Sexualmoral

Okategoriserade, Rekommenderat, Samhälle

Idag fokuserar jag på ett riktigt känsligt ämne, och ger mig ut i ett territorium där nästan alla har sin uppfattning klar: frågan om sexualmoral, och det tabu mot all verklig sådan som råder i dagsläget.

Moralism kring sexuella frågor är i dagsläget mer eller mindre det mest otänkbara man kan ägna sig åt i vårt samhälle. Kritik av så kallade ”sexuella minoriteter” leder som bekant till den sedvanliga anklagelsen om ”homofobi” (eller ”parafobi”), men även något mer accepterade invändningar mot sexualisering och normupplösning av olika slag, leder ofta till att kritikern själv snabbt hamnar i försvarsposition. Envar som vänder sig emot pornografi eller MTV-kulturens stjärtviftande, måste snabbt klargöra att det inte handlar om någon ”sexualfientlighet”, utan om motstånd mot ”kvinnoförtryck” och ”objektifiering”. Att överhuvudtaget ha åsikter om andra människors sexuella beteende anses i bästa fall ålderdomligt, och i värsta fall som ett uttryck för fascism som i princip knappt anses skilja sig från rent fysiska angrepp på homosexuella. Att vara ”sexualmoralist” anses antingen irrationellt eller direkt ondskefullt, beroende på situationen.

The usual suspects

När 60-talets värdelösa revoltkultur genomdrev den ”sexuella revolutionen” öppnade man samtidigt portarna för porrindustrin, och det systematiska avbildandet av prostitution till det allmännas fromma. Från att ha varit ett marginellt fenomen, om än sannolikt konsumerat av många, om inte de flesta, under någon period, blev pornografin närmast allerstädes närvarande. Internets ankomst ökade givetvis tillgången och spridningen ännu mer, och även om profitmarginalerna inom porrindustrin givetvis överskattats något oerhört av dess mer fanatiska kritiker, kan man knappast undvika att se att den idag utgör en oerhört mycket större del av många människors liv än någonsin förr.

Knutet till detta ser man den diskussion som allt som oftast dyker upp i debatten, inte minst i feministisk diskurs, även om frågan tycks ha krympt något för tillfället. Jag syftar då givetvis på frågan om ungdomars sexualvanor gruppsex gränsande till (eller passerande gränsen till) våldtäkt, 14-åriga tjejer som övertalas till analsex och en sexuell kultur som överhuvudtaget tycks ha gått överstyr. Detta tycks, åtminstone ännu, vara en ganska accepterad bild av sakernas tillstånd, även om var och en som har något att säga mot denna utveckling alltid, återigen, måste vara noga med att svära trohet till den sexuella revolutionens principer, och understryka att problemet handlar om ”över- och underordning, inte om sexualiteten i sig”. Att denna gränsdragning är absurd behöver man inte särskilt mycket tankekapacitet för att förstå.

Problembilden

Sexualitet kan nämligen vara problematisk av oerhört många fler orsaker än bara att den ”förstärker över- och underordning”. Även bortsett från att det naturligtvis är just sexualitetens frigörande från patriarkala normer som möjliggjort de allra flesta nutida formerna av ”förtryck”, finns ett otal problem som är orelaterade till makt överhuvudtaget. Könssjukdomar, fysiska skador, psykiska besvär, alienation, oönskade graviditeter och depressioner orsakade av hypersexualitet och sexmissbruk, för att inte nämna mindre attraktivas känsla av att inte ha samma tillgång till sex som alla andra. Lägger man till detta religiösa överväganden får det hela ett än större allvar, men det är inte ens nödvändigt i detta sammanhang. Den typ av problem som orsakas av sex är alldeles för komplexa för att kunna bemötas med någon enfaldig liberal diskurs där allt är acceptabelt, ”utom det som skadar andra”.

I slutänden handlar det förstås till stor del om, att den kulturradikalism som kämpade mot ”förtryckande” ideal släppte ut anden ur lampan, upptäckte att den väl ute inte ville uppfylla enbart deras önskningar, utan även en hel del andras. Utopin var multipla orgasmer efter någon sorts ideologisk-schematisk definition av ”jämlikt sex”, realiteten blev pornografins miljardindustri, och knappt utvecklade ungdomar som bedriver sexuella aktiviteter som får swingerskulturens dekadenta försök att piffa upp äktenskapet att verka som rena ”vanliljsexet”. Kanske är det dåligt samvete som gör att man nu antingen försöker skapa någon sorts nypuritanism byggd på svamlet om ”förtryck”, eller helt kallt nonchalerar sexualiseringens syfilissmittade baksida och bara hyllar det faktum att alla äntligen får ”leva ut” vad de ”egentligen” är. Vad nu det skulle vara i sammanhanget..

Frågan blir då, förstås, vad alternativet skulle vara. Förbud? Sexualpoliser på gatorna kameror i varje sovrum? Näppeligen något sådant vore förstås knappast önskvärt, och sannolikt heller inte effektivt. Det är ju nämligen så, att människor generellt vare sig agerar eller avstår från att agera på grund av lag, utan på grund av den etik som förmedlats till dem av samhället i gemen på grund av en allmän standard, om man så vill.

