I dagarna har vi i både etablerad och alternativ media kunnat läsa om den engelska staden Rotherham, där minst 1400 barn under perioden mellan 1997 och 2013 blev sexuellt utnyttjade. Myndigheterna har fått svidande kritik för att de misslyckats att förhindra detta, trots att de fick flera varningar. I alternativ media har fokus legat på att förövarna inte varit etniska engelsmän medan däremot offren ofta varit det, och att rädslan för att framstå som ”rasist” eller gynna ”rasistiska” grupper har spelat en roll i myndigheternas misslyckande att i tid ta itu med problemet. Detta har även nämnts i etablerad media.
En oberoende studie av vad som hände i Rotherdam beställdes av Rotherham Metropolitan Borough Council i oktober 2013, och skrevs av professor Alexis Jay. Den finns som pdf här: Professor Jays utredning
Rotherham
When asked about taxis, there was an immediate and consistent response from the young women and men on every occasion. All avoided the use of taxis if at all possible.
– professor Jay
Rotherham ligger i södra Yorkshire och har nästan 260,000 invånare. Av dessa tillhör ungefär 8% etniska minoriteter. Rotherham är socialt utsatt, med högre arbetslöshet och fler bidragstagare än i England som helhet. Det finns betydande ojämlikhet och fattigdom i staden. Staden har hamnat i media efter att det blivit känt att ett stort antal barn och unga utsatts för sexuella övergrepp. Siffran 1400 har nämnts, men mörkertalet kan vara betydligt större.
Professor Jay samlar några fallbeskrivningar i sin studie. 2010 blev ett av offren mördat, hon var då 17 år gammal men myndigheterna hade sedan hon var 11 känt till att hon var måltavla för äldre mäns intresse. När hon var 13 bjöds hon på alkohol av äldre män, med följdfrågan vad hon skulle göra för dem i utbyte. Hon hade många kontakter med myndigheterna, vilka hade lång kännedom om hennes situation. När hon mördades var det för att hon ”skämt ut” familjerna till två av de män som utnyttjat henne.
Fallbeskrivningarna är överhuvudtaget mycket obehagliga att läsa, man vill helst föreställa sig att människor inte lever i ett sådant helvete. Det framgår att flickor i 11-årsåldern utsattes för upprepade våldtäkter av äldre män. En flicka blev indränkt i bensin och hotades med att tändas eld på. I ett fall hittade polisen en halvnaken skolflicka under en tvåbarnsfars säng, och valde att arrestera henne men låta honom gå. I minst två fall spårades offren upp av sina fäder, men när de försökte föra sina barn från de hus där de hölls valde polisen att arrestera dem. Många gånger utsattes barnen och deras familjer för allvarliga hot, ibland våld, när de försökte bryta med förövarna eller gå till polisen. En flickas äldre bror blev brutalt misshandlad, i andra fall satt grupper av vuxna män utanför flickornas hem som hot. Flickorna såldes ofta till andra män, skickades runt mellan städer i norra England, och utsattes för mycket brutala våldtäkter.
Under intervjuerna fick Jay veta att de flesta unga kände någon som utsatts för sexuella övergrepp, en intervjuad berättade att ”‘gang rape’ was a usual part of growing up in the area of Rotherham in which she lived.” Många unga berättade också att de undvek att åka taxi, då detta ofta kunde urarta. Lärare berättade att de kände till barn i 11-årsåldern som hämtades av vuxna män i taxi från skolan.
Många av de drabbade barnen kom från socialt utsatta hem. De flesta hade rapporterats saknade flera gånger. Nästan 50% hade missbrukat alkohol eller andra substanser, även om Jay tillägger att detta var en normal del av ”grooming-processen”. En tredjedel hade problem med sin psykiska hälsa, ofta som följd av övergreppen, två tredjedelar hade problem med sin emotionella hälsa. Åtminstone i 20% av fallen hade föräldrarna problem med missbruk, och i en tredjedel av fallen med sin psykiska hälsa. Många av familjerna var kända sedan tidigare på grund av våld eller andra missförhållanden.
