Motpol.nu http://motpol.nu Kulturkamp, folkbildning, samh�llsdebatt sv Sat, 13 Mar 2010 17:42:56 -0600 FAS: Ett synodalt beslut om begreppen etnicitet och nation i den rysk-ortodoxa kyrkan http://fas.motpol.nu/?p=2925 http://fas.motpol.nu/?p=2925#comments Sat, 13 Mar 2010 17:42:56 -0600 FAS FAS http://fas.motpol.nu/?p=2925 II. 2. The universal nature of the Church, however, does not mean that Christians should have no right to national identity and national self-expressions. On the contrary, the Church unites in herself the universal with the national. Thus, the Orthodox Church, though universal, consists of many Autocephalous National Churches. Orthodox Christians, aware of being citizens of the heavenly homeland, should not forget about their earthly homeland...

The cultural distinctions of particular nations are expressed in the liturgical and other church art, especially in the peculiarities of Christian order of life. All this creates national Christian cultures.

Among saints venerated by the Orthodox Church, many became famous for the love of their earthly homeland and faithfulness to it. Russian hagiographic sources praise the holy Prince Michael of Tver who «gave his life for his fatherland», comparing his feat to the martyrdom of the holy protomartyr Dimitrius of Thessaloniki: «The good lover of his fatherland said about his native city of Thessaloniki, 'O Lord, if you ruin this city, I will perish together with it, but if you save it, I will also be saved'».

In all times the Church has called upon her children to love their homeland on earth and not to spare their lives to protect it if it was threatened. The Russian Church on many occasions gave her blessing to the people for them to take part in liberation wars. Thus, in 1380, the venerable Sergius the abbot and miracle-maker of Radonezh blessed the Russian troops headed by the holy Prince Dimitry Donskoy before their battle with the Tartar-Mongol invaders. In 1612, St. Hermogen, Patriarch of Moscow and All Russia, gave blessing upon the irregulars in their struggle with the Polish invaders. In 1813, during the war with the French aggressors, St. Philaret of Moscow said to his flock: «If you avoid dying for the honour and freedom of the Fatherland, you will die a criminal or a slave; die for the faith and the Fatherland and you will be granted life and a crown in heaven».

The holy righteous John of Kronstadt wrote this about love of one's earthly homeland: «Love the earthly homeland… it has raised, distinguished, honoured and equipped you with everything; but have special love for the heavenly homeland… that homeland is incomparably more precious that this one, because it is holy, righteous and incorruptible. The priceless blood of the Son of God has earned that homeland for you. But in order to be members of that homeland, you should respect and love its laws, just as you are obliged to respect and really respect the laws of the earthly homeland».

II. 3. Christian patriotism may be expressed at the same time with regard to a nation as an ethnic community and as a community of its citizens. The Orthodox Christian is called to love his fatherland, which has a territorial dimension, and his brothers by blood who live everywhere in the world. This love is one of the ways of fulfilling God's commandment of love to one's neighbour which includes love to one's family, fellow-tribesmen and fellow-citizens.

The patriotism of the Orthodox Christian should be active. It is manifested when he defends his fatherland against an enemy, works for the good of the motherland, cares for the good order of people's life through, among other things, participation in the affairs of government. The Christian is called to preserve and develop national culture and people's self-awareness.

When a nation, civil or ethnic, represents fully or predominantly a monoconfessional Orthodox community, it can in a certain sense be regarded as the one community of faith — an Orthodox nation.

II. 4. At the same time, national sentiments can cause such sinful phenomena as aggressive nationalism, xenophobia, national exclusiveness and inter-ethnic enmity. At their extremes, these phenomena often lead to the restriction of the rights of individuals and nations, wars and other manifestations of violence.

It is contrary to Orthodox ethics to divide nations into the best and the worst and to belittle any ethnic or civic nation. Even more contrary to Orthodoxy are the teachings which put the nation in the place of God or reduce faith to one of the aspects of national self-awareness.

.......................

Därmed borde min egen position på denna blogg vara klar då jag helt och fullt håller mig inom denna doktrin.