Sjukan i vårt samhälle är inte att par som har X antal år på nacken väljer att föra in manslemmen i fel kroppsöppning eller klä ut sig till sjukhuspersonal i hemmets lugna vrå man kan ha moraliska eller religiösa aspekter på det också, förstås, men att låtsas som att den stora diskussionen kring sexualitetens roll i vårt samhälle skulle röra dylikt är naturligtvis trams. Det hela handlar inte om vad en eller annan individ hittar på, utan helt enkelt om vilka värderingar som förmedlas i det offentliga rummet.

Allmän standard

Om någon har intrycket av att vår offentlighet är ”neutral” i någon fråga alls är denne givetvis helt befriad från analytisk förmåga. Men lite viktigare är, att det offentliga rummet heller inte kan vara neutralt. Någon form av värderingar förmedlas ständigt. Frågan är med andra ord om det fyller någon som helst positiv funktion att det offentliga rummet propagerar för maximal sexuell driftsutlevelse, och därtill knutna sexuella avvikelser. Ett samhälle där någon form av centralkommitté definierar vad som är sunt och inte, och därefter ger sig ut och griper eller skjuter envar som på något sätt avviker från denna norm är möjligen vare sig realistiskt eller önskvärt. Men ett samhälle där sex menas vara ett värde i sig själv, och där toleransen nått sådana nivåer att former av sex knutna till självdestruktion, och därmed också indirekt skadande av andra, börjat bli konkreta problem, är knappast något bättre alternativ. Frågan är alltså inte om staten och samhället ska ”hålla fingrarna borta”, utan om staten och samhället ska stödja en hypersexuell kultur, eller en sexuellt återhållsam kultur där man förstår att driftsutlevelse inte är något positivt i sig, kanske till och med att det ofta är synnerligen negativt.

Det är alltså inte fråga om att förbjuda alla pornografiska skildringar, men helt uteslutet att utsträcka prostitutionslagstiftningen till att omfatta produktionen av pornografisk film borde det inte vara (tvärtom vore det väl synnerligen logiskt). Ett totalförbud mot abort är kanske omöjligt, men det vore möjligt att göra ungdomar medvetna om att sexidkande faktiskt ytterst är sammankopplat med fortplantning, att man kanske bör avstå om barn känns helt uteslutet, och att avlivandet av foster är moraliskt problematiskt, och i varje fall inte enbart en fråga om en ”rätt till sin kropp”. Alla kan vara överens om att tramset om ”kvinnoförnedrande” reklam, där det förnedrande och ”objektifierande” anses bestå i att uppväcka sexuell lust hos män genom visuella medel, är just trams. Att uppväcka lust är inte förnedrande i sig, även om det sker på ”ojämställda” villkor. Däremot kanske inte reklampelare är den rätta platsen för detta, och kanske det rent av är så att kommersiella intressen inte ska ha rätt att utnyttja den mänskliga sexualiteten i profitsyfte.

Konturer av en lösning

Jag är, om detta undgått någon, ingen liberal, och ser inga problem med att kontrollera aspekter av samhället och ekonomin genom lagen tvärtom är staten den yttersta källan till både rättigheter och skyldigheter. Inte heller har jag något problem med att normer, ytterst upprätthållna av staten, måste vara en fundamental del av samhället. Det innebär inte att man behöver eller ens bör gå så långt att staten inkräktar på vad människor gör i sina egna hem men det innebär absolut att staten har en rätt, om inte en skyldighet, att hindra uppenbarligen destruktiva tendenser från att fortplanta sig genom att dra nytta av sin egen tillgång till offentligheten en offentlighet i vilken utrymmet definitionsmässigt är begränsat, och som därför bör användas på ett rimligt sätt. Det är mycket märkligt att det anses självklart att skolan proppar eleverna fulla med en godtycklig ”värdegrund” vars essens definieras av en ganska begränsad skara kulturradikala dårfinkar, medan det anses vara fullständigt uteslutet att samtidigt uppfostra människor, och i synnerhet barn och ungdomar, utifrån principer som lär dem att respektera sexualiteten, och inte betrakta den som ett simpelt rus- eller njutningsmedel och betrakta kvinnor (eller män, för den delen) som någon sorts onanihjälpmedel.

Med andra ord börjar det bli dags att, precis som vänstern stundom vrålar med sedvanlig pubertal attityd, ”avsexualisera det offentliga rummet”. Det kommer alltid att konsumeras pornografi, det kommer alltid att förekomma homsexualitet, det kommer alltid att finnas tillfälliga sexuella kontakter vad gäller sexualiteten är de flesta kulturer och traditioner medvetna om människans ofullständighet vis-a-vis ett moraliskt ideal, och sannolikt finns det mycket få individer som verkligen gör ”allt rätt” i sådana här sammanhang. Det innebär inte att ungar som nyss trätt in i puberteten ska ägna sig åt gruppsex. Det innebär inte heller att de mest extrema avarterna av sexualitet bör uppmuntras att hålla parader på gatorna och framhålla sitt eget sorgliga driftsslaveri och det faktum att de själva helt absorberats av sin sexuella identitet som ideal för någon sorts ”frihet”.

Ett erkännande av människans bristfällighet och oförmåga att agera moraliskt klanderfritt hindrar inte att den offentliga normen, och den offentliga kulturen, kan och bör återspegla något mer, högre och bättre än bara depraverad självtillfredsställelse, exploatering och exponering. Inte heller hindrar det att man ställer krav på medborgares beteende i det öppna, och strävar efter att göra dessa krav till integrerade normer i människor. Och då får ni kalla mig sexualmoralist bäst ni vill det är inte som att jag skäms över det.

Comments are closed.