Moralisk bankrutt

Okategoriserade

Om du ser människor du inte känner angripas, står då valet mellan att skjuta på hela gruppen, okontrollerat, eller låta dem flytta hem till dig för alltid? Och varför ses dessa två alternativ som de moraliskt mest acceptabla i det svenska debattklimatet åtminstone vad gäller relationen till konflikter i mellanöstern och tredje världen?

 

I.

 

Många av oss som inte kommit förbi, eller allt för långt förbi, trettiostrecket har säkert haft någon sorts "etiklektioner" i skolan, kanske som alternativ till kristendomsundervisning eller komplement till allmän religionsundervisning. Vanligt förekommande där var så kallade "etiska problem", där läraren presenterade en fiktiv situation, och man sedan skulle bedöma vad som vore rätt att göra i den. Här presenterar jag ett enkelt sådant problem, och för att förenkla det hela ytterligare bjuder jag på fyra svarsalternativ:
Föreställ dig att du ser en större grupp män med uppenbart onda avsikter jaga några andra utanför ditt fönster. Efter att ha övervägt situationen noga kommer du fram till att dina alternativ lyder som följer:

1) Plocka fram älgstudsaren, skjuta vilt mot allihop, hoppas på att främst träffa den anfallande gruppen, och sedan gå ut och plocka på dig så mycket som möjligt från de som dött, och förvänta dig tacksamhet från de överlevande offren.
2) Nonchalera hela historien.
3) Ringa polisen, alternativt släppa in de angripna i din lägenhet tills faran är över. Därefter vinka av dem.
4) Bjuda in de angripna, och angriparna också, till ditt hus. Låta dem bo kvar i evig tid, och försörja dem med ditt arbete.

 

Det blir inte mycket till etiskt dilemma, det här. Listan ovan går ganska exakt från "minst moraliskt" upp till "överdrivet och felriktat moraliskt". Det är högst otroligt att någon utom lallande idioter skulle svara ett eller fyra, och om målet vore att göra en bedömning av vad som vore optimalt ur alla synvinklar torde de flesta svara tre. Låt oss då översätta detta till att gälla frågor som är aktuella i samhället och världen idag, exempelvis frågan "hur löser man frågan om förföljelse i andra delar av världen?" Resultatet blir då:
1) Anfallskrig i syfte att förändra förhållandena och tvinga fram demokrati, gärna åtföljt av beslagtagande av naturtillgångar och hävdande av etniska och ekonomiska särintressen.
2) Isolationism.
3) Riktade insatser mot problemområden, mindre interventioner. Erbjudande om tillfälliga fristäder till flyende personer på lämpliga platser.
4) Hög invandring till Europa, i syfte att permanent omplacera individer och till och med kollektiv som av en eller annan anledning inte anser sig kunna bo hemma längre.

Man kan tycka att de moraliska alternativen borde betraktas snarlikt här, med undantaget att alternativ fyra inte ens löser problemen i områdena, och till och med ofta förvärrar läget i dem. När kompetent arbetskraft strömmar ut ur tredje världens fattigare länder är det inte direkt något som förbättrar situationen där, men vänstern tiger givetvis om "utsugning av resurser" och "nykolonialism" när det kommer till den frågan maximal invandring till väst är ett självändamål.

II.