]]> FAS: Dubbel effekt när riksdagen beslutar om folkmord http://fas.motpol.nu/?p=2913 http://fas.motpol.nu/?p=2913#comments Fri, 12 Mar 2010 01:15:11 -0600 FAS FAS http://fas.motpol.nu/?p=2913 Turkiet kan du hamna i fängelse om du påstår att folkmordet på armenier och syrianer ägde rum under första Världskriget. I Tyskland kan du få fängelse om du förnekar att folkmordet på judar ägde rum under andra Världskriget. Även i Frankrike är det förbjudet att förneka Förintelsen och folkmordet på armenierna. Beroende på vilket land du befinner dig i förväntas du vara flexibel med dina åsikter, alternativt inte säga någonting överhuvudtaget om de mörka fläckarna i respektive lands närhistoria. Detta blir konsekvensen varje gång då en stat (med tvångsmonopol) intar en officiell policy i historiska frågor: seriös forskning förhindras på grund av fruktan för att tänka fel. I Turkiet kallar man dessutom lagen "patriotisk" och brottsrubriceringen "anti-turkisk verksamhet".     Vi lever i en kultur där det är "inne" att vara offer. Den grupp som får offerstatus blir nämligen satt på undantag från seriös kritik. Så fungerar sionismen i praktiken. Varje gång någon opponerar sig mot bosättningar på Västbanken kan man alltid övertrumfa med en högre offerstatus. I den egna vågskålen har man så mycket mer lidande och misär att man kan fylla den andra vågskålen rejält med sina "fienders" blod. När Israel senast massakerade palestinier diskuterade inte EU hur man kunde stoppa Israel och sionismen utan hur man i framtiden skulle kunna stoppa raketbeskjutningar från Gaza mot Israel! Så fungerar demokratin: den som har högst offerstatus får ta sig flest friheter och den som är mest kränkt vinner.    Och idag röstade alltså Sveriges riksdag om huruvida massmordet på armenierna skulle kunna klassificeras som ett "folkmord" eller inte. Majoriteten av ledamöterna röstade ja till förslaget. Carl Bildt, vars utrikespolitiska ambitioner vill värna Sveriges handelsrelationer med Turkiet och se landet som fullvärdig medlem i EU, var givetvis missnöjd över beslutet. En annan som blev missnöjd var Turkiets ambassadör Zergün Korutürk som nu blivit hemkallad till Turkiet i protest. Det är å andra sidan inte första gången våra politiker velat lägga sig i historieforskningen. Visst minns vi Göran Perssons ingivelse i riksdagens talarstol när han kom på idén att inrätta den statliga myndigheten Forum för Levande Historia? I sin självbiografi Min Väg- Mina Val  (Bonniers 2007) skriver Persson: Jag hade aldrig kunnat föreställa mig händelseutvecklingen när jag stod där i riksdagens talarstol 1997. Jag är stolt över projektet. Dels var det en helt ny politisk metod som föddes där i talarstolen i riksdagen: en moralisk samverkan mellan politiker, myndigheter, skola och familjer som jag tror att vi ser alltför sällan i Sverige. Det behövs stora övergripande och sammanhållande projekt som gör att vi håller ihop för det goda, och mot det onda. Komplexiteten i att göra sådana moraliska uppdelningar får inte stå i vägen för behovet att ibland kunna komma överens om att alla skall dra sitt strå till stacken. Det var också angeläget i sak, nynazister hade börjat synas alltmer på svenska gator och torg. Våldet mot judar, invandrare och homosexuella var och är en realitet i vårt samhälle. Men uppmärksamheten är en kortvarigt ringande väckarklocka för medvetenheten i ett samhälle. Myndigheten Forum för levande historia kommer därför länge att ha en angelägen uppgift. I riksdagsvalet 2006 gick högerextrema partier fram i många kommuner. Jag hoppas att svaret på de framgångarna inte ska bli en hårdare och kallare attityd till invandrare i Sverige, utan att de etablerade partierna kan ta en annan väg än i många andra europeiska länder och riktar sig till människors förnuft och moral snarare än bejakar halvlögner och behov av syndabockar. Nej, den senmoderna demokratin behöver i första hand inte syndabockar, den behöver först grupper med offerstatus och minoriteter som kan bli kränkta. När väl dessa finns kan systemet konstruera sina egna syndabockar. Härifrån kan sedan makten ursäkta sina inskränkningar av majoritetens fri- och rättigheter, liksom utsträcka den politiska klåfingrigheten till områden som borde ligga utanför politiken. Faktum är att jag tror att folkmordet på armenierna har ägt rum samtidigt som jag inte vill att riksdagen skall besluta om det. Men för en gång skull håller jag med Carl Bildt, även om jag drar konträrt motsatta slutsatser än honom själv: Det här försvårar för våra förbindelser med Turkiet och i förlängningen för Turkiets medlemsskap i EU. Bra så långt, synd bara att det skulle behöva ske via en lag som går långt, långt utanför politikens kompetensområde! ------------------------------------------------------- Offer, Folkmord?! Ett av de största folkmorden på civilbefolkning i modern tid ägde rum i Tyskland. Flertalet dog i rena vedergällningsaktioner och över hälften var kvinnor och barn. [gv data="02KyfivNsck"][/gv]]]> Jonas De Geer: Folkmord: Framtidens lösen http://jonasdegeer.motpol.nu/?p=371 http://jonasdegeer.motpol.nu/?p=371#comments Fri, 12 Mar 2010 01:11:31 -0600 Jonas De Geer Jonas De Geer http://jonasdegeer.motpol.nu/?p=371 Folkmord som ägde rum i Turkiet för 95 år sedan. Så nu vet vi det. Att armenier, greker och andra kristna i Turkiet utsattes för vidriga massakrer råder inget tvivel om, men de flesta av våra riksdagsmän vet lika lite om det som de vet om zwahilins grammatiska struktur. Här handlar det om status i Den Nya Världsordningen. Det är lite intressant, för sedan begreppen först lanserades vid Nürnbergrättegången har meningen helt tydligt varit att  "folkmord" och "brott mot mänskligheten" skulle vara förbehållna judarna. Judiska organisationer har också hela tiden varit extremt irriterade över att armenierna gjort anspråk på den viktomologiska status som de svartsjukt bevakar som sin egen (med viss rätt, eftersom de hittade på den). Men, Pandoras ask är öppnad. Alla är vi ättlingar till offer och allas våra behov av ekonomisk och politisk kompensation kan göras omättliga. Det finns mycket att göra för våra politiker; Djingis Khans offer är fortfarande osynliggjorda. messico_cristeros-30-sm Bilden: slaktade Cristeros, katolska upprorsmän mot frimurrarregimen i 20-talets Mexico. Fortfarande osynliggjorda av Sveriges Riksdag. Om detta må ni berätta.]]> Reaktion: Psykoanalys vs kognitiv stil: Finland, Japan och Israel http://reaktion.motpol.nu/?p=206 http://reaktion.motpol.nu/?p=206#comments Fri, 12 Mar 2010 00:07:14 -0600 Reaktion Reaktion http://reaktion.motpol.nu/?p=206 behaviorismen som menade att psyket som sådant inte kan studeras vetenskapligt; istället ska man observera beteenden som kan fastställas objektivt. De orsakas av yttre stimuli och ska därför betraktas som inlärda. - gestaltpsykologi som fokuserar på hur sinnena bearbetar intryck som organiseras och struktureras till en meningsfull helhet. - freudiansk psykoanalys med fokus på hur det omedvetna och undermedvetna drifter påverkar oss. - kognitiv psykologi/psykoanalys som sattes på pränt under 1900-talets andra hälft. Den tar sitt avstamp i triaden tanke-känsla-handling och syftar till att individen ska finna en balans mellan dem. Människans tänkesätt står i centrum. I takt med den tekniska utvecklingen inom neurologin har diverse scanningtekniker, som avläser aktivitet i olika delar av hjärnan, gjort det möjligt att pröva flera av de psykologiska teorierna. Nu kan man med åtminstone hyfsad sannolikhet antingen bekräfta eller förkasta dem. hemispheres Freudiansk psykoanalytisk stil I dagsläget står två skolor inom psykologin mot varandra. Den ena är den freudianska-psykoanalytiska som dominerat större delen av 1900-talets västerland. Den andra är den kognitiva psykologin som vuxit sig allt starkare under de senaste 20-30 åren, för att nu vara den dominerande, i vart fall inom klinisk behandling där den bevisligen har visat på goda resultat. Förenklat sett är freudiansk inspirerad psykoanalys inriktad på detet med dess omedvetna och underliggande drifter. Dessa anses stå i konflikt med samhällets normer och värderingar, överjaget, vilka den enskilde individen, jaget, i sin tur har att bearbeta. Individen står i skiljelinjen mellan med natur och kultur, mellan biologi och det socialt konstruerade. Senare års socialpsykologiska och neurologiska forskning talar för att Freud hade rätt på denna punkt. Dvs hos människan pågår alltsomoftast en omedveten aktivitet i hjärnan som kontrasterar mot det medvetna, det genomtänkta och kontrollerade som (alltsomoftast) lärts in via kulturen.[2] Detta är något som även kritiker av Freud noterar, t ex psykologiprofessor Kevin MacDonald med sitt begrepp implicit whiteness. Det handlar om hur i grunden toleranta vita människor på ett omedvetet plan väljer fritidsaktiviteter och intressen som utövas i huvudsak av andra vita; vidare flyttar man till områden som bebos av likaledes andra vita (MacDonald, 2006/07). Man kan också notera att en stor majoritet av världens människor omedvetet, utan att egentligen fundera på det, väljer partners av samma etniska eller rasliga grupp som de själva tillhör. 