J.R.R. Tolkiens verk tillhör vår tids mytiska skatter, fantastisk litteratur som samtidigt förmedlar mycket av det som är bäst i den nordeuropeiska världsbilden och antropologin. De flesta av oss kan både känna igen oss i Frodos eller Boromirs inre kamp, samtidigt som vi kan inspireras av Aragorn eller Gandalf. Gestalter som Saruman och Ringen symboliserar något centralt i den moderna världen, bland annat den nihilism där ändamålet helgar medlen och den modernitet som skövlar djur och natur.

Det är därför positivt att Peter Jackson bestämt sig för att göra en serie filmer baserade på Tolkiens verk, först Ringentrilogin och därefter den kortare Hobbit. De första tre filmerna är storverk, och även den första Hobbitfilmen är en genuin filmupplevelse. Samtidigt anar man brister i den, brister som förvärras i den andra filmen, Smaugs ödemark.

Beorn

Denna film tar vid där den första slutat. Sällskapet bestående av dvärgar, en hob och en trollkarl flyr undan Azogs orcher och vargryttare, och finner sin tillflykt hos hamnskiftaren Beorn. Denna episod och gestalten Beorn får en hel del utrymme i Tolkiens bok, och är fascinerande på flera vis. Inte minst anknyter den till en nordeuropeisk arketyp, och till idealet av ett liv i harmoni med djur och natur. Det framstår därför som märkligt att det klippts ner, och att episoder utan anknytning till Tolkien istället tagit dess plats.

För den arachnofob som ser filmen kan man notera att Smaugs ödemark inte bör ses i 3D, för sällskapet ger sig därefter av in i Mörkmården och stöter på dess åttabenta invånare. Vad gäller specialeffekter är detta en välgjord scen. Dvärgarna och deras inbrottstjuv hamnar därefter som fångar hos skogsalverna, och det är nu Jacksons berättelse på allvar börjar avlägsna sig från Tolkiens, både vad gäller detaljer och innebörd. Vi bjuds nu bland annat på en alvisk motsvarighet till Eowyn, denna alviska sköldmö påverkar dock inte handlingen negativt. Däremot för Jackson också in en kärlekshistoria som enligt undertecknad har mer gemensamt med senmoderna sentiment än med Tolkien, liksom en strid där inslaget av specialeffekter blir så överdrivet att det visserligen är fascinerande att se men samtidigt svårt att ta på allvar. Det är kort sagt snyggt men inte särskilt heroiskt. Jacksons tolkning av Sjöstaden har också senmodern prägel, och för dessutom tankarna till London.

Smaug

Mot slutet av filmen hämtar den sig också något, då draken Smaug vaknar. Smaug är i sig en fängslande gestalt, både visuellt och som karaktär, och Jackson fångar här i det stora hela den nordeuropeiska draken som arketyp. Samtidigt får filmen nu ett annat djup, då Thorins inre kamp blir tydligare. Begär efter guld och hämnd ställs mot egenskaper som hör den gode kungen till. Slutet är också dramatiskt.

Sammantaget är det alltså en välgjord action- eller äventyrsfilm i fantasygenren. Den bakgrund som erbjuds av Tolkiens Midgård är så rik vad gäller miljöer, varelser och karaktärer att det är svårt att misslyckas. Specialeffekterna är också välgjorda, och många scener är rent visuellt välgjorda. Filmen saknar dock det djup och den mening som också finns i Tolkiens böcker, ett djup som Jackson tidigare varit tämligen bra på att förmedla. Anledningen till att han nu inte lyckas lika väl är sannolikt att Hobbit trots allt är en ganska kort barn- eller ungdomsbok, och om man vill göra tre långa filmer på den tvingas man hitta på en hel del egna scener. Dessa sceners koppling till Tolkiens verk tenderar att minska över tid. Detta innebär också att som myt fungerar inte Smaugs ödemark.

Om man bortser från detta är det dock en film som fungerar bra, det är också svårt att låta bli att se den då Jackson tidigare lyckats väl med att fånga både det mytiska, det heroiska och det tragiska i Tolkiens verk och det är troligt att han kommer göra det igen i den tredje filmen. Femhärarslaget är om inte annat en god förutsättning för detta.

Relaterat

Peter Jacksons Hobbit
Sagan om Ringen och traditionalismen
Hurins barn
Solguru – J.R.R. Tolkien: Breven från Jultomten