Idag används oftast ordet kulspruta, men både tyskan och franskan har sedan första världskriget lånat ut synonymerna maskingevär/maschinengewehr och mitraljös/mitrailleuse. Kulsprutan användes redan i slutet av 1800-talet, men fick sitt genombrott under första världskriget då även lättare varianter började tas i bruk.
Vid världskrigets utbrott använde Tyskland ett maskingevär från 1908 (MG 08). Denna modell vidareutvecklades två gånger under kriget till modellerna MG 08/15 och MG 08/18. Den franska mitraljösen Hotchkiss M1914 stod färdig vid krigsutbrottet och den lättare kulsprutan Chauchat användes av de franska trupperna från 1915. Chauchat blev snabbt impopulär (hos fransmännen bör tilläggas) på grund av sin opålitlighet. Trots detta producerades mer än en kvarts miljon exemplar av detta vapen.
Maskingeväret
Av krevadernas dån och av kvävande damm
och av fasa är luften full,
när stormkolonnerna vältra sig fram
som levande vågor av mull.
Är det människoliv, är det själar och blod,
som en dåre i döden sänt?
Är det hjältar med mera än mänskligt mod,
eller är det ett blint element?
Man vet ej. I luftens kvävande gas
en enda tanke har rum:
Att höjden, som belgerna hålla, skall tas,
fast man dränker i blod var tum.
En envis, tom och förvirrad fras
blir hundradens dödsreplik:
att höjden, som belgerna hålla, skall tas,
fast marken blir sållad med lik.
Där hjälper ej eld, där hjälper ej bly.
Det är helvetets makt, som är lös.
Kanonerna tystna. Soldaterna fly,
och allt tunnare kulorna strös.
Ett segerskri bland de döendes stön
ur anfallskolonnerna skär…
– Men där knattrar alltjämt ifrån kullens krön
ett ensamt maskingevär.
Vem var han? – En namnlös belgisk soldat,
som stod emot tusen man.
Ett glödande vanvett, ett underligt hat
i den glasiga blicken brann.
Med kraniets spända och gulgrå hy
ett tycke av Döden han fick.
Och allt snabbare sände han bly efter bly
vart flyende ögonblick.
Vem var han? – En man från ett gruvdistrikt,
en namnlös, grå proletär.
De andra ha flytt. Det finns ingen plikt
att ensam stå kvar mot en här.
Vad kände väl han för ett fosterland
av hatade lagar och svält,
som han hädat vid fanornas röda brand
och tvingats att tjäna i fält?
De grå därnere väl voro som han
proletärer och likar mest.
Och varför… – I hatets feber förbrann
var irrande tankes rest.
Allt närmare böljade led efter led
under knittrande kulors musik.
Men de lämnade kvar i terrängen en bred,
förfärande flodbädd av lik.
Det sjöng i hans hjärna en vild melodi
som smatter av kulor mot plåt:
Ni har skövlat mitt hem. Det är ni, ni, ni!
Vi ska följas till helvetet åt.
– Han visste väl intet hemifrån,
han hade ej hus och ej jord.
Men nu sjöng i hans hjärna en mörk demon
förvirrade, främmande ord.
Var tanke blev stel och kall som stål;
han blev med geväret till ett,
en sällsam maskin, som sköt mot sitt mål
alltmera säkert och tätt.
Men då rann under hatet av undran en ström
– Är det jag, som skriker och slåss?
Min Gud, det är blott en elak dröm.
Så släpp mig ur drömmen loss!
Från muren av män, som stormade an,
hans ångest ett eko fick.
Där sprang bland de andra en gråsprängd man
med skräck i sin stela blick,
en namnlös, grå proletär, som han
på kommando i ledet ställd,
och vars hjärna som hans i förbittring brann
av en underlig, främmande eld.
Han borrade blicken i mannen, som stod
allena mot himlens bryn.
– Han tycktes ej vara av kött och blod
men en mardröms spökande syn. –
Och han skrek under kulornas knastrande ljud
med en dåres förvirrade hopp:
Det är blott en elak dröm, min Gud!
Så väck mig ur drömmen opp!
Nu togo de backen. Än en minut!
Släng in en remsa igen!
Det kan kosta dem än, innan allt är slut,
vill Gud, några dussin män.
Det slog blixt efter blixt emot molnet av män
som elektriska gnistor slå,
som gnistor av hat. – Där rullade en,
och strax framför mynningen två!
Den första, som rände sin knivbajonett
i belgierns skälvande kropp,
var han, som i samma ångest bett
att få vakna ur mardrömmen opp.
Han fick genom bröstet i samma sekund
den sista blixten av hat,
och de vaknade upp ur mardrömmens blund
med ett ångestens skri: Kamrat! – – –
– Förbi var kolonnen och trummans musik.
Mitraljösen låg tystad och knäckt
och över den famn mot famn två lik,
två bröder av samma släkt,
– två män, som sjöng om förbrödringens dar
i arbetarmötets extas,
tills kanonen gav drömmarnas frågor svar
med sin mäktiga, dövande bas.
tills tidens döva och grymma gud,
vars bud är att hata och slåss
och som tvang dem att lyda i fasa sitt bud,
ur mardrömmen släppte dem loss,
när som offer i broderligt byte
i bröstet varandra de gett
den ena sin sista kula,
den andra sin bajonett.
(Bild: La Mitrailleuse av Christopher R. W. Nevinson)
Om skribenten: Patrik Ehn