De flesta offren var flickor, men det fanns också pojkar som utsatts. En förövare som dömdes 2007 hade utnyttjat ett flertal pojkar. Av dessa fick de flesta inte nödvändig omsorg efteråt, och en av dem kom själv att senare röva bort och våldta unga flickor. De flesta offren var vita flickor, men det finns även uppgifter om att flickor från minoritetsgrupper kan ha varit mer utsatta än statistiken antyder. Detta då det finns starkare tabun i dessa grupper.
Barnen utsattes ofta för såkallad grooming, där de inledningsvis bjöds på alkohol eller gratis taxiresor, och hade kontakt med en något yngre man som de kom att betrakta som sin pojkvän. Vi talar här om flickor i 11-årsåldern, och om ”pojkvänner” som delade med sig av dem till betydligt äldre män. En flickas kommentar är hjärtskärande i sin enkelhet: ”He may have other girlfriends but I am special.”
Nedskärningar
Myndigheterna svek de utsatta barnen ett flertal gånger och på ett flertal sätt. Ett av dessa antyds ovan, det rörde sig om socialt utsatta familjer som drabbats av negativa sociala trender i det brittiska samhället. Man kan föreställa sig att ökad fattigdom inte har så allvarliga effekter, men en av effekterna är som synes att det blir lättare för sexuella förövare att hitta offer. Man kan här också ta upp den så omhuldade normupplösningen och sexuella revolutionen, vilket drabbat fattiga samhällen extra hårt.
Ett annat svek är att myndigheterna i Rotherham inte tog uppgifterna om problemet på allvar, och att tillräckliga resurser inte avsattes. För att visa på den attityd som delvis fanns skriver professor Jay:
One manager was reported in a recent minute of the Child Sexual Exploitation sub-group as saying that ‘agencies need to retain a sense of proportionality with regard to child sexual exploitation, as it only actually accounts for 2.3% of the Council’s safeguarding work in Rotherham. Although it is a very important issue, child neglect is a much more significant problem’. This is not an appropriate message for senior managers to give.
Den här typen av skadliga attityder tycks främst ha funnits på chefsnivå och inom polisen. Professor Jay konstaterar också att många av offren drabbats av post-traumatiskt stressyndrom som följd av det de utsatts för. Uppföljningen har dock varit mycket bristande, få av offren har fått hjälp. Professor Jay skriver:
With a very small number of exceptions, there was little or no specialist counselling or appropriate mental health intervention offered to child victims, despite their acute distress. In those cases where psychological or psychiatric assessments were carried out, children were diagnosed as suffering severe post-traumatic stress. Specialist assessments also identified that where a child had on-going contact with a perpetrator, this was likely to be a direct result of the psychological damage that had been inflicted, rather than something the victim could control.
Vi läser i professor Jays studie om förebyggande arbete som drogs in på grund av nedskärningar, vi läser också om hur det saknades medvetenhet om hur omhändertagna barn, alltså barn som omhändertagits av samhället för att skyddas, var utsatta. Professor Jay skriver:
Children who were exploited before they became looked after continued to be exploited, and were often at even greater risk of harm. Other children became exposed to sexual exploitation for the first time whilst they were looked after in children’s homes. There were examples of an exploited child acting as the conduit for perpetrators to gain access to other looked after children. This happened in local residential units as well as in out-of-area placements, and it appears to have occurred in one of the current cases we read. There was no appropriate management response to the problem of children being exposed to exploitation whilst in the care of the Council. Nor did we find that elected members as corporate parents were advised of the scale and gravity of the problem.
Vi läser också om problem vad gäller personalen av socialarbetare. Omsättningen och frånvaron var omfattande, tidvis var situationen akut. Rotherham spenderade också relativt små summor på detta område. Professor Jay identifierar här ett strukturellt problem, som drabbar engelska kommuner generellt. Hon skriver:
The combined effect of changes to local authority funding in England has been a dramatic reduction in resources available to Rotherham and neighbouring Councils. By 2016, Rotherham will have lost 33% of its spending power in real terms compared to 2010/11. The comparison for the whole of England is a reduction of 20%, and for a Council like Buckinghamshire, only 4.5% reduction. These figures highlight the extreme pressure that reductions in public spending are placing on Councils such as Rotherham, which is faced with high demands for vulnerable children and families’ services, associated with significant levels of poverty and deprivation.