200px-Sigmund_Freud_1926 Sigmund Freud Vidare hade Freud rätt i att erfarenheter i barndomen påverkar oss senare i livet. Däremot var han, och dagens uttolkare av denna ståndpunkt, alldeles för kategoriska när man hävdar att en traumatisk händelse i barndomen med automatik kommer att påverka individen negativt som vuxen. Detta visar sig tydligt när man studerar s k maskrosbarn vars barndom präglats av missbruk, misshandel och övergrepp. Men de har klarat av det. Som vuxna är de stabila, de fungerar adekvat och mår psykiskt bra. I kontrast härtill står de som vuxit upp under optimala förhållanden men ändå blivit neurotiska. Ett annat exempel gäller gränssättning. Två syskon som fått ungefär samma gränser kan som vuxna uppfatta dem på helt olika sätt. Den ena kan tolka det som antingen för mycket medan den andra tolkar det som för lite. På samma sätt kan i en psykoanalys gränssättningen tolkas antingen negativt eller positivt. Att samma villkor kan uppfattas så olika och ge så olika resultat i vuxenlivet handlar om att vi som individer har olika sårbarhet i livet. Genetiken spelar här en avgörande roll; nyare forskning visar att syskon är anmärkningsvärt olika rörande deras psykologiska egenskaper medan enäggstvillingar, föga förvånande, är oerhört lika. Inom neurobiologin råder enighet om att psykiskt välbefinnande är till åtminstone 50 procent ärftligt; ledande tvillingforskaren Thomas Bouchard menar att arv står för omkring tvåtredjedelar av vår personlighet. Utöver detta bygger mycket av Freuds resonemang på spekulation vilket inte går att pröva vetenskapligt. Det gäller påståenden om att småbarn är sexuella varelser eller att metoden ”fria associationer” skulle ge relevanta resultat. Psykoanalys som maktutövning Givna exempel visar att psykoanalytisk tolkning är godtycklig. Kritiker menar att psykoanalysen har ett auktoritärt drag där terapeuten kan tolka in i princip vad som helst i patientens beteende. MacDonald (2002, kap 4) tar upp att Freuds vägran att låta sig själv analyseras, vilket alla psykoanalytiker i övrigt måst göra, ”speglar psykoanalysens användbarhet som ett redskap för psykologisk dominans och tankekontroll”. Under 2003 använde Mona Sahlin det psykoanalytiska greppet i maktutövning. Hon lät då avsätta integrationsforskaren Anders Westholm till förmån för den beryktade Masoud Kamali som anser att det mesta i Sverige är rasistiskt. Sahlin ansåg att Westholm tillhörde de ”förtryckande strukturerna” men att han var omedveten om det. Westholm kunde naturligtvis inte försvara sig mot något som han enligt Sahlin var omedveten om. Att ett 70-tal forskare skrev ett upprop för honom hjälpte föga utan han tvingades avgå. Psykoanalysens skuldbeläggande karaktär Ovan har antytts att det psykoanalytiska greppet ofta är retrospektivt. Den riktar sig bakåt i tiden, till barndomen, hur man blivit bemött av föräldrarna och det omgivande samhället och kulturen - överjaget. Något tillspetsat har individens drifter, hennes ”sanna och naturliga jag”, förtryckts av överjaget. (Den psykoanalytiska världsbilden är en omvänd tolkning av de flesta politiska och religiösa idéer som föregått Freud; idéerna har implicit utgått från att människans biologi kräver vägledning via normer och regler. Men till skillnad från ”politisk” psykoanalys har de inte förkastat dylik vägledning som setts som samhällsstabiliserande; det är först under 1900-talet som idéer börjat motverka de för samhället stabiliserande inslagen.) Sålunda skuldbeläggs samhället, dess normer, institutioner och delvis också föräldrarna. Terapins uppgift blir, för att använda psykoanalytisk terminologi, att ”förlösa” individen från förtrycket. Den här sortens synsätt anammades av diverse intellektuella under merparten av 1900-talet (MacDonald, 2002). Det skapades forskning vars underförstådda syfte var att kullkasta de västerländska samhällenas kollektivistiska och kristna värdegrund till förmån för en mera hedonistisk och individualistisk riktning. Ett viktigt intellektuellt fäste var den i Tyskland etablerade s k Frankfurtskolan. Denna skiljde sig från andra lärosäten avseende dess etniska sammansättning. Frankfurtskolan bestod främst av judiska intellektuella med Teodor Adorno och Max Horkheimer i spetsen. I samband med andra världskriget fick flera av dem en fristad i USA. Där fortsatte man sina attacker på västerlandet som gavs legitimitet genom deras forskning. En av de mest omtalade studierna, som gjordes under 1950-talet, gällde det man kallade ”den auktoritära personligheten”. Traditionella värderingar i det amerikanska samhället och inom familjen ansågs generera en sorts fascistiska tendenser, som enligt forskarna genomsyrade samhället. Politikern och författaren Patrick Buchanan (2002) konstaterar att Frankfurtskolans ledargestalter hade ett märkligt sätt tacka det land som gett dem en fristad undan nazisterna. Trots att Frankfurtskolan var tendentiös och ideologiskt präglad, något som forskare inom skolan har erkänt (MacDonald, 2002), kom dess forskning att omsättas till och ges genomslag i populärkulturen. Den utvecklades till en kritikkultur (ibid) som förkastade både vetenskapens och det civiliserade samtalets krav på logik, saklighet och strävan efter objektivitet. Västerlandet och dess politik har under efterkrigstiden påverkats kraftigt av kritikkulturen. Särskilt påtagligt blev detta efter att den s k 68-generationen på gramsianskt manér tog över de ”borgerliga” institutionerna: massmedia, politik och lärosäten. Målet var att frigöra, emancipera, västerlandet som skuldbelagts som varande mer eller mindre rasistiskt, kvinnoförtryckande och homofobiskt (Degler, 1991; Buchanan, 2002). De emanciperande idéerna finns numera i vardagen som ett normaltillstånd som vi knappast reflekterar över. De yttrar sig i medias fokus på sex och otrohet – från det privata till det offentliga - samt mediala, akademiska och politiska attacker på den traditionella familjen som inte längre anses vara en normal konstellation. Härtill har diverse traditioner, kristendomen, nationen och ”vitheten” - dess kultur och biologiska konstitution som sådan - blivit hårt ansatta (MacDonald, 2002; Buchanan, 2002, Järvenpää, 2006; De Geer, 2009). Globalt sett anses västvärlden vara skyldig till det mesta av ondo som hänt på planeten. Detta har fått bl a afrikanska ledare att reagera och kräva att afrikanerna själva tar ansvar för sin framtid. Frigörelsen är knuten till tolerans som gäller för beteenden som förr var kopplade till social skam. Däremot råder föga tolerans mot åsikter som förr ansågs normala, t ex att man som vuxen individ själv är ansvarig inför sina handlingar. Ett flagrant uttryck för sistnämnda gäller synen på kriminella. Deras skuld förskjuts ofta till samhällelig nivå där förövaren ses som ett offer för omständigheterna. En likartad förskjutning har skett inom diskrimineringsfältet där individens subjektiva känslor har kommit att överordnas objektiva kriterier och där s k omvänd bevisbörda råder; numera ska den för diskriminering åtalade visa på sin oskuld. På detta kommer att vita (heterosexuella) svenskar inte kan åberopa hetsparagrafen vilket är ett bland många exempel på hur vitheten åsidosätts. Detta strider gravt mot traditionell västerländsk rättssyn som baseras på romersk och germansk rätt. Även barnen ska frigöras. De har därför jämställts med vuxna, lärare och föräldrar som man i alla lägen har rätt att ifrågasätta och granska - det senaste är förslaget att eleverna ska betygssätta lärarna. I den familjära sfären kan man emellertid konstatera att om ett barn så har världens bästa föräldrar kan man alltid hitta något fel i deras uppfostringsstil. Skälet är enkelt: ingen är inte fullkomlig. Och i varje relation mellan människor uppstår missförstånd. Att skylla på den andra parten är ett smidigt sätt att bortse från sina egna brister. Det är idag ett faktum att merparten av det som förr sågs som samhällsbärande har undergrävts: kristendomen, (oreflekterad) patriotism och etnocentrism, allmän värnplikt, kärnfamiljen och traditionella värden. Psykoanalysen - modernismen och dess inbyggda logik Samtida betraktare konstaterar att västvärlden lider av ett historiskt sett unikt tillstånd där överheten upplöser sitt eget arv. Brittiske filosofen Roger Scruton (2005) använder begreppet oikofobi för att beskriva maktens avoghet mot det egna; liknande tankar återfinns hos amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch (1994); franske filosofen Paul Bruckner menar att Europa lider av ett självhat baserad på ett slags masochism. Attackerna på det egna är i linje med modernismen och dess eviga framstegstro - bakom hörnet väntar alltid något bättre. Att göra sig kvitt det traditionella och invanda, som anses förutsägbart och trist, har alltså beröringspunkter med det psykoanalytiska synsättet. Låt oss anta att överheten generellt sett tror på psykoanalysen enligt vilken tidigare livshändelser, i t ex skolan och föräldrahemmet, är