Björn von Rosen – Mitt hundliv

Okategoriserade

Något som utmärker nordeuropéerna är deras relation till hunden. Bland svenskar som skrivit böcker tillägnade sina fyrfota kamrater finner vi bland annat Sven Hedin och Björn von Rosen (1905-1989). Vi kommer återvända till Hedin, och hans hundar, framöver. Idag står emellertid von Rosen i centrum, även han en mycket givande bekantskap. Han tillhörde den adliga släkten von Rosen, med flera namnkunniga medlemmar. Fadern, greve Eric, var bland annat forskningsresande, miljövän, nationalsocialist och etnograf, brodern Carl Gustaf var pilot och hjälpflygare och hjälpte bland annat till att bygga upp Etiopiens och Biafras flygvapen, systern Birgitta var författare och människorättskämpe.

Björn var poet och konstnär. Tillsammans med vännen Harry Martinson skrev och illustrerade han bland annat Nya Bestiarium, han var också aktiv jägare och hundmänniska. Det är det sistnämnda som ligger till grund för Mitt hundliv.

br

Björn von Rosens hundliv

Ett samtal med hunden är möjligt, om ordet inte fattas alltför snävt. En kontakt med ganska rikt innehåll, av allt att döma upplevd lika starkt av båda parter.
– von Rosen

I boken berättar han om de hundar som varit en del av hans liv, främst taxar och terriers. Det är hundar med vitt skilda personligheter som beskrivs, från den mycket skarpa och jaktdugliga terriern Biggan till den glada men känsliga taxen Lillmyrra och den halvblinda och närmast missbildade, starka personligheten Mummi. Om Biggan skriver Rosen:

Hela världen älskar en krigare, det är en regel som ägaren till en liten och ettrig foxterrier ofta får tillfälle att besanna.

Han är lyhörd för hundarnas personligheter, liksom de olika rastypernas typiska egenskaper. Så skriver han att det liksom det finns olika sorters människor även finns olika sorters hundar. Han talar här om komiker och filosofer, liksom om heroiska och tragiska personligheter. Man kan identifiera en liknande distinktion bland människor och deras sätt att se på världen. En del intresserar sig för det beständiga, det som inte förändras, andra för det historiska, det som förändras. De förstnämnda är inte sällan konservativt lagda, de senare blir gärna marxister. von Rosen själv framstår som en representant för den förstnämnda typen. De personlighetstyper han identifierar bland hundar fanns för tusen år sedan och de kommer också att finnas i framtiden. Detsamma gäller hans tankar kring uppfödare:

Vad gör en människa till uppfödare, mer än själva djurintresset? Kontinuitetskänslan. I naturen finns det, sade man förr, en horror vacui, en avsky för tomrummet. Hos vissa människor finns en därmed besläktad känsla av motvilja mot det avklippta och fragmentariska. De ser naturen inte som ett kaotiskt panorama utan som en bred, regelbundet flödande ström…

Den sanna uppfödaren intresserar sig därför för typen, von Rosen skriver om den trefaldiga glädjen: ”att skapa och bevara ett värde, att skulptera i kött och blod, att fasthålla och återknyta till en identitet”. Han bidrog också själv till att bevara två sådana typer och identiteter, genom sin insats för de inhemska raserna jämthund och västgötaspets.

Förresten är Lillmyrra nyttig för mig, säger min fru. Hon uppfostrar mig. Känsliga hundar kräver varsamhet i umgänget.
– von Rosen

Sammantaget är det en givande bok, dessutom illustrerad i von Rosens karaktäristiska stil. Det är en hel del jaktskildringar, men sammantaget förmedlas flera fascinerande livsöden och ett perspektiv där det beständiga står i centrum. Vi stöter på den lilla apa von Rosen hade i London, faderns livslånga ritualer inkluderande trappor och taxar, von Rosens vistelser i Etiopien och de hundar han där stötte på, liksom hans teori att vissa hundar kan skratta (särskilt jämthundar och skottar). Har man ett hundintresse är det en givande bok, där man många gånger kan känna igen sig.

Mer von Rosen

Gotiska klubben – ”Samtal med en nötväcka” av Björn von Rosen

vr