Sammantaget har vi här att göra med klassaspekter, där fattiga och utsatta grupper drabbas hårt.
Attityder
Child D (2003) was 13 when she was groomed by a violent sexual predator who raped and trafficked her. Her parents, Risky Business and Child D herself all understood the seriousness of the abuse, violence and intimidation she suffered. Police and children’s social care were ineffective and seemed to blame the child.
– professor Jay
En del av problemet var också de attityder som florerade i myndigheterna. Detta tycks dels ha gällt på chefsnivå, där man inte ville ta till sig problemets allvar trots flera varningar. Och dels inom polisen, där en sexistisk kultur gjorde att man ofta såg de utsatta barnen som ansvariga för sin egen situation. Här torde även ett klassperspektiv ha spelat in, många av dessa barn var underklass och kan därför ha setts som mindre värda att skydda (”undesirables” talas det om i rapporten). Detta tycks inte vara något unikt i brittisk samtidshistoria, vilket avslöjandena om pedofilen och kändisen Savile antyder. Vad gäller oviljan att ta situationen på allvar skriver professor Jay:
Within social care, the scale and seriousness of the problem was underplayed by senior managers. At an operational level, the Police gave no priority to CSE, regarding many child victims with contempt and failing to act on their abuse as a crime. Further stark evidence came in 2002, 2003 and 2006 with three reports known to the Police and the Council, which could not have been clearer in their description of the situation in Rotherham. The first of these reports was effectively suppressed because some senior officers disbelieved the data it contained. This had led to suggestions of cover-up. The other two reports set out the links between child sexual exploitation and drugs, guns and criminality in the Borough. These reports were ignored and no action was taken to deal with the issues that were identified in them.
En utredning som genomfördes 2002 och redan då visade på allvarliga problem ska ha lett till en mycket fientlig reaktion från chefsnivå både i Council och polis, och den utsatta kunde inte slutföra utredningen. Professor Jay konstaterar att den kritik hon då riktade mot dem i efterhand tycks ha varit korrekt.
Vad gäller den problematiska internkulturen i polisen skriver hon bland annat att 11-åriga flickor kunde anses ha sex med vuxna män med ”samtycke”, det finns också exempel på anmälningar som kan tyckas solklara som lades ner. Polisen såg ofta flickorna som promiskuösa och lät bli att fråga ut de män de påträffades med. En liknande internkultur tycks ha funnits i Rotherhams Council, med flera uppgifter om sexistiska kommentarer och en machokultur. I likhet med i Sverige lade också polisledningen fokus på mätbara arbetsuppgifter. Professor Jay skriver:
Many staff felt that senior and middle managers were more focused on dealing with offences such as burglary and vehicle crime. Since there were no operational targets for dealing with CSE [de utsatta barnen], it lost out to crimes that were governed by them. Many officers and staff were confused about the messages that they received from senior leaders about CSE, to the extent that they did not know who had overall responsibility for this aspect of their work.
Man kan notera att dessa många misslyckanden från olika myndigheter, med deras traumatiska följder, ännu inte haft några konkreta konsekvenser för de människor som var ansvariga och som avlönades med detta ansvar som motivering. Roger Stone, ledare för Rotherham Council, har avgått, men utöver detta inget.
Etnisk aspekt
Agencies should acknowledge the suspected model of localised grooming of young white girls by men of Pakistani heritage, instead of being inhibited by the fear of affecting community relations. People must be able to raise concerns without fear of being labelled racist. Offenders’ communities should do more to report and tackle the issue. Outreach work towards them is essential. Multi-agency Safeguarding Hubs should be set up, linked to the Crown Prosecution Service.