avgörande för hur man blir som vuxen. Om delar av överheten har neurotiska drag som de tillskriver det samhälle och överjag som ”förtryckt” dem, ja, då synes det logiskt att attackera detta. Här är värt att erinra om att alla politiska partier vill förändra och modernisera samhället. Inte sällan kombineras detta med att motståndarsidans politik anses vara konservativ, att den begränsar individens frihet osv. Sammantaget talar mycket för att psykoanalysen är mer av en förklaring än en metod, när det gäller att komma tillrätta med problem. Emellertid används den som bådadera. Som metod kan den förvisso fungera som en ventilerinsgsmetod som i bästa fall minskar ångest. Men ofta tycks den leda till att individer, och som vi snart ska se även kollektiv, fastnar i ett ältande av problemet. Det som hände tidigare i livet får återkomma som ett rättfärdigande för nuvarande brister hos en själv. Emellertid är det svårt att leda i bevis att tidigare oförrätter mekaniskt leder till problem senare i livet. Kognitiv stil Den kognitiva terapiformen har inte alls så breda anspråk som den freudianska-psykoanalytiska ansatsen. Istället är den mera och konkret och nyanserad och därmed också mera realistisk och ödmjuk. Dess grund är traditionalistisk med rötter i östasiatisk filosofi, men motsvarande tänkesätt återfinns även i västerländsk stoisk tradition. Ordet kognitiv härstammar från latinets cognitio och anknyter till tankar, kunskap, lärande, minnen, reflektioner och föreställningar. En kognitiv stil ägnar lite tid åt misstag i det förflutna. Eller snarare, den uppmanar oss att lära av det förflutna istället för att fastna i det. Har man exempelvis blivit illa behandlad som barn lär man sig att inte göra om samma misstag mot sina egna barn. Och man gnäller inte över det som hände under uppväxten; snarare kanske man inser att ens föräldrar eller lärare nog menade väl och gjorde så gott de kunde. Överlag gäller att ”gjort är gjort”, som den kognitiva förespråkaren Dalai lama (2001) uttrycker saken samtidigt som han ser med skepsis på den västerländska betoningen på skuld. Inom kognitiv tradition ligger fokus som nämnts på sambandet mellan tankar, känslor och beteendemönster. Det retrospektiva har betydelse men tonvikten ligger här och nu, i nuet och framåt. Strävan är att hitta en balans mellan tankar och känslor. Aristoteles tal om ”den gyllene medelvägen”, som har stora likheter med det unika svenska begreppet lagom, handlar om detta. [caption id="attachment_240" align="alignleft" width="200" caption="Aristoteles"]Aristoteles[/caption] Kognitiv terapi inleds med att man identifierar och erkänner det problem som man själv, som individ, har. Patienten vet mest om sig själv och med hjälp av s k sokratiska frågor lotsar terapeuten patienten fram till problemets kärna (till skillnad från psykoanalysen där terapeuten ofta framkastar sina tolkningar). Härefter kopplar man på olika strategier – andningstekniker, tankeövningar etc - för att hantera det. En viktig del i terapin är att ifrågasätta kognitiva förvrängningar och tankefel som alla människor har i varierande grad. Alla har vi livsregler och principer som ofta är ganska ytliga och kopplas på automatiskt vid olika situationer. Det kan leda till att man övergeneraliserar eller tolkar allt i svart eller vitt, för att nämna några av de vanligaste förvrängningarna. Kognitiv terapi kan också handla om att mera konkret konfrontera problemet där man steg för steg tar itu med att hantera problem. Det är inte säkert att man blir av med problemet men man lär sig hantera det, och man lär sig att leva med det. Psykoanalytisk respektive kognitiv stil på kollektiv nivå Dessa två stilar kan överföras till kollektiv nivå för att beskriva problemlösning, överlevnad och anpassning, hos folkgrupper. (Inom evolutionspsykologi används begreppet ”gruppevolutionära” strategier, vilket dock inte är ambitionen i denna framställning även om sådana inslag finns.) Det ligger i sakens natur att man då måste ta till en generalisering vilket skiljer sig från en analys tillika terapi på individnivå. Emellertid lämpar sig generaliseringen tämligen väl i många sammanhang, inte minst inom forskning som berör demografi där den används flitigt. Utgångspunkten för följande är andra världskriget och tiden efter det. Tre länder jämförs på ett ytligt plan: Finland, Japan och Israel som har flera gemensamma nämnare: väl fungerande skolsystem, starkt militärt försvar, de ligger långt framme i den tekniska utvecklingen och de har en förhållandevis stark nationell identitet där det traditionella förenas med det moderna. Länderna har också en hög nationell intelligenskvot. Och de har haft en mycket återhållsam invandring jämfört med andra utvecklingsländer; Israel har förvisso haft en omfattande immigration men endast av judisk börd. Efter kriget var Finland ett sargat land. Tio procent av dess befolkning hade dödats, skadats eller fördrivits från de områden, främst Karelen, som ryssarna tagit över. Man hade enorma skadestånd att betala till Sovjetunionen, nog så svårt för ett fattigt land och utsatt folk. Japan hade också besegrats och lidit oerhörda förluster. I krigets slutskede, när slaget var förlorat, fick man agera experiment för världens kraftfullaste vapen: atombomben. Två stycken fällde USA över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945. Följden blev att 10 000-tals människor förintades på bara några sekunder. Liksom Finland hade Japan enorma skadestånd att betala till segrarmakterna, främst till USA. De europeiska judarna hade lidit stora förluster i liv räknat, främst genom det som för eftervärlden blivit känt som Förintelsen. Till skillnad från finländarna och japanarena hade judarna inget eget land. Efter kriget, 1948, fick man ett sådant, f d Palestina, det som vi idag känner som Israel. När Finland och Japan förlorade land var det till sina motståndare i kriget. Palestina hade dock inget med kriget att göra och dess befolkning, palestinierna, hade inte angripit judarna. Ändå fick judarna med FNs goda minne ta över deras land. Och staten Israel fick och får fortfarande ett enormt ekonomiskt stöd från omvärlden, inte minst Tyskland och USA. Förintelsen har varit en avgörande faktor för detta stöd. Därtill kommer det relativt sett stora inflytande som judar har över flera av de västerländska ländernas påverkande institutioner: massmedia, politik, juridik och ekonomi (Finkelstein, 2001; MacDonald, 2002; Earl/Rabbi, 1995; Mersheimer/Walt, 2006 - de två sistnämnda tar upp judiskt inflytande i USA). I varje EU-land finns judar representerade i de högsta politiska församlingarna. Detta är en förklaring till att Förintelsen fått en så framträdande plats. EU och numera även FN har inrättat Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Fokus är inte lagd på besegrandet av nazismen utan på att Europas länder, inklusive de som slogs mot nazismen, måste vara på sin vakt mot nya förintelser och värna toleransen (att Europa efter kriget varit oerhört tolerant mot utomeuropéer och att judarna idag har en utomordentlig maktställning negligeras; samma taktik gäller för feminismen och den Internationella kvinnodagen där fokus ligger inte på det inflytande västvärldens kvinnor idag har, utan på ett förment förtryck där tongivande politiker jämställer den västerländska mannen med talibaner). Budskapet från EUs överhet kungörs i dess mångfaldspolitik: Förintelsen kan sonas endast genom inrättandet av det ”mångkulturella samhället”. Detta sker samtidigt som Israel för världens mest rasistiska politik mot palestinierna. Åtskilliga FN-resolutioner har påtalat Israels övergrepp men varje gång har USA lagt in sitt veto - en ytterligare indikation på Israels inflytande. En hel del material visar hur ledande israeliska politiker intar en mycket offensiv hållning i skuldfrågan. Så har Israels f d premiärminister Ariel Sharon sagt: ”Vi har rätt att begära av resten av världen […] som judar är vi inte skyldiga någon något, det är de andra som har en skuld gentemot oss” (Karlsson, 2005). På individplanet framhåller judar gärna att de tillhör andra och numera också tredje generationens ”överlevare”. Intellektuella med judisk bakgrund såsom Norman G Finkelstein eller Gilad Atzmon har kritiserat detta. Den förre anser att judiska organisationer har skapat en förintelseindustri (Finkelstein, 2001) medan den senare talar om ”den judiska neurosen” . Bl a åsyftar Atzmon här de "unga post-förintelse-traumatiska israeler" vilka drabbats ev en "form av ny kollektiv religiös dyrkan. Att vara tredje generation är att ansluta sig till ett trossystem. Det är att vara personligt traumatiserad av ett förgånget som man aldrig har upplevt. Det är att ansluta sig till ett tungt orkestrerat politiskt budord. [---] Den israeliske akademikern Yesjayahu Leibovitj, som själv är en observant jude, påpekade för många år sedan att den judiska religionen är död och att Förintelsen är den nya religion som enar judarna världen runt. Jag är böjd att hålla med om att Förintelsen nu formas som en religion. Den finns där för