Göteborgspostens ledarsida har den senaste tiden nästan trätt fram som mainstreammedias högerradikaler. Med Alice Teodorescu i spetsen har de kritiserat rikspolischefen Dan Eliasson (öppet mål kanske), bestämt hävdat att det visst finns en svensk kultur, försiktigt gett sitt stöd för ett tiggeriförbud, kritiserat bokmässan för att porta Nya Tider, talat om kulturskillnader och invandrares överrepresentation i brottsstatistiken samt varit kritisk mot asylrätten och till och med stiftelsen Expo. En trött gammal riktig högerradikal vill ge en eloge till Håkan Boström för det sistnämnda, även om han kanske inte uppskattar den. Vem vet.

Ledarsidan i fråga har gått i täten för den nya vågen av mer frispråkig debatt kring och kritik mot sveriges förda invandringspolitik och snäva åsiktskorridor. Det här får ses som väldigt positivt på många sätt. Undertecknad har slitit sitt hår, bildigt talat, över dessa företeelser under många år. Att människor i en position att nå ut till den breda allmänheten tar facklan är underbart att se. Den mentala bilden kanske är att de antänder sin fackla med elden från vår rörelse, men i det här fallet kanske de snarare tänder en liten tändsticka.

Det som bekymrar mig med Boström och Teodorescu är hur länge de egentligen har tyckt såhär. Det är väl knappast så att de helt plötsligt vaknade en morgon i början av 2016 och kom på att Expo mest är en propagandaorganisation eller att det här med massinvandring kanske inte är så bra?  Vad gjorde de innan? Höll det inom sig?

Det kanske är förståeligt. En person med ambitioner att ha en karriär inom media som under år 2014 skulle ha kritiserat asylrätten skulle snabbt ha funnit sig själv arbetslös och utfryst. Vi människor vill gärna passa in och behaga, särskilt i Sverige. Kanske har Teodorescu och Boström arbetat för sin lite-till-höger-om-agenda i det fördolda hela tiden. Kanske har de rättat sig i ledet och bidat sin tid. Eller bara rättat sig i ledet. Det är kanske det de gör igen, men nu får de istället stå först och så får de andra rätta sig allt eftersom.

Radikaliseras den svenska debatten på riktigt i framtiden så ska det bli intressant att se vilka som då helt plötsligt träder fram och, som om inget har hänt, skriver ledare om hur vänsterns långa marsch genom institutionerna måste reverseras och om hur vi nu måste på allvar diskutera repatriering. Vi får väl se.

Om skribenten: Robert Rönngren