Med jämna mellanrum har på bloggen tagits upp Per Meurling, stalinisten som blev socialdemokrat. Meurling är intressant inte minst för sina ansatser att kombinera marxismen med inslag från konservativ och fosterländsk världsåskådning. Det finns samtidigt betydande misstag i Meurlings tänkande, vilka exempelvis drev honom att försvara Moskvarättegångarna och stalinismen.
Meurlings tidiga skrifter har samlats i antologin Den goda tonens pingviner. Det är en kamplysten Meurling vi möter där, ännu inte lika nyanserad i sin världsbild som han senare kom att bli. Många senare tendenser går dock redan där att ana. Så antyds hans senare fokus på erotiken i försvaret av Agnes von Krusenstjerna. Viljan att inte rakt av överge den genuina högerns perspektiv, att istället försöka få med dess relevanta kulturkritik i marxismen, antyds också av den öppna uppskattningen för vissa av dess företrädares talanger. Så uttrycker sig Meurling mycket positivt om Joseph Conrads och Frans G. Bengtssons förmåga, det är som om han redan tidigt brottas med insikten att de har något viktigt att säga. Mycket intressant är också Meurlings genomgång av samtida diktare och författare, där han ger goda exempel på både reaktionärer, nihilister och proletärförfattare. Vid sidan av dessa värdefulla inslag passar han också på att försvara den revolutionära terrorn i Frankrike och Ryssland, vilket inte är lika sympatiskt eller konstruktivt.
Meurling och den svenska medelklassen
Just därför att vi veta att den maktpolitiska situationen i detta ögonblick är ogynnsam för oss, just därför måste vi föra ett kraftigt språk.
– Carl von Ossietzky
I Meurlings genomgång av diverse författare och poeter finner vi inkännande beskrivningar av bland annat Nils Ferlin och Harry Martinson. Om Ferlin skriver Meurling:
Hans hat till den fula, lumpna småborgerliga värld, som omger honom, är hänsynslöst och storartat.
Intressant är Meurlings bidrag till en förståelse av det svenska särfallet, i Sverige övergavs inhemsk tradition till förmån för anglosaxisk på ett sätt som kan sakna motstycke i Europa. Almqvist, Rydberg, Stenbock och Ekelöf har identifierat några delförklaringar, Meurling anknyter tydligast till Rydberg och Stenbock. Hans beskrivning av den svenska medelklassens mentala och kulturella tillstånd leder naturligt fram till politiskt korrekt konsensus, amerikanisering och ”svenska deckare”:
Den klass som för närvarande starkast framträder i detta land är medelklassen och det är den, en i ovanligt hög grad okonstnärlig, krasst egennyttig, trångt moralisk, platt, auktoritärt inställd, belåten och oinspirerad klass, som i första hand sätter sin prägel på litteraturen.
Det som förbinder denna platta människotyp med det, just nu, vänsterliberala konsensus är filistern som människotyp. Meurling skriver om filistern:
Det utmärkande för filistern är hans ängsliga omtanke om sin egen lilla lycka, glädjen ter sig honom som trevnad, sorgen blir sentimental. Hans krypande belåtenhet, hans underdåniga, fantasilösa bundenhet av miljön inger honom den föreställningen, att det bestående samhället, ehuru det givetvis har sina fel, dock i stort sett är bra och oföränderligt, och kommer honom att med en oefterhärmligt komisk, snusförnuftig och vederhäftig uppsyn se alla verkligt radikala världsförbättrare över axeln. Men i moralen är han naturligtvis övermåttan stark.
Här anar vi visserligen kommunisten Meurlings frustration över att människor i gemen inte omedelbart sväljer hans ideologiska paket, men det är samtidigt en värdefull beskrivning av en social och psykologisk typ. Inte minst anar vi vänsterliberalismens funktion som en moral, en ersatzideologi för det dåliga samvetet i en epok då ”radikala världsförbättrare” från alla läger sopas bort från offentligheten. Istället för verklig fredsrörelse eller sociala reformer får vi… upprörda reaktioner på kakor och barnböcker.
Hur man bedriver framgångsrik systemkritik under sådana förutsättningar är en svårare fråga. Även i djupet av filistern måste det finnas en längtan efter det autentiska får man anta, även om den kommer till uttryck genom intresse för husmanskost och traditionell heminredning.
Sammantaget är Meurlings gamla antologi i varje fall intressant, även om hans biografier av Fabian Månsson och Geijer har större värde. Meurlings beskrivningar av Viktor Rydberg och Frans G. Bengtsson är intressanta, liksom hans skildring av reaktionären och romantikern Joseph Conrad. Överhuvudtaget är Meurlings analyser av reaktionärer ofta mer inkännande och roliga att läsa än hans övriga texter, ett psykologiskt intressant faktum. Om Conrad skriver han:
Hans samhällsbild är en projektion av den konserverade ståndsordningen ombord på ett skepp. Det samhälle han respekterar är byggt på patriarkalisk auktoritet, blind lydnad, barnsligt förtroende för ledare och tyst kamratskap mellan män. Landkrabbornas alltmer och mer liberala värld måste för honom ha tett sig som en kusligt tilltagande anarki, i vilken alla tänkbara symptom på dekadens och degeneration voro tydligt skönjbara och absurda teorier tillämpades.
För den som med socialismen som utgångspunkt färdas i riktning mot en ”fjärde politisk teori” är Meurling kort sagt högintressant. Så i viss mån även för den liberal eller högerradikal som kan finna hans skildringar av Rydberg, Conrad eller Geijer värdefulla. Ihop med Richard Matz är han också en av dem som bäst skildrat den inhemska idétraditionen (med namn som Almqvist, Stenbock med flera).
Mer Meurling
Meurling och Månsson – svensk bondesocialism
Meurling, Marx och Geijer
Om skribenten: Joakim Andersen