att ersätta ett etiskt tänkande som sätter människan i centrum. Förintelsereligionen finns där för att beröva den västerländska varelsen ett äkta etiskt humanistiskt tänkande, allt i humanismens namn” (TfFR, nr 4/06). Utifrån de psykologiska stilarna kan man notera att judarna endogamt, inom sin egen folkgrupp, har tillämpat en i många avseenden kognitiv stil. Man har analyserat och reflekterat samt varit ansvarstagande och framåtinriktande. Exogamt, utåt sett mot omvärlden, har detta kombinerats med en form av ”psykoanalytiskt” ältande och skuldbeläggande där omvärlden haft att förhålla sig till Förintelsen. Denna historiska händelse och den för Israel framgångsrika maktpositionen har varit varandras förutsättningar. Japanerna och finländarna har överlag tillämpat en kognitiv strategi. Det gäller såväl på individplanet som på det nationella planet – man är själv sin egen (o)lyckas smed (inom ramen för det kollektiv som man tillhör och delar en värdegrund med). Mår man dåligt lastar man i regel inte det på andra. Självmordstalen är bland världens högsta i Japan och Finland. Alla har säkert sett den japanske företagsledaren som gjort fel. Han erkänner sin skuld, ber om ursäkt och kan ibland känna en sådan skam att han tar sitt liv. Traditionellt sett kan detta spåras till samurajernas hederskodex bushido och harakiri. [caption id="attachment_231" align="aligncenter" width="230" caption="De sju samurajerna"]De sju samurajerna[/caption] Även gentemot andra länder har man en kognitiv, ödmjuk stil där man inte skuldbelägger, ältar eller avkräver saker. Japan har förvisso haft en tämligen aggressiv framtoning mot vissa grannländer vilket har historiska orsaker. Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet, noterar att finländarna varken haft ”tid eller intresse av att blicka bakåt [för mycket]”. Inte heller har man ansett vapenalliansen med Tyskland åren 1941-1944 vara ”speciellt moraliskt tvivelaktig. Precis som många andra småstater hade Finland hamnat i kläm mellan två aggressiva stormakter, som fullständigt ignorerade moral och rättvisa i internationella relationer. I den situationen gällde det att hålla god min i fult spel, och med facit i hand kan vi konstatera att Finland lyckades mer än väl. [---] Nyckelordet för finländsk säkerhetspolitik är alltjämt pragmatism” (SvD-kultur/Under Strecket, 2/6 -02). Japaner och finländare erkänner och konstaterar att problem finns. Emellertid ältar man inte. Istället tar man itu med dem och man inser att livet består inte bara av glädje, men också av sorg och obehag som det gäller att lära sig leva med. Farfar & Lovisa 88-årig finländsk krigsveteran med ett av sina barnbarnsbarn, 2 år, sommaren 2009 Sammanfattning och slutsatser Den psykoanalytiska världsbilden tenderar att få individen att börja tolka in negativa saker i sitt liv och skuldbelägga det omkringliggande på bekostnad av självrannsakan och självkritik. Detta synsätt anammades av diverse intellektuella, bl a Frankfurtskolan. Dess forskning bidrog i sin tur till utvecklandet av en kritikkultur med syftet att frigöra västerlandet från den traditionella och stabila ordningen. Denna ”frigörelse” har kommit att prägla den västerländska politiken. Överheten har, om än utan att sätta ord på det, ofta använt psykoanalytisk tolkning för att driva samhället i vad man anser vara emanciperande riktning. Förintelsen spelar här en viktig roll då den kommit att bli en av västvärldens främsta moraliska fundament, den grund med vilken en ny och tolerant människa ska skapas. På makronivå har det europeiska, kollektiva minnet fyllts med skam och skuld som kan sonas endast genom inrättandet av det toleranta och mångkulturella samhället. På mikronivå har individens fel och misstag ofta kommit att skyllas på omgivande faktorer: samhället, familjen, strukturer, mm. Det egna ansvaret har i många stycken tagits ifrån individen. ”Frigörandet” har inneburit en upplösning av de värden som tidigare höll ihop västerlandet. Detta har lett till en ökning av otrygghet, dysfunktionella skolor, stress, grov brottslighet, etniskt präglade konflikter, otrohet, psykisk ohälsa mm. Överheten har löst upp samhällets kitt men utan att ersätta det med något bättre. Amerikanske historieprofessron Paul Gottfried konstaterar att genomtänkta synpunkter på överhetens politik automatiskt bemöts med avsky. Det råder en sensitivisering - känslighet - inför de fenomen som överheten bejakar (Gottfried, 1999). Överlag tycks den västerländska undersåten kännetecknas av handlingsmönstret känsla-handling. Det är en impulsiv stil vilket passar kapitalismen utmärkt. Den kognitiva stilen å den andra sidan är ödmjuk, realistisk, eftertänksam och analytisk. Den går från tanke till handling utan att känslan går förlorad. Målet är ju en balans mellan tanke-känsla-handling, såväl på det individuella som nationella planet. En sådan stil gynnar oss själva, som individer och kollektiv. Den gynnar också relationer mellan folkgrupper och länder. Denna stil passar det identitära konceptet som handen i handsken. John Järvenpää [1] Texten är det tal som författaren höll vid seminariet ”Identitär ide” 26-28 februari 2010. Texten är ett utkast till en utförligare och mera genomarbetad text som kommer att publiceras så småningom. [2] Neurologiskt har konflikten mellan arv och miljö att göra med förhållandet den urgamla, arkaiska känslohjärnan och den betydligt nyare hjärnbarken där intelligensen sitter. Referenser Buchanan, P. 2002. The Death of the West. De Geer, J. 2009. Motströms. Skriftställning i urval 1996-2008. Degler, C. 1991. In Search of Human Nature. Finkelstein, NG. 2001. Förintelseindustrin. Gottfried, P. 1999. A Senzitized World Order. Järvenpää, J. 2006. Politisk korrekthet. Likriktning, åsiktsförtryck och dikotomisering. Karlsson, I. 2005. Tro, terror och tolerans. Lasch, C. 1994. Eliternas uppror och sveket mot demokratin. Lama, D. 2000. Etik för ett nytt millennium. Mersheimer, J,. Walt, S. 2006. The Israel Lobby. MacDonald, K. 2002. The Culture of Critique. (På svenska 2006, Kritikkulturen) MacDonald, K. Paper winter 2006/07. Psychology and White Ethnocentrism. Scruton, R 2005. The Need for Nations.]]> Solguru: Betnér på bettet http://solguru.motpol.nu/?p=591 http://solguru.motpol.nu/?p=591#comments Thu, 11 Mar 2010 23:09:54 -0600 Solguru Solguru http://solguru.motpol.nu/?p=591 Magnus Betnér har skrivit en debattartikel, som förtjänar en kort kommentar. Den rör Jihad-Jane, yttrandefrihet och svenskt hyckleri kring dylika frågor. Betnér är förstås ingen favorit för undertecknad. Han är en halvfeministisk liberal av "sunt förnuft"-typen ("alla förstår ju att om alla bara gör som de vill utan att skada andra kommer ingen till skada - hur religiös-nazistisk är man annars, eller, höhö"). Men nu är han faktiskt  komiker, och kan inte gärna förväntas vara något ideologiskt geni. Det intressanta är två saker: för det första skriver han riktigt bra, bättre än han skämtar. Det andra, och viktigare, är vad han använder denna förmåga till. Ovannämnda sunt förnuft-tänk har nämligen lett honom till att uppmärksamma en av det svenska samhällets många bisarra motsättningar. Det handlar om det oerhört fåniga i det fanatiska försvaret för rätten att rita rondellhundar, ställt mot den lindrigt sagt fadda uppställningen för flertalet  andra kontroversiella synpunkters status i Sverige. Resultatet - debattartikeln "Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten" - är roligt och uppfriskande. Förutom att påpeka sådana självklarheter som att Hets Mot Folkgrupp-lagstiftningen är exceptionellt paradoxal, och en pinsam skamfläck på Sveriges i och för sig för var dag allt pinsammare rättssystem, går han även hårt åt andra typer av officiell och inofficiell censur: "Självklart ska vi stötta Lars Vilks rätt att rita profethundar. Det är en oerhört viktig rätt, utan vilken vår sekulära demokrati inte har en chans att överleva. Vi ska värna den, men då borde vi i rimlighetens namn också värna nazisters rätt att förneka Förintelsen och kreationisters rätt att lägga fram teorier om att en skäggig farbror skapade jorden på sex dagar. Det måste vi göra oavsett vad vi personligen tycker om vare sig galna teorier, revisionism eller hundar. Och det borde vi göra utan att en kass konstnär ska behöva bli mordhotad först. Det är nämligen först då yttrandefriheten är värd namnet." Det ovannämnda citatet innehåller en väldigt rolig detalj, som den gode Betnér torde få duktigt med skit för om någon annan med samma magnifika analytiska förmåga som jag uppmärksammar det. Det är hur som helst skönt att se en konsekvent liberal för en gångs skull, även om mer totalitärt orienterade socialdemoderater antagligen har bättre förståelse för hur ett samhälle verkligen fungerar. Att hans rop lär klinga hyfsat ohörda i det svenska medieklimatet är nog inte någon vild gissning heller, men lite roligt är det när någon i alla fall säger någonting. Vill Betnér och hans meningsfränder lära sig att förstå det nya Sverige lite bättre kan jag rekommendera mitt inlägg från tidigare idag.

