På den internationella kvinnodagen har det med åren utvecklats något av en tradition där de bistra herrarna bakom Webblog Oskorei berör sådant som den nordiska kvinnans historiska ställning, och mer heterodoxa feminister som Camille Paglia och Elisabeth Fox-Genovese.

Idag ska vi istället ta en närmare titt på de historiska suffragetterna i allmänhet och två i synnerhet. Som helhet var det en brokig rörelse, där underbyggda argument och metodisk aktivism samsades med våldsamma aktioner och obalanserade individer som tycks förebåda 1968. Man kan notera att det moderna Europa i jämförelse med det förmoderna på många sätt var sämre för kvinnor. Detta gäller inte minst om vi undviker det generaliserande begreppet ”kvinnor”, och istället utgår från att det även inom könen finns betydande skillnader mellan individer. Den ”absoluta kvinna” en traditionalist som Evola beskriver har företrädare i sinnevärlden, och dessa torde ha varit fullt nöjda med sin situation även under tidigt 1800-tal. Men i europeisk idéhistoria finner vi också den såkallade viragon, en kvinna som delar egenskaper som återfinns hos utmärkta män (mod, moral, styrka). Inställningen till viragon har aldrig saknat inslag av ambivalens, men dessa tycks ha ökat historiskt. En kvinna som överskrider könsbarriären på ett rent negativt sätt, som förenar det sämsta av det manliga och det kvinnliga, har bland annat kallats termagant.

Viragor, termaganter och absoluta kvinnor

Om man utgår från denna distinktion i sin analys av den historiska feminismen blir dess bakgrund och utveckling tydligare. I neoreaktionära kretsar talar man ibland om feminismen som ett ”krig av kvinnor mot andra kvinnor”, och delvis är detta korrekt. Feminismen, särskilt dess radikala grenar, är då att betrakta som ett krig av, delvis, viragor och, främst, termaganter mot den kvinnotyp och de normer Evola knyter till den ”absoluta kvinnan”. Moderna fenomen som kollektivism, ressentiment och kulturmarxism ger också det hela en mer antisocial prägel än vad som vore konstruktivt. Om vi antar att den moderna feminismen företräds av viragor och termaganter förstår man också dess djupt maskulina prägel, där det historiskt manliga konsekvent betraktas som bättre än det historiskt kvinnliga (vad gäller allt från yrkesliv till familj). Viragon har betydande maskulina och virila inslag i sin personlighet, och finner därför ”manliga” karrärsval mer givande (och har där historiskt visat sig vara en betydande tillgång för nordeuropéerna). Termaganten är en instabil virago. Detta innebär att man kan parafrasera don Colacho och konstatera att:

Modern history, ultimately, comes down to the defeat of the bourgeoisie and the victory of bourgeois ideas.

Med det lilla förbehållet att man byter ut ”bourgeoisie” mot ”men” och ”male”.

När man studerar de tidiga suffragetterna finner man flera viragor, principfasta, intelligenta och modiga kvinnor. Ett par av dessa var Rebecca Latimer Felton och Dora Marsden, vilka också illustrerar att den senare feminismens starka koppling till kulturmarxismen inte var någon nödvändighet.

Rebecca Latimer Felton

When the women of the country come in and sit with you, though there may be but very few in the next few years, I pledge you that you will get ability, you will get integrity of purpose, you will get exalted patriotism, and you will get unstinted usefulness.
– Rebecca Felton

Rebecca Latimer Felton (1835-1930) var den första amerikanska kvinnliga senatorn. Hon fokuserade i sin feminism på de bidrag sydstaternas kvinnor kunde göra för sitt samhälle, liksom på motsättningen mellan den höviska ideologin i Södern och kvinnornas politiska omyndigförklarande. Det fanns också ett starkt religiöst inslag i hennes världsbild.

Intressant är att Felton också förenade sin feminism med en uttalad rasideologi. Hon ställde den vita kvinnan mot de svarta, och frågade bland annat om det var rättvist att svarta män skulle få rösta om hur hennes skattepengar skulle användas. Felton försvarade också lynchningar, då hon menade att detta var det enda sättet att minska antalet våldtäkter. Samtidigt menade hon att slaveriet hade blivit ett omoraliskt system, och att inbördeskriget varit Guds straff för det.

Dora Marsden

The stronger, therefore, the call for protection, the stronger is the implication that the responsible one is the owner and the protected one the property; and as it is the ”advanced women” who have pushed the claims of masculine responsibility to hitherto undreamed of lengths, the fact that it is they also who make the outcry against women being ”property” invests the movement with the element of uproarious farce: the more so because they themselves remain sublimely unconscious of any element of humour. This explains why by comparison with the ”advanced women,” the ”womanly” women look the more intelligent.
– Dora Marsden, The Egoist

Engelska Dora Marsden (1882-1960) har kallats ”feminismens Max Stirner”, och spelade en viktig roll i förmedlandet av den tyske egoistens idéer. Marsden växte upp i en fattig familj, men hennes begåvning gjorde att hon fick en högre utbildning. Hon började sin bana som suffragist, och arresterades flera gånger. Marsden var redaktör för flera suffragisttidskrifter, bland annat The Freewoman.

Gradvis kom hon att intressera sig mer för individualanarkism och egoism, inte minst Marx gamle konkurrent Max Stirner. Samtidigt gav hon utrymme åt många av tidens viktiga författare i sina tidskrifter, från Joyce, Lawrence och Eliot till Ezra Pound och Wyndham Lewis. Flera av dessa är idag kända i antiliberala kretsar, och det tycks inte ha varit något sammanträffande. Även Mussolini var i ungdomen inspirerad av Stirner.

Let us agree with Stirner that God neither postulates nor controls the Ego. But the Ego does postulate God.
– Dora Marsden

Marsdens egoism utvecklades vidare till en mer religiös världsåskådning, och efter ett sammanbrott tillbringade hon många år på mentalsjukhus. Är man intresserad av tänkare som Stirner, Redbeard med flera, är hon dock fortsatt av betydande intresse. Hennes utveckling från individualegoism till en mer kosmisk världsbild påminner också om Evolas ”absoluta individualism”, och kunde under bättre omständigheter ha lett vidare till en traditionalism. För den som är trött på den samtida feminismens koppling till kulturmarxismen med dess abstraktioner och dess karaktär av sekulär religion, och söker en verkligt originell anarkafeminism eller en feminism förenlig med traditionalismen, torde det alltså finnas en hel del av värde hos Marsden. Ett betydande antal av hennes artiklar finns också tillgängliga på internet.

Vidare läsning

Dora Marsden – The Stirner of Feminism
i-studies – Dora Marsden

Relaterat

Den nya feminismen
Ludovici och feminismen
Max Stirner och individualanarkismen

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.