Den senaste veckan har varit händelserik, men två händelser utmärker sig. Den ena är ett viktigt inrikespolitiskt steg i rätt riktning, den andra är av geopolitisk betydelse och mer oroväckande.
Åsa Romssons tårar
Jag kan varken stödja eller försvara att vi så kraftigt försämrar svensk migrationspolitik. Jag kan inte. Det går bara inte
– Jakop Dalunde (MP)
Verkligheten i form av de facto öppna gränser mot Tredje världen blev till sist ohanterbar för regeringen, kostnaderna både ekonomiskt och i form av väljarflykt blev för stora. Ideal och verklighet kolliderade, invandringspolitiken skärptes därför något. Detta är i sig positivt. Men efterspelet illustrerar mycket av patologin i svensk politik. Hellre än att erkänna att man nu genomför delar av SD:s politik, och att dessa på något plan alltså bör ha haft rätt, har fokus hamnat på svekdebatten inom Miljöpartiet. MP är något av journalistkastens favoriter, varför detta egentligen inte är ägnat att förvåna. Partiets ”humanitära” nimbus måste på ett eller annat sätt räddas från att förknippas med det beslut man varit med och tagit.
Börjar man skärskåda reaktionerna i partiet framstår det hela som verkligt oroväckande. Åsa Romsson har tårar i ögonen, och talar om ett ”fruktansvärt” beslut. Rasmus Ling kallar beslutet ”horribelt”, Fridolin säger att det ”går inte att försvara”. Alla proportioner tycks försvunna, för när såg vi senast miljöpartister gråta offentligt? De senaste åren har bland annat biståndet naggats i kanterna, sjukförsäkringen försämrats, Sverige fått den tveksamma äran att ligga i topp vad gäller våldtäktsstatistiken, vi har bostadsbrist, sämre äldrevård, et cetera. Men det är bara när det gäller invandringen ledande miljöpartister reagerar med tårar. Vi har här inte längre att göra med politik i egentlig mening, utan en märklig form av religion. För ledande miljöpartister är invandringen helig.
Men vi andra, vi som bland annat påverkas av bostadsbrist och vårdköer, hoppas att beslutet är ett steg i riktning mot en normalisering av svensk politik. Intressant är att väljarna i opinionsundersökningar tycks välkomna den senaste skärpningen, detta gäller också ett stort antal miljöpartistiska väljare.
Turkiet, NATO och IS
We have serious doubts that this act was unintentional. It looks very much like a preplanned provocation
– Lavrov
Relationerna mellan Ryssland och Turkiet har de senaste åren varit ambivalent. Turkiet är ett NATO-land och har varit aktivt involverat i projektet att genom islamistiska rebellgrupper byta ut den syriska ledningen. Samtidigt har landet försökt finna en mer självständig linje, president Erdogan anklagade också utländska intressen för att tidigare försöka avsätta honom med ”färgrevolutions”-liknande metoder. Flera närmanden mellan Ryssland och Turkiet har därför ägt rum de senaste åren.
Denna balansgång tycks nu ha nått sitt slut, då Turkiet skjutit ned ett ryskt stridsflygplan. Den officiella turkiska förklaringen är att planet kränkt turkiskt luftrum, Turkiet har också anklagat Ryssland för att bomba turkmenska byar i Syrien. Ryssland å sin sida hävdar att några kränkningar inte ägt rum, och att bombräderna i området riktats mot rebeller snarare än civila. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan de båda versionerna, men detta är samtidigt inte relevant. Turkiet kränker exempelvis grekiskt luftrum närmast vanemässigt utan att grannen förklarar krig för det.
Följer man enbart etablerad media får man en något ensidig bild av det inträffade. Nathan Schachar beskriver exempelvis i DN ryska kränkningar som ett faktum, och hävdar att den syriska ledningen och IS ”uppenbarligen” kommit överens om att slå ut andra rebellgrupper hellre än att rikta vapnen mot varandra (Palmyra och Tabqa var ”uppenbarligen” spel för gallerierna). Det intressanta här är det Schachar inte skriver. Han nämner inte med ett ord att Turkiet köper olja från den Islamiska staten, eller hur transporter av krigare och vapen möjliggjorts genom Syriens norra granne. De turkiska angreppen i Syrien har dessutom oftare riktats mot kurder än islamister. Om allt detta tiger Schachar still.
Turkiets mål i Syrien är kort sagt inte förenliga med Rysslands, eller Europas, oavsett om Erdogan kan ha uttryckt sina sympatier för dödsoffren i Paris. Den verkligt relevanta följdfrågan är om Erdogan här agerat självständigt, eller om han rådgjort med andra NATO-länder innan han utmanat Ryssland. Det senare är det mer sannolika, detta leder i sin tur till mycket obehagliga frågetecken kring NATO:s vilja att på allvar ta itu med det de nu beskriver som sin fiende. Geopolitiska projekt gjorde att USA lät IS växa fram, enligt flera uppgifter fullt medvetna om vad som var på väg att ske. Och geopolitiska projekt tycks idag innebära många hinder för en allvarligt menad kamp mot rörelsen. Detta, liksom det tveksamma sällskap man uppenbarligen hamnar i, bör var och en som förespråkar NATO-medlemskap vara medveten om.
Vidare läsning
zerohedge – NATO Is Harboring ISIS, And Here’s The Evidence
Russia Today om nedskjutningen
Right On – Turkey Supports ISIS, Attacks Russia
Om skribenten: Joakim Andersen