Källa:http://commons.wikimedia.org/wiki/File:PortrattVit3.notwist.jpg

]]> FAS: Svar på frågor om tro och identitet http://fas.motpol.nu/?p=2909 http://fas.motpol.nu/?p=2909#comments Thu, 11 Mar 2010 20:07:32 -0600 FAS FAS http://fas.motpol.nu/?p=2909 Hvordan kombinerer du budskapet i Bibelen og Identitarismen Svar: För det första måste jag klargöra på vilket sätt min åskådning är identitär. De idéer som jag tror på i identitarismen är samma idéer som man även finner i den tyska "Jungkonservatismus" och vilka i flera relevanta avseenden även återfinns i den traditionellt kristna tron. Framförallt den del av den kristna antropologin som ser människan som en gemenskapsvarelse återfinns i konservatismen. Detta idéarv har i modern politisk filosofi utvecklats av kommunitarianerna. En av de kommunitarianska filosofer som påverkade mig mest när jag var yngre heter Alisdair MacIntyre. Anledningen till att jag nämner kommunitarianerna är för att Alain de Benoist brukar referera till kommunitarianen Michael Sandal. Jag har inte heller ett problem med det "identitära" begreppet arkeofuturism, utan ser det som en bra lösning på den modernistiska dualismen mellan tradition och framstegstro. Med avseende på dualismen identitet-differens har jag en syn (och här avviker jag sannolikt från Alain de Benoist) där identitet inte står i motsättning till universella begrepp som "människan" och där universaliteten förklaras genom både identitet och differens. Det jag vill undvika är dels att hamna i en position där man förnekar den etniska identitetens betydelse, dels att den etniska identiteten uppfattas som det högsta eller det främsta värdet. I själva verket ser jag den etniska identiteten som viktig på en nivå, medmänsklighet och universella hänsynstaganden viktiga på en annan nivå och där det högsta värdet för det politiska är friheten (från tvång) och för kulturen och människan: Gud. Däremellan finns det andra värden som gemenskap och de sociala dygder som gemenskapen förutsätter (läs MacIntyre - After Virtue).  Detta medför att jag inte oproblematiskt kan kalla min politiska åskådning för identitarism. Då jag ser friheten som det högsta politiska värdet och som grundläggande för alla mänskliga relationer och sociala dygder är jag snarast en libertarian som samtidigt erkänner gemenskapens, identitetens och kulturens betydelse för människan.    Eftersom mitt identitetsbegrepp dels bekräftar den "andre" och vill honom väl: Jag är för generösa, frivilliga, bidrag till alla människor oavsett etnicitet som har det svårt; dels är realistiskt och kritiskt till det mångetniska samhället och den mångkulturella ideologin: Jag tror att etnicitet och etnisk identitet är ett reellt värde för människan och att mångetniska samhällen historiskt lett till mycket stora lidanden - vill jag försvara alla människors omistliga rätt till att vara sig själva och rätt att bevara sina etnokulturella identiteter. Jag gör detta inom ramen för friheten vilket innebär att jag kritiserar all form av tvång där människor forceras att leva med andra som de inte vill leva med eller att följa en politisk ideologi som de inte har valt själva. Men om någon vill förstöra sin egen identitet och kultur och på allvar leva i ett "mångkulturellt" samhälle, vill jag inte tvinga honom eller henne. I gengäld vill inte heller jag bli tvingad att leva i eller att betala för ett sådant samhälle. Som du ser har jag inga problem att förena barmhärtighet till alla människor med "etnisk realism", dygdetik och en frihetlig åskådning. Därför är min politiska åskådning förenlig med den kristna etiken i Bibeln vilken för relationen människa och andra människor summeras i meningen: Älska din nästa som dig själv. Finner du belegg for identitær aktivisme i Skriften? Min kristna tro och mitt politiska engagemang överlappar varandra ifråga om etik och vissa kulturella spörsmål. Man behöver inte vara identitär som kristen och man behöver inte vara kristen som identitär. Jag är inte heller identitär i alla avseenden (som du såg ovan), däremot vill jag vara kristen i alla avseenden (men är långt från detta mål). Nej, jag ser ingen konflikt mellan den åskådning jag i korthet skisserade ovan och min kristna tro, tvärtom. Den Ortodoxa Kyrkan betonar att man skall vara stolt över sin etniska identitet om och endast om man inte nedvärderar eller ringaktar andra etniska grupper. Jag håller mig helt inom ramarna för detta. När mitt folk, ja hela Europa, hotas av en demografisk katastrof och materialistiska, människofientliga ideologier och system ser jag det som min moraliska plikt att göra allt vad jag kan för att kämpa för grundläggande värden och att försvara de europeiska identiteterna. Er det bibelsk korrekt å tro at fremtiden kan bli bedre? -Forteller ikke Bibelsk kosmologi at vi er på vei mot Dommedag, og at verden uungåelig skal bli mer og mer kaotisk, og bli et ondt sted før Dommens dag? -Er det i såfall i overhode noe poeng i å kjempe imot? Den kristne tror att det är människans inre korruption som gör världen usel. Skapelsen är i grunden något gott som vi har att kämpa för att bevara. Genom att moraliskt göra skapelsen och människans sociala ordning bättre, bygger man samtidigt upp och förbättrar sin egen karaktär. Det är inte Gud eller den kristne som vill korruptionen...men om du ser omkring dig idag tycks apokalypsen vara just det som är mest empiriskt bevisbart i den kristna konfessionen. Som kristen har man en plikt att motverka allt som gör människan usel i sin karaktär. 2. Hvordan skal kristne europeere forholde seg til jødene og Israel? Då de kristna ursprungligen var judar som trodde att Jesus var Messias (Kristus) ansåg de att Han uppfyllt alla de profetior som fanns om Messias person och uppdrag. Profeten Jesaja är mycket explicit om att Messias skall lida och dö för ”de mångas synder” och föra alla människor till sig som ”upphängd” och: ”I Hans sår blir vi helade.” De judiska profetiorna i Gamla Förbundet visade på Messias universella uppdrag att återförena alla människor med Gud. Då ingen profetia i Gamla eller Nya Förbundet pekar bortom eller utöver Messias, betyder detta att Muhammed inte kan vara en sann profet. Den autentiska judendomen (som islam vill vara en fortsättning på) var nämligen messiansk och alla profeter utan undantag pekar framåt på en Messias som skall föra alla människor, judar (och här används ordet ”hedning”) och icke-judar till Gud. Det intressanta är att det efter Kristus och den autentiska judendomens förstörelse i samband med rivningen av templet i Jerusalem (vilket dessutom bekräftar det Gamla Förbundets övergång i det Nya), endast fanns två grenar av judendomen kvar: de judar som blev kristna och de judar som följde fariséernas parti och senare kompilerade den skrift som vi känner som Talmud. Till skillnad från dagens judar anser jag som kristen att det Gamla Förbundet är fullbordat och avslutat och att den talmudiska judendomen är en heresi på Guds ursprungliga förbund och mot hans nya förbund. Dagens judar kan endast finna fred i Kristus, inte i sionismen och inte i staten Israel. Faktum är att palestinierna har mer rätt till denna mark idag enligt alla rimliga folkrättsliga krav. Undantagsvis tror jag i detta avseende på FN:s ursprungliga tvåstatslösning - en lösning Israel i praktiken har motsatt sig. Ironiskt nog är det sanna "Israel" idag (och i teologisk mening) de kristna palestinier som staten Israel, uppbackade av en bigott pro-israelisk lobby och en lika bigott puritansk kristendom, kört bort. Tack för dina frågor! ----------------------------------------------- [gv data="hZ9qWpa2rIg"][/gv]]]> Solguru: Sju regler för en svensk demokrat 2010 http://solguru.motpol.nu/?p=573 http://solguru.motpol.nu/?p=573#comments Thu, 11 Mar 2010 16:34:54 -0600 Solguru Solguru http://solguru.motpol.nu/?p=573 För den som är osäker på vad som hänt med demokratibegreppet, och var samhället är på väg, behövs i dessa tider information. Solguru presenterar idag sju regler för den modernt demokratiske individen. Att helt och hjärtligt engagera sig i dagens europeiska samhälle, och alltså få tillgång till både det och de makter som styr det, är inte lätt. Det är uppenbart att det finns ett behov av en liten introduktion till hur man på bästa sätt tänker kring och agerar i - ja lever - den demokratiska värdegrunden. Som alla förstår handlar det inte om några föråldrade uppfattningar om vad "demokrati" varit och är, utan om den kritiskt-teoretiskt, vetenskapligt framställda form med vilken vi välsignats. Sju enkla regler är tillräckligt för att förtjänstfullt delta i det kulturradikala upplysningsprojekt som är den västerländska demokratin 2010: Regel #1: En grupps existens, rättigheter och moraliska värde beror på hur mycket och vilkens sorts förtryck den utsätts för. Ingen identitet, ingen kultur och ingen attityd har minsta värde, eller existerar egentligen, såvida den inte kan hänvisa till sin egen utsatthet och underordning. Ytterst få individer och grupper kan leva upp till att ha någon fullständig rätt att vara som de är. För att ta ett kort exempel kan man påpeka att muslimska män visserligen är viktigare än svenska män, men har mer att svara för än muslimska kvinnor. Muslimska kvinnor i sin tur är i detta sammanhang sannolikt något tveksammare än muslimska passiva homosexuella (men inte aktiva). Såvida sagda kvinnor är araber eller turkar kan de vidare placeras på ungefär samma nivå som exempelvis kurdiska män, men får nog anses vara mindre förtryckta än kurdiska kvinnor. Det hela kan vara förvirrande för oinvigda, vilket för oss till nästa princip. Regel #2: Vänd dig till auktoriserade auktoriteter. Dina åsikter bör i första rummet härledas ur forskning, utförd av människor med en högre förmåga att avgöra exempelvis vem som passar in var på förtrycksskalan. Om en lesbisk och handikappad svensk kvinna blir upprörd och uttrycker sig rasistiskt när en flykting från Rwanda säger att kvinnor borde stå vid spisen - och den afrikanske flyktingen blivit torterad i sitt hemland, vars regering fått stöd av tyska Kristdemokrater - vem är det som har blivit diskriminerad? Var ska utredningen, upplysningskampanjen och reportaget i Aftonbladet sättas in? Här vet vanligen människor med postkolonial, genusteoretisk och mångkulturell utbildning hur man ska förhålla sig (facit: det är tyskarnas fel). I vissa fall kan det tyckas som att inte ens deras intrikata förklaringar, trots idoga referenser till tunga vetenskapsmän som Marx, Freud, Focault, Adorno och Lenin, riktigt håller sträck. Det kan förefalla som om en brist på logik föreligger. Vad kan detta bero på? Regel #3: Logik är en patriarkal förtrycksstruktur. Föreställningen att man genom att resonera, observera, tänka eller på annat sätt "förstå" saker och ting kan komma fram till något är bara ytterligare en manifestation av makt- och därmed förtrycksrelationer. Steget mellan att tro på en organiserad vetenskap och till exempel en organiserad religion är farligt kort - och därifrån är steget ännu kortare till korstågen och Hitler. Alltså är varje ifrågasättande av akademiska auktoriteter inom humaniora och samhällsvetenskap på grund av bristande "koherens" eller taskigt "empiriskt underlag", i grunden sexistiskt, rasistiskt och en form av härskarteknik. För att snabbt sätta stopp för varje diskussion där patriarkalrasistisk så kallad "verklighet" kommit in i bilden rekommenderas fraser som: "Med statistik kan man bevisa vad som helst" och "Nu är forskning faktiskt alltid [lika] subjektiv [oavsett hur den bedrivs]" (hakparanteserna implicita; att uttala dem öppet rekommenderas ej). Orsaken till att objektivitet, logik och koherens är ohållbara utgångspunkter i varje diskussion är att de vanligen formulerats av män, europeiska män till på köpet. Och: Regel #4: Alla heterosexuella europeiska män är potentiella nazister. "Potentiella" är egentligen ett onödigt tillägg, men kan vara bra att ha där av rent taktiska orsaker. Det är centralt att komma ihåg att i toppen av förtryckspyramiden - och därmed i botten av värdepyramiden - återfinner man alltid vita män. Det kan vara lätt att här falla över i någon kompromissartad tanke om att "vissa män är OK". Detta är dock helt fel väg att gå - genom en livstid av aktiv självförnekelse kan europeiska män visserligen köpa sig rätten att existera som individer, men för dem som etnisk eller kulturell grupp finns ingen plats - någonsin. Faktum är att de, i enlighet med Regel #1 inte existerar (eftersom de aldrig kan förtryckas, annat än möjligen som barn). Trots sin icke-existens är de dock vad vi brukar kalla "problematiska", vilket betyder "onda" på Vänsterakademiska. Om man nu skulle vara en europeisk man själv, då?

Fienden!