– professor Jay
Vi har hittills kunnat konstatera att myndigheterna i Rotherham svek tusentals barn på många olika sätt. Till detta kommer den etniska aspekten. I Rotherham var förövarna ”asiater”, i praktiken oftast pakistanier, i några fall från Irak och Kosovo. Offren var i mycket hög grad etniskt engelska. Professor Jay konstaterar att detta är viktigt att känna till och att utgå från när man bekämpar problemet. Detta var dock något man länge undvek att göra i Rotherham, och skälen som anges är att man var rädda för att antingen framstå som ”rasister” eller gynna sådana. Anställda minns också hur de uttryckligen fick direktiv från sina chefer att det inte fick nämnas.
Detta innebar att myndigheterna i kontakterna med det pakistanska lokalsamhället i Rotherham inte tycks ha tagit upp problemet, och inte gett dem en möjlighet att lösa det. Detta i en situation då man annars hade omfattande kontakter med bland annat imamer och andra företrädare. Vad man också kan notera är att pakistanska kvinnogrupper gjort gällande att även de är utsatta för övergrepp inom sin etniska grupp, men att myndigheternas fokus på kontakter med imamer och liknande istället för kvinnogrupper gör det svårt för dem att nå fram med sin verklighet. I efterhand har företrädare för det brittisk-muslimska samhället tagit avstånd både från de brott som begåtts och den ”cover-up” som ägde rum med ”anti-rasistiska” förtecken. Om det var avsett att ”skydda” deras grupp var det ett skydd som de inte önskade sig.
Förövarna tycks i normalfallet ha varit kriminella. I rapporten från 2003 skrev dr Heal att deras sexuella övergrepp var tabu att prata om i det asiatiska lokalsamhället, många kan också ha varit rädda för de våldsamma män som ägnade sig åt det. I sin rapport från 2006 noterade dr Heal att många unga i Rotherham ansåg att polisen inte ingrep mot gängen då de var rädda för att framstå som rasister. Man kan notera att det i flera liknande barnsexhärvor de senaste åren varit just grupper av ”asiater” som varit inblandade som förövare och vita flickor som offer, detta även i Rochdale och Telford.
Vad vi här alltså kan bevittna är en form av sexism och rasism, riktad mot unga engelska flickor. I några fall blir det explicit, som när ett barn våldtogs samtidigt som hon fick veta att hon var ”white trash”. Men även när det inte var så explicit kan man här identifiera en synnerligen problematisk kvinnosyn och inställning till den inhemska befolkningen, om vi uttrycker det diplomatiskt. När man läser om barnens öden och därefter jämför med den svenska debatten, drabbas man snabbt av sorg. Den avhumanisering som drabbade, och fortfarande drabbar, dessa barn var ren och skär ondska, och kan utan problem definieras både som sexism och som rasism. I jämförelse framstår den ”rasism” man talar om i Sverige som ett väldigt lindrigt problem. Men det flitiga användandet av ordet ”rasist” har bidragit till den kultur av tystnad och rädsla som gjorde att myndigheterna i Rotherham agerade så långsamt, så den som vet med sig att han eller hon missbrukar ordet bör definitivt skämmas. Att med bevarad självrespekt tala om ”strukturell rasism” och ”privilegier” blir också väldigt svårt när man läst om de utsatta barnen i Rotherham. Verkligheten är betydligt mer komplex än så. Som jämförelsen med Savile-härvan visar har det brittiska samhället med jämna mellanrum offrat utsatta barn åt den avgud som för tillfället var mest i ropet. På Saviles tid var det kändisen, idag är det den politiska korrektheten.
Vad man samtidigt kan notera är att om man istället ser det hela isolerat från det brittiska samhällets växande fattigdom, och enbart fokuserar på den etniska aspekten, gör man också ett misstag. Den engelska arbetar- och underklassen har svikits på så många sätt att det är svårt att veta var man ska börja, och invandringspolitiken och den politiska korrektheten är bara ett par av dessa sätt.
Vidare läsning
Professor Jays utredning
Sue Reid – ’I was called a liar and a racist for exposing this sex gang abuse horror’
Mail Online – How fear of being seen as racist stopped social workers saving up to 1,400 children from sexual exploitation
Om skribenten: Joakim Andersen