Men det är inte det här som är kärnfrågan nu, utan den bisarra moraliska förvirring som råder i det svenska och västerländska debattklimatet. Det är nämligen inte så att alternativ 3 anses rimligare än alternativ 2, eller alternativ 2 rimligare än alternativ 1. I västerländsk debatt finns bara två acceptabla ståndpunkter: alternativ 1 och alternativ 4. På något märkvärdigt vis har det blivit rimligare att öppet stödja anfallskrig mot exempelvis Afghanistan och Irak, än att vara skeptisk till invandring från exempelvis dessa regioner. Den yttersta vänstern hatar visserligen allt västvärlden tar sig för (man undrar egentligen varför människor överhuvudtaget skulle vilja komma hit, givet den explicita fascism som enligt vänstern dominerar varje aspekt av vårt samhällsliv), inklusive krigföring. Men om du säger att du stödjer Irakkriget till en god vänsterpartist, kommer du visserligen att utsättas för det sedvanliga upprörda och gråtfärdiga salivsprutandet, men aldrig någonsin för samma mängd som om du hävdade att du var motståndare till utomeuropeisk invandring. Och detta gäller även om du skulle mena, att du tycker att människor ska ha rätt att söka skydd i Sverige, men få återvända hem när "faran är över". Det gör absolut ingen skillnad. Återigen, salivdusch. Och en värre sådan än om du säger att du tror på USAs krig i Irak, och på dess förmåga att skapa demokrati. Med andra ord är det mer acceptabelt att döda folk i tiotusental för att tvinga på dem ett nytt statsskick, än vad det är att inte tillåta någon att bosätta sig i Sverige. Detta gäller till och med om man går så långt att man enbart utvisar när det är säkerställt att det inte kan leda till döden (något utvisningar från Sverige redan nu ytterst sällan gör, vilket är orsaken till att man inte ser fler reportage om den saken).

 

Det hela blir förstås ännu tydligare om man håller sig i ordinarie morgon- och kvällstidningar. Här finns kritik mot kriget i Irak, blandat med försvar av det. Här finns en utbredd förståelse för anfallet mot Afghanistan det var ju trots allt en respons på 11/9-attacken (trots att det idag väl är ganska välkänt att talibanerna hade synnerligen lite med detta att göra), och ett krig som därtill förts för "kvinnors rättigheter". Alla de kvinnor som inte fått sina ben avsprängda, kan ju nämligen nu åtminstone teoretiskt sett visa dem offentligt. I praktiken har naturligtvis inte mycket förändrats sedan talibanerna, förutom mängden prostitution och heroinproduktion, men även om förbättringar kunnat ses hade kriget förblivit ett banditöverfall..

 

I dagsläget är det förstås Irakkriget som är toppen av dagordningen och vill man uttala sig bör man inleda med att förklara att man givetvis anser att det är bra att Saddam Hussein avsatts, och att irakierna nu lever fria. Möjligen kan man tycka att det varit bättre om kriget varit "FN-sanktionerat" (FN-sanktionerade bomber har förstås en jämlikare och mer demokratisk sprängverkan). Även när skepsisen är stor mot krigföringen i sig, är kritiken ändå av sammanhängande och sansad art. Krig är "inte effektivt för att skapa demokrati", man måste "väga det hela mot människors lidande" och så vidare. Hysterin uteblir i varje fall oftast.

 

Om någon däremot skulle drista sig till att säga att man kanske inte borde få ett permanent uppehållstillstånd och medborgarskap i landet, bara för att man sökt asyl på grund av temporära missförhållanden, kan man räkna med att det tar hus i helvete. Skulle någon ställa sig främmande för utomeuropeisk invandring överhuvudtaget är det givetvis "Gå till naziststämpel, gå direkt till naziststämpel, utan att passera Gå", oavsett vilka politiska åsikter personen ifråga egentligen har eller har haft.

III.

Detta innebär enkelt följande: det har blivit mer legitimt att försvara, eller åtminstone sakligt och sansat diskutera, ett krig där närmare hundratusen bekräftade civila dödats, där hela infrastrukturer rivits upp och otaliga liv förstörts, än vad det är att diskutera huruvida folk från mellanöstern och afrika bör bosätta sig en masse på svensk mark. Att försvara dödande och bombkrig genomförda på skakiga och gränsfallskriminella grunder anses på något sätt mindre problematiskt än att ifrågasätta mångkulturalismen (ur annat perspektiv än "toleranta" cirkelresonemang, förstås). Denna situation borde få var och en som är inblandad i att upprätthålla det svenska debattklimatet att skämmas. Det är dock något man knappast kan förvänta sig, och termen "moralisk bankrutt" har sällan känts mer passande.

Â