Regel #5: Skäms! Det här gäller förvisso inte enbart blonda bestar till karlar, som bara förstört planeten och inte bidragit med minsta lilla förutom patriarkal religion och dito penicillin. Faktum är att även kvinnor som på något sätt har det bättre ställt än andra på Moder Gaia har anledning att skämmas. Återigen är hudfärg centralt, men även sexualitet är viktigt (heterosexualitet är den främsta orsaken till pedofili och misshandel av homosexuella, till exempel). Glöm alltså aldrig bort att alltid må dåligt över vem du är, var du kom ifrån och var du är på väg. Kvinnor som vill sona sin skuld gentemot sämre lottade gör detta på bästa sätt genom exempelvis humaniorastudier och abort, men glöm för all del inte heller att du som kvinna i relation till (svenska) män är förtryckt, och därmed har det moraliska övertaget just där. Detta kan du förstå, hävda och stärka på många olika sätt. Inte minst genom humaniorastudier och abort. Det hela kan åter bli förvirrande, men det finns ytterligare två grundregler, som kan användas i brist på auktoriteter eller situationsspecifika regler. Regel #6: Det som känns rätt är alltid fel. Intuition och instinkter är de främsta orsakerna till rasism, sexism och Hitler. Lösningen här är att nogsamt söka ut hur du innerst inne känner inför olika fenomen, inse att alla dessa känslor är konstruerade av rasistpatriarkatheteronormen, och sedan agera och tänka precis tvärtom. Varje undlåtande att göra detta är att vara en del av problemet. Att tro sig vara tolerant för att man accepterar homosexuella par som adopterat och bor i villa är att bedra sig grundligt, och är inte ens nära att vara sant demokratiskt. Eftersom detta, i sig utmärkta, fenomen för det första reproducerar heteronormativa mönster, och för det andra skulle kunna riskera att åstadkomma något som åtminstone liknar trevnad eller funktionalitet, är det otillräckligt. Betydligt väsentligare är genuina Queer-livsstilar - barbackapartyn i syfte att få HIV, Destroyer Magazine, tvåhundra sexpartners om året eller fler. Principen går givetvis långt utöver HBTQA-kulturen: konst, populärkultur, gatumiljö, familjerelationer... Vad det än gäller är det centralt att skapa konstant dissonans, kronisk disharmoni. Det ska vara fult, det ska handla om lidande och självdestruktivitet. När människor "mår bra" normaliserar de sin livsstil - och vid normalisering skapas "den Andre" och därmed hierarki, rasism och Hitler. Ergo: Regel #7: Förstör! Det viktigaste målet att sikta mot är att ingen människa ska ha någon känsla för vem hon är. Muslimers identitet som muslimer är utmärkt, så länge de kan betraktas som förtryckta och därmed bidra till att sätta P för eventuell trivsel, harmoni och överordning hos exempelvis svenska män. Tagen för sig själv är Islam förstås bara en patriarkal-hierarkisk religion, som i det långa loppet givetvis måste bort även den. Denna sjunde och sista regel är förmodligen den viktigaste av alla. Det är visserligen bra att må dåligt över sig själv, jämna ut skillnader människor emellan för sakens egen skull och se till att inkompetenta personer får så mycket makt som möjligt över kompetenta - på alla nivåer. Ska det vara någon poäng med hela projektet måste man dock finna sin innersta motivation, och agera utifrån den: det kompakta, svarta och eviga hatet mot den sociala konstruktion som är verkligheten och kosmos. Innan man gör det är man bara novis, och kan aldrig bli riktigt, riktigt demokratisk. Hell Satan!]]> Arya Varta: Modern War as Purge of the Unwanted. http://aryavarta.motpol.nu/?p=39 http://aryavarta.motpol.nu/?p=39#comments Thu, 11 Mar 2010 14:39:51 -0600 Arya Varta Arya Varta http://aryavarta.motpol.nu/?p=39 Modern War & Ideology. Most of the readers of this blog are aware of the fact that there were no "weapons of mass destruction" in Iraq and that the American government knew it before invading Iraq. The so-called weapons were just a pretext. They were part of the rhetoric about protecting the 'free world' (especially the United States) from the 'evil dictator', Saddam Hussein, who could 'threaten our freedom' to consume what we like in unlimited quantities and thus our very 'way of life'. Thus, Mr. Saddam was declared part of the 'Axis of Evil' and removed by the righteous forces of 'God's own country'. The same thing happened in Afghanistan and may or may not happen in Iran. If we asked the Taliban why they are fighting the Americans, or if we asked Mr. Ahmadinejad why he is so hostile towards them, then I am sure they would say that the Americans are the actual axis of evil (or the "big Satan"), manipulating their allies (the "small Satan") into fighting for them for an unrighteous cause. Superficially it seems that there are conflicting views and ideologies causing conflicts and wars.
Ideology: Real or Pretext? On one level this is certainly correct. But I think most of the readers of this blog will agree with me that neither side really is righteous by any real standard. It is probably not necessary to discuss the American situation in detail save to say that its government is among the most degraded in the world, being habituated as it is to lies, manipulation, double-standards, cultural imperialism, and deep hypocrisy. The above example concerning 'weapons of mass destruction' is sufficient to show that. [caption id="" align="alignnone" width="321" caption="American soldiers fighting the unholy war "]American soldiers[/caption] What about Iran and the others? Are they righteous? I wish they were, but it really seems doubtful. Saddam was just a petty old-fashioned megalomaniac dictator - nothing righteous about him. The Taliban? Well, in my understanding genuine religious governments (for the most part even Islamic ones) were, in the ancient world, always rather liberal. The reason is that the rules of a religion are followed due to cultural conditioning - people follow the tenets of religion because they were brought up with them and because the rest of their family and society around them do. The culture - not external force - was what maintained the sanctity, decency and morality of traditional, religious societies. It was therefore never (or rarely) necessary in Islamic societies to forbid men from shaving or to collapse walls on top of barbers, to shoot or harass girls studying in primary school or dismember women who chose to wear jeans (the last example, to be fair to the Taliban, is from Iraq). Then there is the fact that the rules the Taliban are enforcing are almost certainly not genuinely Islamic. So the Taliban cannot be said to be righteous. The Islamic Republic? This is probably the one with the most legitimate claim to being a righteous government. On the face of it they have a semi-traditional political system, where the clerics supervise the politicians and make sure all law is within the purview of Islamic teachings. But in practice in Iran's Islamic teachings are often pushed on a partially unwilling population in a forceful manner - often leading the teachings to be followed in an external, ritualistic way by people who by mentality are modern and would not have cared for tradition if not for state enforcement. This enforced conformity was amply demonstrated with the latest rigged elections and the way demonstrators were brutally arrested, tortured, and even killed. It's not really that the Iranian opposition is less Islamic than the current conservative government. So if the present conservative, Revolutionary Guard-led government were really concerned about Islam (rather than their own interests) why would they cling to power so desperately? So, even if Iran is better than the others I still think they are at most only 50% righteous. In conclusion, one could say that although the different parties accuse each other of being unrighteous and use some ideology to justify their war they fall short of the standards they purport to be setting themselves. The whole thing appears to be nothing more than a simple struggle between power-hungry men with big words and big egos but no sense of 'practice what you preach'.
The Bhagavat Explanation So, what does this all mean? The 'bad guys' are fighting the 'bad guys'. But what is the underlying reason for it, other than ideological differences? This Srimad Bhagavatam verse, commenting on the battle of Kurukshetra, gives an answer: "The Lord [Sri Krishna] was pacified after killing those kings who were burdensome to the earth. They were puffed up with their military strength, their horses, elephants, chariots, infantry, etc. He Himself was not a party in the fight. He simply created hostility between the powerful administrators and they fought amongst themselves. He was like the wind which causes friction between bamboos and so sparks a fire."
In the purport to this verse Srila Prabhupada comments: "He does not favor either of the unwanted administrators but by His potential power He creates hostility between such unwanted administrators as the air creates fire in the forest by the friction of the bamboos. The fire in the forest takes place automatically by the force of the air and similarly the hostility between different groups of politicians take place by the unseen design of the Lord. The unwanted administrators puffed up by false power and military strength thus become engaged in fighting amongst themselves over ideological conflicts and so exhaust themselves of all powers."
The purport goes on to explain that the materialistic politicians of today are "the lowest of mankind" because they, being materialistic "fools of the first order" and having a "demoniac mentality", do not take interest in the "supreme science". Their interest is limited to things which are temporary and "end with the end of the material body". (His Divine Grace, A. C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada: Srimad Bhagavatam, Canto 1, Chapter 11, Text 34.)
