

Neill Blomkamps District 9 var en både intelligent och fascinerande film, där utomjordingar hamnar i Sydafrika och stängs in i slumliknande förhållanden. Utomjordingarna var definitivt främmande, och varken särskilt sympatiska eller förmänskligade. Det Afrika där filmen utspelade sig var också exotiskt, samtidigt som huvudpersonen förde tankarna till Kafka. Sammantaget var det en intressant film, även om det inte var särskilt svårt att läsa in ett politiskt korrekt budskap löpte det också andra trådar genom den.

Blomkamps senaste film, Elysium, påminner på så vis mycket om District 9. Miljön är också snarlik. District 9 utspelar sig i laglösa slumområden där nigerianska droglorder härjar, men i Elysiums 2154 har tillståndet blivit globalt. Miljöförstöring och fattigdom har förvandlat Jorden till en plats där man ogärna skulle låta sina barn växa upp. Det är också en plats där vita tycks vara i minoritet. De rika, de flesta av dem vita, har istället lämnat Jorden och sökt sin tillflykt till rymdstationen Elysium, där de framlever en fridfull tillvaro med tillgång bland annat till avancerad medicinsk teknologi. Sådan teknologi saknar de som lever kvar på Jorden, och filmen följer ett försök att ta sig till Elysium. Som film betraktat är det en relativt genomsnittlig actionfilm, undertecknad berördes exempelvis inte nämnvärt av vare sig handling eller skådespelare. Det intressanta är snarare hur den tolkats av de antiliberaler som sett och recenserat den, och då med utgångspunkt i de två polerna Jord och Elysium.

Skeendet tar sin början i den sfär där dessa två poler möts och överlappar varandra, Matt Damons huvudperson arbetar i en fabrik som ägs av en kapitalist från Elysium och fattiga från Jorden försöker ta sig illegalt till rymdstationen. Det finns ett intressant tema i filmen där en man som fått veta att han har kort tid kvar att leva låter sig förvandlas till en icke-mänsklig cyborg, men detta är inte det tema som främst väckt antiliberalt intresse (becoming-machine är heller inte ett lika intressant tema som becoming-alien i District 9).

E

I think there’s more to this movie than just open-border, pro-amnesty propaganda. It’s more accurate to characterize it as a war within the liberal mind…
– Roman Bernard

Istället har Steve Sailer, Kevin Macdonald och Roman Bernard tolkat filmens budskap utifrån i vad mån det är liberalt. Macdonald betonar dess liberala aspekt, där de vita rika som vägrar släppa in fattiga och sjuka är ett centralt inslag i den vänsterliberala världsbilden. Sailer och Bernard har istället fokuserat på den antiliberala aspekten, där Elysium lika gärna kan ses som Camp of the Saints. Man kan också notera att Elysium reproducerar den samtidigt centralt liberala och i grunden icke-liberala föreställningen om den vite frälsaren och hans eller hennes börda. Detta är en central del av vita liberalers självbild, men samtidigt något de inte kan avslöja då det i sig skulle betraktas som, och dessutom är, en form av rasism. Även bortsett från detta är det lättare för en huvudsakligen vit biopublik att identifiera sig med Matt Damon, även om hans sort framstår som ovanlig år 2154.

Roman Bernard noterar att filmen varken är simpel propaganda för fri invandring eller för dess motsats, utan att den skildrar ett ”krig i det liberala medvetandet”. Å ena sidan vill man ha öppna gränser, å andra sidan vill man retirera till socialt segregerade zoner både vad gäller boende och skolor. Elysium är ett extremt exempel på detta, men filmen visar också att denna strategi av white flight är en omöjlighet. Många liberaler anar detta, därav Bernards ordval. Denna konflikt i det liberala medvetandet representeras i filmen även av konflikten mellan Elysiums politiskt korrekte president och en försvarsminister som inser att hårda metoder måste användas för att bevara rymdstationen. Man kan samtidigt notera att filmen låter oss ana ett tredje alternativ, de boerlegosoldater som försvarsministern kontrakterar för diverse ljusskygga uppdrag. Dessa lever mitt i den icke-elysiska verkligheten, och för tankarna till boer eller rednecks. Förutsägbart nog framställs de dock samtidigt som degenerater vad gäller kvinnosyn.

Sammantaget kan man alltså instämma med Bernard vad gäller filmen, men den är inte särskilt bra. Som föremål för kultur- och ideologianalys kan den alltså vara av intresse, men om man ska se en bra film bör man välja någon annan.

Antiliberala recensioner

Steve Sailer – Elysium: Neill Blomkamp Fools the Critics Again
Kevin Macdonald – Elysium: An all too real dystopian vision of the future
Roman Bernard – Elysium: An Allegory of White Flight
Matthew Heimbach – Elysium is an Anti-White Open Borders Propaganda Farce