De flesta som genomskådar systemet går igenom en fas man kan beskriva som ”förvåning och chock”, den fas där de inser att systemets retorik om sådant som fri debatt och yttrandefrihet inte är annat än just retorik. De flesta av oss har tagit retoriken på allvar eftersom den omgav oss när vi växte upp, och när vi konfronteras med en makt som säger en sak men gör något helt annat kan det vara svårt att till en början bearbeta det (vilket i sin tur bidrar till nästa fas många av oss genomgår, vredesfasen, där vi kan uttrycka oss på ett sätt som systemets företrädare sedan med stor glädje använder mot oss flera decennier senare…).
Denna konflikt mellan retorik och verklighet, en lightversion av Zizeks ”maktens obscena undersida”, blir mycket påtaglig i behandlingen av den skånske gatukonstnären Dan Park, nyligen dömd till flera månader i fängelse för bland annat hets mot folkgrupp. Det är en dom som sätter fingret på flera tendenser i vårt samhälle. Man kan konstatera att Dan Park är punk. Det gäller estetiken, och det gäller inställningen till makten och dess normer. Normalt präglas synen på upproriska konstnärer av gamla 68-ordspråk som ”det är rätt att göra uppror”, ”det är förbjudet att förbjuda” och ”lita inte på någon över 30”. Dan Park förkroppsligar i hög grad en sådan inställning, skillnaden är att samhället förändrats. De grupper som gjorde uppror 1968 är idag makthavarna, och de är förmodligen mindre toleranta mot uppror och oliktänkande än vad gårdagens styrande var. Detta innebär att den som har en grundläggande kognitiv förmåga inte samtidigt kan ta sig själv på allvar och göra ”uppror” mot en svunnen tids makthavare och ideologier. Dan Park har insett detta, och riktar mycket av sin satir mot politisk korrekthet som ideologi. För detta döms han till fängelse.
Domen är oroväckande eftersom den, som Ingrid Carlqvist på Dispatch noterat, riskerar att förbjuda satir. Överhuvudtaget bekräftar den det offentlighetens fördummande de senaste åren ofta visat prov på, bekräftar att det svårbegripliga, det som inte enkelt kan passas in i en åsiktsmall, inte längre är accepterat. De styrande är kort sagt för dumma och för inskränkta för att kunna hantera det diffusa och det svårtolkade. Det innebär därmed också en fortsatt hyperpolitisering, där allt tolkas som politiska positioner, av vilka en del kan förbjudas. Vi väntar nu på att liknande politiskt svårplacerade fenomen som Lindström och Henrik Möller ska drabbas. Bland annat The Kristet Utseende har under flera år reproducerat en stereotyp bild av homosexuella män, vilket av den hyperpolitiserade kan tolkas som kränkande.
Vad man som konservativ kan tillägga är att även om lagen bör tillåta en långt gången yttrandefrihet, känns hets och hån mot folkgrupper främmande för en balanserad person. Hövligt och civiliserat umgänge mellan både individer och etniska grupper är då det naturliga. Vad man dock frågar sig är om Parks olagliga kreationer är riktade mot folkgrupper eller mot en ideologi. Det senare framstår som det mest troliga, bland annat då det varken är afrikaner eller romer som reagerat på hans bilder. Istället är det, med all sannolikhet pursvenska, vänsteraktivister som misshandlat honom, och lika pursvenska domare som nu dömt honom. Det är tveksamt om exempelvis svenska romer betraktar Park som det stora problemet i tillvaron, vilket bekräftar att vi här har en dom mot blasfemi och inte så mycket annat. Park hädar mot den svenska politiska korrektheten, och för detta döms han. Likheterna med hyllade Pussy Riot är uppenbara, skillnaden är att det inte äger rum i ett annat land och att sammanhangen därför är svårare att identifiera. En del av Parks kreationer passerar mina gränser för god smak, men det är tveksamt om det är min smak som ska ligga till grund för lagstiftningen.
Relaterat
Lars Vilks – Fängslande konst
Dispatch – Domen mot Dan Park innebär ett förbud mot satir
Dan Parks blogg
Om skribenten: Joakim Andersen