What does this mean? Since all the worlds’ governments have been corrupted by either the demoniac spirit of democracy or some brutal dictator dressed as a saint there are no righteous governments in existence today. Why do they go to war? By the arrangement of Sri Krishna, who causes friction among un-aryan leaders to wear them down through war. Thus, modern war is a manifestation of Krishna's divine mercy, by which He kills the unrighteous and protects "the sane portion of humanity" for the eventual re-establishment of dharma.
[caption id="" align="alignnone" width="275" caption="The Supreme Vishnu"]Vishnu[/caption]]]> Wodinaz: Den ironiske undersåten http://wodinaz.motpol.nu/?p=750 http://wodinaz.motpol.nu/?p=750#comments Wed, 10 Mar 2010 02:37:32 -0600 Wodinaz Wodinaz http://wodinaz.motpol.nu/?p=750 Slavoj Žižek argumenterar kort i nedanstående youtubeklipp för att den ironiske personen -- den som har en ironisk grundsyn på tillvaron -- är konformisten, undersåten i det senmoderna kapitalistiska samhället.
The big question that everybody is asking herself or himself apropos Laibach, of course, is: Are they taking themselves serious or is it meant in an ironic way? Well, I think, of course, this is the wrong alternative because: The automatic assumption of this question is that if your attitude towards a certain social system, system of social values et cetera is ironic then you are subversive, if you take it seriously then you are a conformist et cetera. /../ The system [syftar på "late capitalism"] itself has at its inherent condition of functioning that its own ideology must not be taken seriously, in other words, cynicism is today's prevailing mode of ideology, which means that it is the positive condition of the functioning of the system that its own ideology must, by its own subjects, not be taken seriously and an ideal subject today is the one who has ironic distance towards the system et cetera, et cetera. And, the reverse of this is that: The only way, I would even say, to be really subversive is not to develop critical potential, ironic distance, but precisely to take the system more seriously than it takes itself.
kriminalitet
Toge undersåtarna systemet på allvar, skulle de stå ut med denna lekstuga?
Žižek slår med denna observation huvudet på spiken. Den oseriöse, ofta infantila, ironiskt distanserade karaktären är den som i regel erbjuds i förebildspropagandan som tvåloperan. För att ta ett konkret exempel: Karaktärerna i TV-serien "Vänner" beter sig och är precis makten vill -- det är dessa vi förväntas att emulera. Omvänt, betrakta den framgångsrika kritikern och rebellen Tanja Bergkvist -- hon betraktar systemet ytterst allvarligt och studerar ingående alla bisarra SOU:er (förmodligen bara hon och författarna som läst dessa) som massproduceras och i förlängningen blir till lagstiftning. Senast i SR:s program Filosofiska rummet smällde hon det konkreta genusdokumentet i huvudet på Lunds universitets f.d. rektor Göran Bexell och frågade vad är det frågan om. Tydligen förhåller det sig så att den som seriöst betraktar systemet fylls snabbt av genuin avsky inför dess, inte minst, äckliga självmotsägelser och förljugenhet, en avsky som efter viss tid kan utvecklas till ett kompakt motstånd. För att ge några exempel. Hur kan en seriös person som betraktar den rådande marknadsfundamentalistiska antropologiska föreställningen om den egennyttomaximerande rationella oavhängiga individen som avtalar sig fram genom historien inte äcklas när han ser hur denna ideologi konkret implementeras i den ytterst irrationella och överalltvarande motbjudande reklamen? vilken appellerar till det lägsta och inte alls eftersträvar några rationella egennyttomaximerande val, tvärtom. Hur kan den seriöse inte tappa förtroende för ordningen när staten har mångkultur och feminism som statsbärande filosofier, när det alltid förhållit sig så att ju fler konkurrerande etniska grupper per kvadratmeter desto mindre fri blir kvinnan med konsekvens att hon till slut blir en naturtillgång enbart. En seriös person, oavsett ideologi, kommer alltså antingen att notera att de olika statsfilsofierna står vinkelrätt mot varandra och då stå i kraftig motsättning mot någon av hans övertygelser eller bara bli äcklad eftersom lattjolajbanihopkoket är totalt inkoherent. Oavsett vilket är en seriös person icke önskvärd, ej konformist, av rådande ordning -- han orsakar ifrågasättande av systemets legitimitet. Žižek har alltså helt rätt. ]]> Oskorei: Lästips: Nationalism och manga http://oskorei.motpol.nu/?p=2567 http://oskorei.motpol.nu/?p=2567#comments Tue, 09 Mar 2010 18:00:00 -0600 Oskorei Oskorei http://oskorei.motpol.nu/?p=2567 cosplay-fenomenet och det androgyna ideal som representeras bland annat av Tokio Hotel. Men det kan också ta sig mer konstruktiva uttryck, som antyder en längtan efter något annat än den västerländska senmodernitetens endimensionella nivellering och brist på estetik. Vi finner här intressanta filmskapare som Akira Kurosawa, Takashi Miike och Shinya Tsukamoto. Tecknade filmer är också av intresse, inte minst de som gjorts av Miyazagi. Vad gäller skönlitteratur är Yukio Mishima en odödlig japansk traditionalist. Även vad gäller musik är intresset för japansk kultur växande, representerat av såkallad "j-pop" och "j-rock". Detta intresse kan delvis förklaras med den estetiska dimensionens centrala position i Japans historia. Man kan också notera att den japanska kulturen präglas av en levande hedendom i kombination med en lika levande buddhism, vilket påverkar synen på naturen och dess mystik och väsen (särskilt tydligt hos Miyazagi men mer subtilt också hos Mishima och Miike). Den japanska synen på människokroppen och sexualitet präglas också av andra tabun än den moderna västerländska (något som inte nödvändigtvis är av godo). Det fokus på lojalitet och lydnad som uttrycks i bland annat yakuzagenren kan också upplevas som en fräsch kontrast till det egalitära och infantilt "fria" Väst. Ryuk Avsaknaden av en dualistisk tradition är sannolikt det som gör den japanska kulturen mest intressant. Detta gör att många manga- och animeserier har en moralisk komplexitet och en psykologisk realism som kan tilltala (för att inte tala om den mörka verklighet som målas upp i exempelvis mangan Berserk). Man kan här också identifiera ett närmast nietzscheanskt, mer sällan traditionalistiskt, fokus på självförbättring, även när denna inkluderar en sensei-relation och en lång period av träning. Detta är tydligt i Kentaro Miuras Berserk, liksom i mindre grad Hiroaki Samuras Blade of the Immortal. Ett närmast faustiskt tema driver också handlingen i Tengen Toppa Gurenn Lagan. Huvudpersonerna drivs också av andra drivkrafter än kampen för det "goda" eller "demokratin". Miuras Guts söker hämnd, Samuras Manji vill slippa odödlighetens förbannelse, Gungraves Brandon Heat drivs av lojalitet och sviken vänskap. Det visar sig också nästan alltid förr eller senare att de "onda" har betydligt mer komplexa eller tragiska drivkrafter än man först kunnat ana, många gånger får antagonisten också lika mycket utrymme som huvudpersonen. Vanligt är den typ av "tvillingskap" som Rene Girard beskrivit, där antagonist och protagonist är varandras spegelbilder (den hugade kan jämföra Griffith och Guts i Berserk). Ibland är det rentav osäkert vem som är antagonisten, som i Death Note där Yagami/Kira uttrycker en milt sagt misantropisk och auktoritär människosyn. Edward Elric i Full Metal Alchemist är i flera avsnitt en av "führer Bradleys" alkemistsoldater. Synen på arketyper och symboler som i dagens Europa är tabubelagda är också mindre problematisk i Japan, samtidigt som det finns ett intresse för dem. Det var exempelvis först när Blade of the Immortal skulle exporteras till en västerländsk publik som det blev nödvändigt att förklara att hans symbol, svastikan, inte hade med Tredje Riket att göra, trots att detta borde vara uppenbart när mangan utspelas hundratals år innan dess. Gränsen mellan människa och icke-människa (monster och/eller övermänniska), är också ett tema i ett flertal serier (från Darker than Blacks "contractors" till Claymores kvinnliga krigare med samma namn). Formatet, där antalet episoder inte sällan uppgår till hundratals, gör också att ett starkt fokus kan läggas på relationer och karaktärernas utveckling och val. Homunculus Ett intressant fenomen är också den livliga fan-aktiviteten, där fans bygger sin egen kreativitet på sina serier (med allt från fan-fics till egna youtubeklipp och musikvideor). Blade of the Immortal Nationalism and Mangas There are two novels that can change a bookish fourteen-year old’s life: The Lord of the Rings and Atlas Shrugged. One is a childish fantasy that often engenders a lifelong obsession with its unbelievable heroes, leading to an emotionally stunted, socially crippled adulthood, unable to deal with the real world. The other, of course, involves orcs. - Neoshinka Intressant i sammanhanget kan då vara intervjun med den flamländske nationalisten Thierry Vanroy betitlad Nationalism and Mangas. Vanroy tar bland annat upp de beröringspunkter som finns mellan hans antiliberala världsbild och den manga som intresserar honom. Genom sitt eget exempel illustrerar han att intresset för japansk kultur ibland beror på en längtan efter ett sundare samhälle, även när man själv inte är medveten om det. Vanroy tipsar också om bloggen Neoshinka, med en tydligt antiliberal profil. Värt att ta upp ytterligare är också den tendens med nationalistisk manga, som hyllar den japanska armén under Andra världskriget och kritiserar den amerikanska ockupationsmakten. Mest känd här är mangan Gomanism av Kobayashi. Nämnas kan även mer tveksamt chauvinistiska projekt som den anti-koreanska mangan Kenkanryu. Relaterat Min granne Totoro Berserk Tankar kring den japanska traditionen Shinya Tsukamoto Akira Kurosawa Shounen Onmiyo]]>